Saker vänder lite till det bättre igen

Idag vill jag börja med att skriva att min inblandning med arbetsförmedlingen nått ett plötsligt slut. De har inte lust att stödja mig. Har inte direkt varit positiv till deras insatser, så det är inte hela världen. Lite tråkigt.

Har kommit att förstå att mitt lilla hov romantiserar motgångar, och försöker att se till att utsätta mig för mycket sådant. Verkligen fast i tänket att vad som inte dödar stärker. Kan inte påstå att jag håller med. Finns ingen poäng i att uthärda meningslöst trams. Det är givetvis en naturlig del av de flesta människors liv, men att det är vanligt betyder inte att det är konstruktivt.

De gör mig inte så mycket längre, har verkligen utvecklat en förmåga att få som jag vill. Helt oavsett vad de bestämt sig för. Och mitt nuvarande projekt är att studera japanska, och försöka få prinsesstitlarna och pengahögen igen. Allt annat är distraktioner jag spelar bort.

Har de senaste åren ägnat mycket tid åt att studera allt möjligt skojsigt akademiskt på nätet. Har diskuterat en trevlig teoribildning med min lillebror sista tiden. Om att en funktionsnedsättning är en avvikelse från en funktionsnorm. Det vill säga att det finns normer kring hur människor förväntas fungera, och lever man inte upp till dessa har man en funktionsnedsättning. Snappade själv upp denna teoribildning från den stora akademin internet. Och den har verkligen blivit populär sista tiden, vilket är kul. Ämnet har länge behövt ett mer konstruktivt perspektiv.

Håller på att söka försörjningsstöd nu. Är betydligt krångligare än jag mindes att det var. Men verkar gå bra. Kommer att dra ut en del på tiden, men jag tror faktiskt att jag skulle kunna trolla med knäna så att alla räkningar blir betalde i tid ändå. Tror inte jag gör så dock. Väntar till ett par dagar in i mars med att betala hyran. Har trots allt redan sagt till om att jag blir sen. Blir inskriven den sista februari och det kommer antagligen ta ungefär tio dagar innan jag får några pengar.

Har inte köpt mat sedan mitten av januari nu. Så jag lever på preplagret lite grand. Brukar månadshandla så det är verkligen inget dramatiskt i mitt liv så. Men de där fina dokumenten, kontoutdragen, jag överlämnade till försörjningsstöd innehåller nog en liten överraskning åt dem. Jag är i och för sig alltid sådan, oberäknelig, excentrisk. Saker har en tendens att förändras, ställas på huvudet, sista sekunden.

Gurka.

Annonser

Min process att skaffa jobb, och försök till CV

I och med att jag gått och blivt arbetssökande så har jag bestämt mig för att försöka dokumentera processen här på bloggen. Det där med att bli med jobb. Min personliga önskan är att jag även i fortsättningen ska kunna tillbringa min tid sittandes med min dator och dricka te. Får se hur det går, men det torde inte i sig vara ett hinder för arbetande.

Har aspergers syndrom, detta innebär i mitt fall dock inte att jag behöver någon vidare lugn arbetsmiljö. Kan tvärtom bli stressad av tystnad. Däremot, har jag, som många autister, svårt för välupplysta lokaler. Vilket blir ett starkt argument, utöver att jag vill slippa pendla, för mig att föredra att arbeta hemifrån.

Är också trans, och jag känner starkt att jag skulle behöva en arbetsköpare som är beredd att acceptera det. Har däremot inget som helst emot att bli inkvoterad för att jag är exotisk minoritet.

Just nu håller jag på att skriva mitt CV, här är det utkast jag arbetar med just nu:

Volontär, konfirmandledare
~2003-2005
****** församling

Studier, specialutformat program
2004-2007
IT-gymnasiet Södertörn

Studier, Programutbildning, Civilingengör i Datalogi
2007-2008
KTH

Studier, Enskild kurs, Relativitetsteori
ST 2008
Alba Nova, KTH

Studier, Programutbildning, IT & Ekonomi
2008-2009
Institutionen för data och systemvetenskap, Stockholms Universitet

Studier, Enskild kurs, Vetenskapsteori etc.
VT 2009
Alba Nova, KTH

Studier, Enskild kurs, Kvantfysik
ST 2009
Alba Nova, KTH

Studier, Heltermin, Makroekonomi
HT 2010
Stockholms Universitet

Studier, Japanska upp till och med nivå ~A2
Apr 2014- Dec 2016 med vissa uppehåll och Feb 2017-
Folkuniversitetet

Har funderat på om jag ska specificera att jag inte har körkort, eller att jag talar svenska och engelska obehindrat. Vet inte, tips är välkomna. Sommarjobben är väl uppenbart irrelevanta?

Tycker det syns ganska tydligt där att jag överengagerade mig lite i studierna och lyckades därigenom gå in i väggen. Varmed jag blev sjukpensionär. Och först nu, som trettio, söker jag jobb.

Har också funderat på om jag ska ta bort småkurserna i teoretisk fysik. Kanske inte passar? Kanske inte det bästa att ha med småkurser.

Väljer att inte ta upp något alls om prinsessandet och så, mest för att det inte är något jag kan bevisa. Har ställt till med en del dramatik annars och det är säkert meriterande. Utöver min lilla idé att starta Piratpartiet en gång. Det var duktigt.

Skulle jag arbeta på kontor, snarare än hemma, skulle det behöva vara typ inne i Stockholm. Centralt. Nära spårburen kollektivtrafik. Har en halvtimme in till stan. Men trivs och hittar där. En annan större stad i den utvecklade världen, där transpersoners rättigheter respekteras, är jag oki med, men då behöver jag boende också.

Vet inte riktigt vilken bransch dock, spel ligger mig närmast om hjärtat (utöver prinsessandet). Men är gärna nördig i annat också. Annat, så som historia, biologi, transpersoners rättigheter, neurodiversitet, funktionsrättsrörelse, språk, skalbaggar, ubåtar etc. Helt ointresserad av sport i alla dess former.

Den som har förslag, sådär i allmänhet, får absolut kommentera. Jag kan svara privat medelst e-post, jag får den trots allt i administrationspanelerna och så.

En sak till jag kanske ska nämna. Har använt Gentoo Linux privat sedan jag installerade det för första gången -04. Så en 14 års erfarenhet med det har jag också. Och skulle det vara så att jag kan arbeta med något Linuxrelaterat, helst då Gentoo, skulle det vara ett starkt plus. Har så svårt för Windows, och har heller inte använt det regelbundet sedan gymnasiet så jag kan inte senare versioner.

Denna ständiga kamp mot arbetshetssamhället

Var igår, liksom varje lördag, och träffade min familj. Hemma hos mormor. I hennes kök till och med. Så det var lite nytt. Har varit hos mamma och pappa i mormors källare förut.

Men saker förändras, så som alltid.

Något till min förvåning blev jag inte frågad hur det gick med mitt besök på arbetsförmdlingen. Hade gissat de skulle vilja gräva i det.

Idag har jag fått ett besök på ett gammalt fint blogginlägg. Förvånade mig när jag läste det hur välskrivet det var. Första besöket någonsin på just det inlägget så jag känner att jag ska försöka hålla mitt löfte att kommentera innehållet.

Pratar däri en del om varför jag inte vill syssla med arbetande. Om att prinsessandet har högre prioritet. Diskuterar också arbetande, specifikt i spelbranschen. Data.

Skulle inte idag säga att det skulle vara en dröm att arbeta med spelutveckling. Tror inte att det var det jag menade så i inlägget heller. Vad jag vet att jag har funderat mycket på är att utveckla spel själv, egenhändigt.

Vad gäller arbetande i spelbranschen räcker inte passion för spel. Det är något som väldigt många har. Har svårt att föreställa mig att det skulle leda långt att vara helvkompetent i lite allt möjligt heller. Så som jag är. Mitt eget bredare fokus lämpar sig möjligen väl till ett mycket litet spelprojekt. Såsom ett egenhändigt. Ett större projekt kräver mer specialiserad kompetens, fler anställda innebär att varje enskild person arbetar på något smalare.

Och här närmar jag mig kanske kärnan i vad jag känner för spelutveckling. Hade gärna sysslat med det. Egenhändigt, hemma vid datorn. Men det faktum att jag måste hålla fokus på annat, så som mitt lilla hov, försvårar saken. Spelutvecklingen skulle behöva ta mycket tid och energi, tid och energi jag inte kan avvara.

Igår sade påpekade mina föräldrar hur mycket man hinner förändras på ett år. Tog min storebror som exempel. För ett år sedan var han arbetslös. Idag är hen utvecklare på en IT-firma, och har vad som en arbetsnarkoman skulle kalla ett lyckat liv. Betalt, internationella resor i jobbet, expansioner i företaget, och så.

Det är precis den typ av liv som jag verkligen, verkligen, inte under några omständigheter vill råka ut för.

Förra lördag kom min syster att låna en bok av mormor. Tisdagarna med Morrie heter den. Kom att tänka på att jag har den i bokhyllan hemma. Trodde jag hade läst den men var lite osäker. Så jag plockade upp boken när jag kom hem och läste första sidorna i den märkbart olästa boken. Kännde inte igen innehållet. Så, oläst. Idag har jag läst halva boken.

Kan inte säga att jag är jätteimponerad. Tror jag fått den i present någon gång. Skulle kunna fått den med stöd av mitt lilla hov. Tycker lite om att författaren en gång lovade sig själv att aldrig arbeta för pengar. Alltså ungefär vad jag gjort. Tyvärr misslyckades han dramatiskt att leva upp till detta och hamnade i den där hemska arbetsnarkomanlivsstilen. En bristande principfasthet, och ett tragiskt livsöde.

Författaren blir dock räddad av en gammal universitetslärare. Kommer tillbaka till verkligheten och får en kännsla för vad som är viktigt.

Måste säga, att om mitt lilla hov tyckte detta skulle vara bra propaganda för arbetande är de lite misstagna. Både exemplet av hur storebror min lever, och denna bok, illustrerar övertydligt varför jag ska hålla emot så stenhårt jag bara kan. Har bestämt mig för att försöka bli förbannad på folk som pratar arbetande med mig igen. Tror dock inte jag kommer lyckas. Har blivit väldigt slapp på det där sista tiden.

Funderar på vad mitt lilla hov planerat för mig härnäst. Om de har ordnat en arbetsplats åt mig. Lite av ett vuxendagis. Anpassat efter mina förmågor och kompetenser. Som de då vätar sig att jag ska söka. Inte omöjligt, alls inte, men heller inte osannolikt att de inte gjort det.

Mina japanskastudier går bra, men det har blivit uppenbart att mina medmänniskor vill att jag ska ha höga ambitioner. Idén de propagerar för numera är inte bara att jag ska lära mig japanska flytande, på modersmålsnivå. Det har de gjort förut. Numera ska jag bli bäst i världen på språket, bättre än samtliga modersmålstalare.

Och så ubåtar. Lillebror som tar upp ämnet, och pratar mycket och gärna om dem. Tycker mig inte personligen vara jättemycket av en ubåtsnörd. Faktiskt. Men ändå, även ubåtar är kul.

Gurka.

Arbetsförmedlingen var en besvikelse.

Idag hade jag ett möte med Arbetsförmedlingen. Hade noga planerat det hela och hade höga förhoppningar. De levde inte upp till dessa. Alls. Är inte förvånad, alls, det var tvärt om ganska väntat. Ville ändå vända mig till dem för att se vad det hela gick ut på.

Måste säga att jag fortfarande inte begriper det minsta vad det där med arbetande är bra för. Inte för att jag begriper särskilt mycket av Arbetsförmedlingen heller. Det känns exotiskt, och bisarrt. Lite av en parellell verklighet, där förutsättningarna och reglerna är helt andra.

Känner fortfarande, eller kanske mer än tidigare, att denna parallella dimension inte är någonting jag vill besöka. Människosynen verkar vara fullkomligt vedervärdig. Denna värld känns mer främmande än jag hade väntat mig att den skulle göra. Och jag tycker inte om det.

Förstår heller inte varför mitt lilla hov vill introducera mig för denna skit. De övervakar mig bokstavligen jeöa tiden. Pratar med alla jag pratar med. Följer mig, och försöker både forma mitt liv, men kanske viktihare ta reda på saker om mig. Och det här arbetstramset gör mig i och med deras inblandning inte bara konfunderad, utan rent förbryllad.

Varför väljer de att idealisera denna parallella dimension, närmast som vore den meningen med livet? De är trots allt sådana som idealiserar mig och vad jag står för, så hur det här kommer sig begriper jag inte. Känner mig förnedrad av dem, inte bara för att de tar ifrån mig allt jag har och försöker tvinga mig att lajva arbetare, utan just det att de nominellt tycker jag är bästast av allt och alla och ändå tycker det här är tolerabelt.

Hårfärg, och hus, gurka?

Känner att jag vill skriva ett par grejjer. Först, att jag inte tänker färga mitt hår grönt. Jag är ledsen. Men det skulle innebära ett onödigt slitage på huvudfluffet. Utöver en onödig kostnad rent ekonomiskt. Vidare trivs jag bra med att ha det färgat rött. I och med att både mormor och farmor frågat om jag ska färga håret grönt kännde jag att det fanns skäl att säga detta.

Vidare har jag fått en bild av att mitt lilla hov tänker sig att bygga ett nytt hus åt mig. Sådant där som de hör ibland. Men den här gången inte en liten villa på svenska landsbyggden. Lyckligtvis. Istället verkar de ha tagit vara på det faktum att jag för krånglets skull begärt att jag ska bo på trettiosjunde våningen i större stad. Med egen skog, på samma plan.

Självfallet är ett sådant, mer ambitiöst, projekt bättre på alla sätt och vis. Visserligen dyrare, men ändå bättre för ekonomin. Dessa såkallade moonshots är vad som driver teknikutvecklingen frammåt. Lät som att de tänkte bygga hotell på de lägre våningarna, så själva projektet i sig kanske också går att få ekonomi i på lite längre sikt.

Tänker lite, att ska man bygga en sådan konstruktion, skulle det kunna vara en idé att bygga den typ cylindrisk. Lite av en konformad hålighet i mitten. Så att översta planet skog är på trettiosjunde och sedan kan man bygga ett system av terasser, med vattenfall och grejjer, på väg ned i konen i mitten av byggnaden. För att skapa större utrymme för ordentligt höga träd. Och för att ge hotellgästerna utsikt över skogen på ena sidan och utomhuset på den andra.

Taket av plast hålls upp av lufttryck. Och så ett helt artificiellt ekosystem under. Ett gigantiskt växthus. Tror jag skulle kunna trivas med det.

Tänker mig dock lite, att detta är vida utanför deras budget. Det är ett omöjligt projekt för stackarna. Just därför jag håller mina förväntningar på denna nivå, för att de ska känna sig tvugna att göra mig besviken.

Det har varit lördag igen

Träffade min familj igår. Som vanligt på lördagar. I källaren hos mormor, där mamma och pappa bor. Därför, förstås, det är så världen ser ut. Pratade, som alltid, mycket med min lillebror. Vi tittade lite på Melodifestivalen ocskå, trots att ingen egentligen är särskilt intresserad, såsom vi gjorde i fjol, och i förfjol. Varför inte, liksom?

Ett par funderingar som vaknat i mig efter detta. Min lillebor pratade om att det var något med stolthet han inte förstod. Förstod aldrig precis vad det var han inte förstod. Han använde det engelska ‘pride’ istället för det svenska ordet också, vet inte om det var en nyansskillnad ha sökte.

I senaste inlägget uttryckte jag stolthet över vad jag ställt till med i världen, med mitt lilla hov som mellanhand. Står för det. Dessa saker är något som får mig att känna att jag har gjort mitt för att göra världen till en bättre plats. Och det att jag inte fått något erkännande för vad jag ställt till med bidrar också att jag starkt känner att jag vill avstå från att engagera mig vidare.

Ser alls inte det märkliga i detta. Varför skulle jag engagera mig om jag ändå bara kommer isoleras och arbetshetsas? Vad är poängen?

Pappa skämtade om att jag skulle betala hans nya kök. Som han ska ersätta mormors kök med när hon flyttat ut. Ungefär en hundratusen. Sist han skämtade om att jag skulle betala hans stora räkningar var när han köpte husbil. Vet inte om det är ett försök att påpeka för mig att jag har en hemlig pengahög. Känner lite, med tanke på att han bidragit till att frånhålla mig denna pengahög, att jag inte vill dela med mig.

Dessutom, med tanke på att jag ganska precis ska till och söka försöjningsstöd finner jag hans skämt tämligen osmakligt.

Som sista sak att ta upp här i inlägget. Lillebror påpekade, apropå ett par typer som dök upp i teven, att ‘sådana där’ är sådana man vill undvika att sätta sig bredvid på tåget. Unga, konventionellt snygga, män. Han fick mitt medhåll, men mina föräldrar verkade förvirrade av det hela. Vilket förstås är lite småskojsigt. Men sådana män är de människor som mest troligt har ett socialt problematiskt beteende. Oönskade närmanden och så. Vi kom överrens om att människor som läser böcker är de bästa att sätta sig bredvid, ju tjockare bok ju bättre.

I grunden består mitt arbetshat

Fått besök på ett par gammla inlägg som åtminstone i förbifarten diskuterar arbetande. Vet inte, men skulle kunna vara så att mina medmänniskor vill uppmärksamma mig på dessa.

Ska börja med att påpeka att jag fortfarande inte är det minsta intresserad av att syssla med arbetande. Tycker fortfarande att mitt jobb är prinsessande och allt annat är meningslöst fluff. Missförstå mig rätt, jag är stolt över vad jag bidragit med till denna värld. Men dessa bidrag har jag gjort genom den institution jag kallar mitt lilla hov, inte genom formaliserat förvärvsarbete.

Av dessa skäl kan jag fortfarande känna mig personligen kränkt när någon talar om mitt liv i termer av förvärvsarbete.

Trots detta ser jag fram emot att besöka arbetsförmedlingen om en vecka. Trots detta ser jag fram emot att se hur arbetandet som livsstil ser ut och fungerar. Är dock inte det minsta intresserad av att bränna av mitt liv på detta meningslösa trams. Det är just för att jag utgår från att det blir en tillfällig lösning som jag kan kasta ut när jag känner för det som jag kan ställa upp på det här.

Upplever nu mycket mer än tidigare att mitt lilla hov faktiskt tycker jag är viktig och tänker prioritera att hänga kvar. Känns inte som att jag behöver oroa mig för att de tänker göra vad de kan för att bli av med mig längre. Vet förstås att när jag beblandar mig med arbetande ger jag dem i praktiken ett mycket större inflytande, rent praktiskt, över mitt liv.

Detta har varit det andra stora orosmomentet med att beblanda mig med arbetsmarknaden. Jag vet att mina medmänniskor kommer använda en arbetsköpare, en arbetssituation, för att tvinga mig att ställa upp på deras idéer. Vad jag gör nu är att jag bestämmer mig för att lita på dem, lite mer, än jag tidigare varit beredd att göra.

Säger inte att det är en bra idé att lita på mitt lilla hov. De har tvärtom bevisat många gånger att det inte är lämpligt. Tror ändå denna institution förändrats sedan -14. Samtidigt, de engagerar sig fortfarande i att försöka normalisera exotiska sexuella praktiker. De kontrollerar fortfarande mitt liv. De har fortfarande inte överräckt min pengahög, erkännt min prinsesstitlar, eller erkännt mig som den som ställt till med diverse fluff här i världen. Har alltså alla skäl att betrakta dem med förakt och fientlighet; hantera dem med största försiktighet.