Idag är jag riktningslös.

Har läst en lång text på engelska om möjliga symptom på obehandlad transighet. Kände igen mig i en del så jag känner lite att jag vill diskutera texten. Nur var inte transsexualism det enda problemet som påverkade min utveckling och sprang inte in i alla dessa problem. Det som står om att livet kändes trögt och meningslöst; eller som en teater, stämmer bra in på mig. Jag hade en uppväxt med mycket lite känslor.

Tog en roll, rollen av nördkillen. Frågade mig vad nördkillen hade velat för alla livsbeslut. Spelade så att inte publiken skulle bli missnöjd. Egna känslor och viljor hade jag inte. Och i den mån jag hade drömmar och egna ambitioner så ville jag själv ta äran och meriterna för det engagemanget, inte lämna över allt till en rollfigur. Ville göra mig oviktig. Ville inte att människor skulle komma att bli beroende av denna rollfigur. Var rädd att ett sådant beroende skulle göra att jag aldrig skulle kunna lämna rollen, aldrig sluta spela. Var rädd att min befrielse från rollen skulle bli ett svek mot de som var viktiga för mig. För att minska den risken, såg jag till att aldrig vara för viktigt.

När jag gick i trean var jag fyra år före i de flesta skolämnen. Var med bara på halva lektionerna. När jag slutade nian var det på gränsen att jag lyckades få godkänt i svenska och engelska. Inte för att jag inte kunde, utan för att jag aldrig gjorde något i skolan. Kunde kompensera livets tröghet med en ovanligt hög intellektuell kapacitet. Oförmågan att göra något var verklig för mig, men min inlärningsförmåga kompenserade för det.

Idag har jag gjort mig av med detta rollspelande, jag kan vara jag, Men sitter nu ändå i ett vakuum. Har kastat bort mitt tidigare liv på en påhittad filurs drömmar. Vet inte var jag har mig själv. Vet inte vem jag är. Vet inte vad jag är intresserad av. Vågar heller inte prova, inget jag gav mig på under min uppväxt kändes engagerande. Kanske är det då bättre att göra inget alls. Även om jag mår bättre idag så har den uppväxt jag borde ägnat åt att hitta min väg i livet, istället blivit ett planlöst rollspel. Och idag är jag riktningslös.