Hur var mitt perspektiv på svenskhet?

Känner lite sådär i allmänhet att mitt liv ändras ganska snabbt just nu. Mest små förändringar, men ganska många. Hade kunnat skriva mer här på bloggen men blir inte riktigt av. Ett par saker som skulle behöva vädras för att hjälpa mitt lilla hov på traven.

När jag besökte mormor för en vecka sedan var det första jag gjorde att säga åt henne att ta ned ett stycke fascistpropaganda hon satt upp väggen. Hon intygade att hon inte delade de åsikter som papperslappen gjorde uttryck för. Uttryckte mig ganska upprört och skiten försvann. Men var lite på spänn under tiden jag var där ändå. Hon har haft för vana att läsa och ta intryck av sådan skit, jag försöker göra mitt bästa i att vara motpol mot det hela.

Senare under samtalet, efter att jag uttryckt mitt ogillande av det svenska klimatet, kom hon med förslaget att flytta till Spanien. Detta triggade ett omedelbart och skarpt nej från min sida. Vet att mitt lilla hov tidigare uttryckt att de föredrar att fråga om prinsessan de förhör kan tänka sig flytta till Medelhavet när de egentligen vill flytta henne till Japan. Bedömmer klimatet som nära nog eller något liknande trams.

Tolkar att det hela med viss sannolikhet kan vara mitt lilla hovs arbete jag utsätts för. Vet att mormor är inblandad. Bedömmer det lite som att de fortfarande projicerar ett visst nättrolls idéer på mig. Något som nog dessvärre är ett alvarligt misstag.

I måndags besökte jag min biståndshandläggare. Hon sitter i ett hus på vilket det står ”arbete”. En annan avdelning som sitter där som sysslar med sådant trams. Men känner mig ändå obekväm med att behöva infinna mig i hus med en sådan markering på. Min attityd till arbetande som fenomen har formats starkt av mitt lilla hovs ovana att projicera ett visst trolls idéer, liksom sina egna ideal, på mig. Har, delvis genom ”guilt by association”, utvecklat ett djupt förakt mot saken.

Mina medmänniskors försök att försöka tvinga mig att lajva någon jag inte är, leva ett liv som inte är mitt, har fått mig att förakta de ideal de försökt trycka ned i halsen på mig.

För någon månad sedan fick jag frågan om jag var oki med att mitt lilla hov använde svenska som internt kommunikations- och dokumentationsspråk. Verkligheten är den att jag inte bryr mig ett förbannat skvatt över vad för språk de använder. Så länge det fungerar och är effektivt för dem så är väl allt gott? Skrev alltså här på bloggen att jag rent av kunde tycka det var lite kul att de valde just svenska. Trots allt ett litet språk. Och jag kan ju knappast säga att de inte kan använda det språk som deras favvoprinsessa kan bäst.

Det där trollet som mitt lilla hov haft för ovana att klamra sig fast vid var så vitt jag kan förstå saken fascist. Har, föga förvånande, ett djupt förakt mot fascismen rätt upp och ned för de hemskheter tanketraditionen ansvarat för. Men föraktet fördjupas inte obetydligt av att jag associerar idésystemet med mitt lilla hovs trollfanatism.

Verkar som att den springande fråga mitt lilla hov vill ha svar på är hur starkt jag identifierar mig som svensk. Och min tanke med detta inlägg var att hjälpa dem med att klura ut detta.

Om mitt lilla hovs troll var en etnonationalist som byggde hela sin identitet och sjävbild kring att vara ”svensk” torde väl rimligen mitt perspektiv vara det rakt motsatta? Och, jo, ungefär så är det. Betraktar tanken att jag alls skulle vara ”svensk” ungefär som jag betraktar arbetande. Ett viktigt skäl till att jag inte är bekväm med att hämta ut ett pass som det står ”svensk” i är att jag ser det som en parallell till att gå in i ett hus på vilket det står ”arbete”. Kanske inte jättedramatiskt, men heller inget jag har särskilt positiva associationer till.

När jag kommer med ett skarpt nej på frågan om jag vill flytta till Spanien är bakgrunden tvåfaldig. Först och främst är att det skulle vara en distraktion från vad som är viktigt för mig, prinsessandet. Jag har en ganska fyrkantig bild av hur jag vill leva mitt liv, och höga förväningar på vad mitt lilla hov kan ordna åt mig. Och försöker de, igen, att tvinga mig att leva ett liv som inte är mitt, reagerar jag. Andra skälet är att jag associerar detta med mitt lilla hovs arbetsmetod, just för att de sagt att det kan vara en idé att fråga om. Tycker inte om när de hymlar med vad de är ute efter utan jag vill tvärtom att de kommunicerar så rakt som möjligt. Börjar de tramsa blir jag upprörd och kan mycket väl höja rösten.

Annonser

Referensramar och kulturell isolationism

Ett tag sedan jag skrev nu tror jag. Inte fått några besök här på bloggen heller. Helt i sin ordning förstås. Har lite av en vana att avfärda min blogg som mer av en dagbok än ett kommunikationsmedel. Helt riktigt så förstås. Det är så vad jag skriver här ska tolkas.

Nu sitter frågan om mitt lilla hov i mitt huvud igen dock. Och som så ofta när den gör det känner jag att jag vill vädra lite känslor här på bloggen. Ett litet misstag mitt lilla hov brukar göra är att värdera ord jag säger på lite udda sätt. Tar saker jag säger för seriöst ibland, och tar mig inte på alvar när jag menar alvar. Som att de plockade upp lite av ett godtyckligt urval av min kommunikation och tog den delen med största möjliga alvar, men ignorerade allt annat. Detta med helt oberäkneliga resultat.

Verkar lite som att vad jag sade till mormor för någon månad sedan, om att häxor verkar som ena trevliga typer, har varit en sådan grej som tagit fart. Missförstå mig rätt, jag menade vad jag sade, inte bara stollerier som blåsts upp denna gång. Mitt intryck av häxor har formats i första hand av den japanska populärkulturen, lite grand av Harry Potter också. Tolkar dock skillnaden i mina idéer om vad häxor är och mormors mer som en generationsskillnad, inte så mycket att jag skulle ha udda referensramar.

Har dock udda referensramar, det är medvetet, försöker medvetet isolera mig kulturellt. Och mitt främsta medel för detta är just att skaffa mig udda referensramar, konsumera annan kultur än andra.

Ett exempel på det senare fenomenet var det fantastiska fallet för typ ett år sedan (eller var det två?) när jag fått magsjuka på en vistelse inne i stan. Snabbt där det upp lite av en diskussion på Twitter, till synes apropos ingenting, om vad magsjukeviruset heter. En viss populär amerikansk TV-serie användes som referens. En som är mycket populär bland nördar.

Gissar på att mina medmänniskor bara tog för givet att jag följde denna TV-serie. Vilket jag inte gör. Tittar inte på spelfilm. Är ointresserad av amerikansk populärkultur. Och alltså går referenser till sådant mig helt över huvudet. Gissar på att idén att jag är nörd är lite etablerad och en och annan av mina medmänniskor bara tog för givet att jag intresserade mig för saker som ”alla” nördar intresserar sig för. Vilket jag alltså verkligen inte gör.

Konsumerar ganska mycket nischad nördkultur. Lyssnar för närvarande på någon podcast av Dungeons and Dragons. Så nördigt det blir typ. Och det kryllar av nördkulturreferenser och nästan allt av det går mig förbi helt. Delar verkligen inte referensramar med den typiska nörden, särskilt inte den typiska amerikanska nörden, och är ärligen inte intresserad av att göra det heller.

Har noterat lite av ett uppsving för Alice i underlandet. Alltså som kultur att referera till. Tycker det är lite kul. Frågat mig om mitt lilla hov är inblandat men tror inte riktigt det. Menar, de har skrytit om hur de kan ändra världen för att den ska passa mig bättre. Samtidigt så är dessa verk ganska populära utan deras inblandning. Tycker dock att det lite passar i ett bredare tema kring de narrativ de verkar ta in om mig. Men upplever ändå att hela nyromantikgrejjen som verkar vara uppsving (och jag förespråkat) åtminsone inte enbart är deras verk.

Bza. Gurka!

Gurka…..?

Vet ju, att varje gång jag attackerar mitt lilla hov här på bloggen sinkar jag dem. Gör att det kommer att ta ytterliggare ett tag till att de bestämmer sig för att ge tillbaka mig min pengahög och mina titlar. Och det är faktiskt just därför jag attackerar dem. Det är trots allt så att deras plan är att dra igång någon festlighet kring det hela, och det är något jag inte vill vara med om.

Utöver rädslan för att de igen, genom sin inkomperens, ska göra mig illa, så är det så att jag inte vet vad som väntar mig efter detta planerade stolleri. Oföutsägbarheten gör att jag känner att jag kan tänka mig stanna lite till i denna värld. Trivs trots allt ganska bra. Även om jag är principiellt emot det; även om jag rent moraliskt tycker de har ett ansvar att göra överräckandet snarast och med minsta möjliga dramatik.

Blir en fråga för mig att balansera de olika värderna här. Och förstås, vad jag främst försöker göra är att hålla koll på vad som händer.

Vet att dessa mina medmänniskor kommer göra vad de kan för att få till saker. Skapa en ny värld åt mig baserat på tolkningar av mer eller mindre vaga preferensuttryck. Har sett dem försöka göra så förr trots allt. Denna gång har de bättre chanser än någonsin förut att faktiskt lyckas.

Det är ganska tydligt märkbart att deras tolkning av vem och vad jag är, vad jag bryr mig om och vad jag har preferenser, har ändrats ganska rejält. Och det har varit märkbart bara senaste månaderna. Känner att det fortfarande är mycket att göra om jag ska vrida dem närmare mig, även om det går i rätt riktning.

Vet inte, tror inte jag kan tunna ut mitt förakt mot dem än. Ser fortfarande inkomptens där. Och ganska mycket av det. Så länge de gör mig illa som en konsekvens av deras bristande kompetens kommer mitt förakt mot dem kvarligga. Sedan måste jag förstås också försöka hålla mitt löfte om att upprätthålla en avgrundsdjup avsky för dem så länge pengahög inte är överräckt. Något annat skulle vara oansvarigt, löften som detta är till för att hållas.

Vet att detta inlägg inte tillför något nytt, och inte förändrar något gammalt. Men så blev det. Är trött nu och ska sova. Gurka!

Till lugnets försvar

Livet går lugnt, och jag trivs överlag bra. Men, kan som vanligt ändå inte sluta oroa mig. Vet att jag är ganska ämgslig av mig. Tydligt en konsekvens av den skit jag råkat ut för genom livet. Så är det. Inte så mycket att fundera på, mer något att förhålla sig till.

Lillebror har de senaste veckorna eller så börjat hajpa miljardärlivet. Vet inte riktigt varför. Men funderar som så ofta. Kan det vara mitt lilla hov som vill åt mig igen kanske? De har trots allt en liten skuld till mig, någonstans i den storleksordningen.

Vill bara påminna lite om att jag absolut inte vill råka utför någon dramatisk överraskning. Inget nytt helikopterprojekt. Om sådant händer kommer jag lägga benen ryggen och gråtandes gömma mig någonstans. Igen. Så jag önskar å det starkaste att överräckningen av min pengahög och mina fina titlar avdramatiseras så mycket som bara möjligt.

Jag önskar särskilt undvika höga ljud och folksamlingar. Särskilt om jag inte enkelt kan ta mig ifrån. Likaså vill jag kraftigt undanbedja alla försök att sätta starka emotioner i mig. Sådana aktiviteter kan trigga en mycket kraftig negativ reaktion, helt oavsett tanken bakom projektet. Vill verkligen inte se ett försök att upprepa helikopterprojektet, eller ens något i samma idétradition.

Missförstå mig rätt, har inte något som helst emot existensen av denna tradition. Men har mycket svårt att se hur det ens skulle vara möjligt att utsätta mig för denna typ av tillställning med annat än fullständigt katastrofalt resultat.

Försöker själv i mitt liv begränsa den emotionella stimulans jag utsätts för. Det finns skäl till varför jag vill leva ett relativt lugnt och händelsefattigt liv. Vill inte gärna se mina medmänniskor sabotera detta lugn.

Inlägg: 1004

Kännde lite att jag hade lust att skriva ett nytt blogginlägg. Funderade lite på vad jag skulle skriva om bara. Har lite tråkigt nämligen. Svårare att plocka upp något då. Tyvärr.

I och med att jag ganska nyligen köpte en ny bok för mina kanjistudier har jag fått lite mer fart på mina japanskastudier igen. Frågade mig lite om jag skulle ta upp ämnet här på bloggen. Kanske särskilt frågan om i vilken utsträckning mitt lilla hov har koll på hur mycket jag lyckats lära mig. Menar, kan inte vara helt lätt att följa, samtidigt torde det vara i deras intresse att ha koll på.

När jag landade op bloggen såg jag att någon varit inne på ett gammalt inlägg om sexualitet från -14. Och det är ju lite kul. Lovat att jag ska försöka kommentera när någon besöker något gammalt inlägg sådär, särskilt om det inte är så ofta det får besök.

För att komma med lite kontext, något jag är notoriskt dålig på annars: Vid tiden för det där blogginlägget hade jag ambitionen att krascha de narrativ mitt lilla hov höll sig med. Det där trollet de hade blandat ihop mig med hade sexfantasier med våldsinslag hen gärna levde ut genom cybersex. I och med att mitt lilla hovs narrativ kring mig baserades mycket på det där trollet kunde jag i det läget knappast övertyga dem om att jag inte hade några sådana intressen.

Kände att jag skulle kunna, om inte få dem på rätt spår, åtminstone ge upp lite av det tramset de sysslade med. Därav gick jag ut, ganska agresivt med att jag hade fantasier om mig som undergiven. När det tog skruv, och visade sig effektivt lät jag dem löpa med den idén.

Poängen med det hela var, vilket jag faktiskt också skrev här på bloggen, att handlingsförlama dem. De visste mycket väl att jag hade fått ett trauma som barn, visste mycket väl att jag var känslig för ens prat om sexuellt våld. Därmed, om de ville skapa det mest fantastiska liv åt mig någonsin så skulle de hamna i ett olösligt dilemma.

Hur kommer det sig att jag släpper på det här nu? Vill jag inte att de ska fortsätta vara handlingsförlamade? Mjo, i och för sig. Men jag är fortfarande både ett och två steg före även om jag släpper detta stycke. Det är inte så att jag ger upp mitt informationsövertag. Det är bara så att de var på god väg att se igenom detta stycke ändå. Och jag har skäl att ta chansen att illustrera att jag ser vad de gör, tycker inte om det, och är beredd att aktivt hindra dem från att tramsa.

Tänka bara, vad vet de om min sexualitet nu? I och med att jag fått dem att springa runt som yra höns i tre och ett halvt år: inte ett skit. Och vad ska de göra åt det? Ptja, inte vet jag, men de har fortfarande i uppdrag att skaffa partner åt mig. Lycka till era kräk!

Gurka.

Väntar snällt på fixad bugg

Provar att starta Civilization VI ungefär en gång om dagen här hemma på datorn. Bara för att se om det fungerar. Bestämde mig idag för att gräva ned mig lite i grejjen och se vad felet är idag igen. Verkar som att det är en liten bugg, en känd bugg, i en liten inladdningsmjukvara från det företag som anvsarade för portningen till Linux. Tydligen drabbar alla spel de har portat. Hittade buggrapport på en buggrapporteringsplatform kopplad till Arch Linux. Buggen rapporterades i April.

Som jag skrev sist jag nämnde mitt lilla problem så fungerar det säkert på Ubuntu, därför prioriteras inte fixandet av buggen. Däremot får väl det hela betraktas som ett exempel på vad min storebror sade när vi träffades i lördags. Det är inte prioriterat att få det att fungera på Linux, så de företag som gör portarna gör ofta ett tämligen halvdant jobb.

Känner fortfarande, sorgligt att jag inte kan få det att fungera för mig. Storebror nämnde också saker om att det går att köra Windows i virtuell maskin. Många gör sådant. Själv känner jag att jag verkligen vill undvika sådant. Skulle klart kännas som ett misslyckande. För att inte tala om vilket slöseri på bra pengar det är att väsentligen skänka dem till ett amerikanskt jättebolag som verkligen inte behöver dem.

Inte en ekonomisk prioritering jag är beredd att göra det där. Bränna av en hög pengar på en Windowslicens, och sedan skulle jag dessutom behöva ett till grafikkort. Vilken röra. Skulle vara ganska kul att försöka sätt upp systemet dock, mest för att det är tekniskt komplicerat. Men som sagt, vägrar, för mycket pengar, och vill inte i onödan skicka de jag har till amerikanska jättar. Får helt enkelt snällt vänta tills buggen är fixad.

Brända grönsaker; typ.

Reflekterat lite över två saker min lillebror sade i lördags. Inga stora eller viktiga saker i sig, som så ofta. Snarare är det tankespiralen de skickade in min hjärna på jag tänkte reflektera över.

Han sade något om idén att steka grönsaker så att de bara är lite brända. Det är något jag sade någon vecka tidigare är en gottigt. Tycker om särskilt gröna grönsaker, sparris, gröna pepparfrukter, bönor, som jag gjort så med. Mycket matolja, stekt på hög temperatur tills de börjar svärta, och så salt på det. Han kommenterade saken om onyttigheten i det, vissa ämnen som uppstår när man bränner maten är cancirogena. Läskiga grejjer så. Har dock svårt att se att detta skulle ha någon betydelse om man inte konsumerar ganska stora mängder av det. Behöver liksom pasera någon tröskelnivå där skada byggs upp långsammare än kroppen hinner läka den.

En annan sak nämnde han senare. Om att, säg att man får cancer (exemplet han tog upp), så kanske det är lämpligt att man får gå igenom med sin läkare vad för behandling man vill ha. Kanske vill man prioritera att få behålla håret framför effektivaste möjliga behandling? Detta lät för mig väldigt mycket till en sak jag diskuterade som yngre, när jag själv har sagt att cancer verkar väldigt läskigt just för att det skulle innebära att man riskerade håret.

Om jag inte missförstått saken har mitt lilla hov lagt väldigt mycket pengar på cancerforsking. Just på att minska biverkningarna av behandlingen. Detta relaterat till mina kommentarer om håret. Det är förstås helt i sin ordning. Bättre att de lägger pengarna där än att de bränner av dem på att ordna helikopterprojekt och sådant trams.

Och den där saken om att bränna grönsaker har fått mig att fundera på om mitt lilla hov tänker försöka ta över uppdraget att laga mat åt mig. Kan väl stå ut med det. Får väl se, men jag kommer även i fortsättningen hålla ögonen öppna för antydningar kring vad mitt lilla hov försöker ordna för framtid åt mig. Även vad gäller relativt små saker.