Att besvika

Tar det fantastiska beslutet att skriva ett nytt inlägg. Mest inspirerat av min lillebrors beslut att säga något om att meningen med livet är att besvika sina älskade. Något jag förstås omedelbart och glatt svarade ”yup” på. Har tänkt på det där lite sedan dess. Mycket i relation till mitt lilla hov och mina japanska släktingar. Om dessa släktingar känner sig besvikna är det i princip bästa möjliga utfall av de projekt jag drivit. Mitt lilla hov har jag förstås velat att de ska känna sig attackerade, frustrerade, alienerade. Men när det kommer till släktingarna har mitt mål inte varit att de ska ta mina attacker personligen. Om de känner sig besvikna, av alla känslor, har jag träffat helt rätt. Känner de sig besvikna innebär det att de emotionellt processar att de inte är i en position att ha förväntningar på mig. De kan inte bli besvikna om de inte förväntar sig något till att börja med, och de har ingen relation till mig och är alltså inte i en position att ha förväntningar på mig.

Kommentaren om meningen med livet ät en referens till min egna skepsis till tanken om arbetande som meningen med livet. Har senaste halvåret eller så uttalat mig succesivt mer föraktfullt mot kalvinismen och den protestantiska arbetsmoralen — och i många år mot arbetsnormen i bredare mening. Sett till att särskilt designa min kritik för att inte helt släcka hoppet hos mitt lilla hov om att jag någon gång skulle kunna vända om och ge upp mina ideal. Hålla en liten glimma av hopp lagom långt bort från dem för att de ska bränna av mer tid och energi på sitt meningslösa trams. Bara för att de ska känna sig så bedrövade och demoraliserade som möjligt när hoppet slutligen glider ur sikte för dem. Har varit ganska öppen med att jag gör det också, det är frivilligt att låta mig dra själen ur en.

Planen är att hålla igång detta projekt tills de viker sig för mina krav, återlämnar min pengahög, mina titlar, och omlokaliserar mig till Japan. Enkelt. Har försökt vara så konsekvent som möjligt med dessa krav. Blir lite en fråga om rättssäkerhet. De ska kunna förvänta sig att de regler jag sätter upp faktiskt gäller. Litet hov ska med lag styras. Det är en princip som gör att även om plötsligt skulle känna att jag tvekar så vet jag var jag har mina regler och kan hålla mig till dem. Detta gör mig resistent mot manipulationsförsök från mitt lilla hovs sida — och garanterar därmed att försök att påverka min personlighet eller mina attityder är ett meningslöst slöseri på tid och energi.

Misstro och uppmräksamhet

Känner att jag upplever ett osedvanligt extensivt intresse för mig från mitt lilla hovs sida. Som att de försöker spåra, och påverka, mina preferenser. Lite sådär som de alltid gjort. Mitt uppdrag i sammanhanget är förstås att vara lite manipulativ. Exakt vad jag har för mål, och metoder, kan jag inte vara öppen med. Men det är intressant att se deras arbetsmodell. Som alltid.

Jag vet, inser mycket väl, att de vill ha koll på mina preferenser för att de vill ställa till med överraskning. De vill kunna ge mig mer än jag visste jag ville ha. Typ så. De har försökt förr. Dramatiskt misslyckande. Mitt vandaliserande gör inte deras arbete lättare.

Tyvärr kan jag inte påstå att de är dramatiskt inkompenta längre. Tragiskt faktiskt. Men kan inte se några alvarliga kompetensproblem. Den fundamentala kompetensutmaningen i att inte omedelbart ge upp projektet och vika sig för mina krav hänger förstås kvar. Samtidigt upplever jag att de ändå reflekterat över min djupa misstro mot allt och alla — som de själva har skapat. De verkar ta mindre seriöst saker jag hävdar, och istället observera vad jag gör, och gjort länge. Som att de tänker att det är svårt att spela en roll en längre period.

Upplever mig ha skäl att tro att de inte kommer göra några snabba rörelser i närtid dock. Det är tydligt att de inte tycker sig ha god nog data om mig. Det är som det fantastiska påståendet de en gång kom släpande med — att de inte behövde särskilt mycket personlig kontakt med mig därför de hade kontakt med mig via Internet. Inte för att de hade någon sådan kontakt. Men det visste de inte. Men det påståendet har gjort att jag kunnat känna mig trygg i att de aldrig kommer kunna få någon bra data om mig. Det kommer alltid finnas utrymme för mig att vandalisera deras arbete.

Samtidigt som jag som i detta inlägg ger mitt lilla hov allt ansvar för allt jobbigt som någonsin hänt mig (och i princip allt positivt), är jag väl medveten om att den instituion som springer efter mig idag inte har mycket gemensamt med den härva problem jag bråkade med för tio år sedan. Men de har heller inte förkastat det tramset jag utsattes för på den tiden. Så jag tycker mig ha goda skäl att inte lita på dem ändå.

Min hjärnas funktion

Tycker mig plötsligt och av märkliga skäl ha anledning att prata om en del detaljer om hur min hjärna fungerar.

November -11 började jag få tillbaka en del gamla minnen. Främst barndomsminnen, en del var färskare. Och jag startade några månader senare den här bloggen för att ventilera lite tankar och känslor. Dessa gamla minnen fungerar inte riktigt som andra minnen, ens idag. Och den organisation som förföljt mig sedan mitten på 90-talet, den jag kallar för mitt lilla hov, har en viss inblandning i skapandet av dem.

Skulle jag ta mig friheten att självdiagnostisera skulle jag kalla dessa minnen ett utslag av dissociativ amnesi. Jag tror inte på ”förträngda minnen” i Freuds mening. Alls. Och det av goda skäl. Samtidigt hade dessa minnen en specificitet och detaljrikedom som gjorde att jag hade skäl att tro på dem. Kanske viktigare: med tiden har det kommit att bli tydligt att de passar aldeles utmärkt med hur jag fungerar och det liv jag lever. De passar i narrativet. De förändras inte över tid, utan är konstanta.

Är detta skäl till varför jag tror på dem? På sätt och vis. Det är argument jag har använt mycket för att få mig att sluta känna mig osäker. Mitt lilla hov har försökt, och försöker aktivt, att gaslyckta mig. Försöker övertyga mig om att dessa minnen är falska. Och det är för att övertyga dem om futiliteten i detta jag skriver detta inlägg. Det oetiska i det har jag kommenterat förut, inte ämnet för dagen.

Jag lärde mig under min uppväxt att vara oerhört uppmärksam på allt som tydde på mitt lilla hovs inblandning. Sällan händelser egentligen. Bara människor som sade något till mig. Eller i närheten av mig med mening att jag skulle höra. Något tillfälle. Någonstans. Ett meddelande mitt lilla hov varit med och format på ett eller annat sätt.

Kommer ihåg många av de platserna, mindre ofta vilka människor som var inblandade. Min hemort har i viss utsträckning kommit att fungera som ett minnespalats för dussintalet av dessa tillfällen. Någon säger något som påminner mig om mitt lilla hovs närvaro. Vips är en annan del av min hjärna där. Tyst observerande vad som händer. Skräckslagen. Några sekunder, ibland minuter, senare är händelsen över. Men platsen, människorna, är inetsade i en del av min hjärna för evigt.

November -11 började dessa minnen återkomma. Ett efter ett. Minnenas återkomst. Ofta triggade av något som påminde mig om händelsen. Kanske en plats. Kanske bara en tanke.

Med vad jag vet nu, mycket av vilket jag lärt mig bara senaste månaderna, är mekanismerna mer eller mindra uppenbara. Min hjärna fungerar ungefär som väntat givet omständigheterna. Mitt lilla hov har lyckats träna min hjärna att misstro och rent av avsky människor. Vilket förklarar mycket om varför jag fungerar som jag gör. De har tränat mig i att känna att oasvett vad jag gör, om jag så helt stöper om världen, så kommer jag i bästa fall mötas av hot om brutalt våld. Sexism, fascism, och romantisering av sexuellt våld var under min uppväxt deras sätt att försöka belöna mig, försöka uppmuntra mig.

Mitt liv idag karaktäriseras därav också av misstro, isolering, och evig vaksamhet.

Deras tanke, deras föreställnig, att de genom gaslycktande kan få mig att glömma eller misstro dessa inetsade minnesbilder är absurd. Minnen som varje gång jag plockar upp dem bär med sig den känsla jag kände när minnet formades — en känsla av tyst panik som svårligen kan replikeras. En förbipasserande tanke bär inte med sig en känsla av djupaste avgrund, inte på egen hand.

Vet inte varför de försöker gaslyckta mig i frågan. De skapar inte en trygg bubbla. Om det var vad de tänkte sig. Utan de skapar en form av kontinuitet. De gör att jag vet att de fortfarande sitter i en buske och tittar på mig. Ett intryck att jag aldrig vet vilken dag de kan komma att vända sig mot mig igen. Och de kommunicerar fortfarande med mig, inte olikt den metod de använde när jag var växte upp. Någon, ofta i min familj, säger något till mig, ett meddelande, som påverkats av mitt lilla hov. Föreställningen att jag inte skulle märka är oändligt naiv. De tränade mig under hot om brutalt våld att alltid uppmärksamma varje antydan på deras inblandning. Jag vet mer än jag ger sken av.

Om rädsla för att lyckas

Tänkte ta mig utrymme att diskutera konceptet rädsla för att lyckas. Det är något jag personligen upplevt ganska mycket. Började egentligen med det där med att vara trans. Medan mitt liv inte passade med min identitet ville jag undvika både uppmärksamhet och erkännande. Det gjorde att jag blev obekväm med att lyckas.

Och det där med att vara obekväm med att lyckas är något jag fortfarande lever med. Delvis är det nog så enkelt som att tankemösntret är inarbetat. Men delvis känner jag också att jag behöver beskylla mitt lilla hov för problemet.

De vägrar ge mig tillbaka mina prinsesstitlar. Vilket innebär att min interna bild av vem och vad jag är fortfarande skiljer sig från den identitet som jag skulle bli erkännd under om jag ställde till med något. Det gör att det känns som att vad jag än gör kommer jag aldrig kunna få erkännande för det. Allt kommer att gå till en roll jag spelar istället.

Jag är medveten om att saken knappast skulle ändras om jag fick tillbaka prinsesstitlarna heller. I och för sig. Tankemönstret är sannolikt så inarbetat att det är något jag kommer att behålla oavsett. Men jag har en förhoppning om att det skulle kunna bli lättare. Menar, det blev lättare efter transitionen; så det är en fråga om att gnaga på trösklarna. Och jag har konkreta skäl och incitament att inte arbeta på saken som det ser ut just nu.

Mina krav på mitt lilla hov är att de överräcker mig mina titlar. Incitamentstrukturen jag lever under är sådan att det är lämpligt att i möjligaste mån vandalisera deras projekt tills de viker sig för kraven. Ett centralt mål de har är att få mig att syssla med arbetande, ”lyckas” i konventionell mening. Alltså, jag upplever incitament att inte arbeta på de mentala blockeringar som hindrar mig från att lyckas.

Den erfarenheten jag fick genom stöd och matchning — kan inte svara på i vilken utsräckning mitt lilla hov var inblandade i saken — var att flytta frågan från att handla om mig alls, under någon identitet. Istället för att fokusera på vad jag skulle kunna få ut av att syssla med arbetande valde han att fokusera på vad jag kan göra för andra. Hur jag kan göra världen till en bättre plats. Arbetande som inte handlar om mig och vad jag kan få ut av det.

Min sorg

Efter att jag skrev förra inlägget kom jag att drabbas av den märkliga alienation jag egentligen alltid varit så väldigt van vid att uppleva. Styrkan i den har ebbat i perioder, i andra perioder har den varit starkare.

Den känsla av förlust jag skrev om i förra inlägget handlar förstås egentligen inte om pengarhögen, titlarna, eller ens att jag aldrig omlokaliserades till Japan för en sisådär arton år sedan. Den handlar om att jag förlorade min japanska släkt. Och det gjorde jag i steg, varav det senaste i samband med vad jag kallat helikopterincidenten i slutet av april 2014.

Har aldrig kunnat sörja den förlusten. För att mitt lilla hov konsekvent försökt manipulera mig. Manipulera mig till att tro att jag inte hade någon relation till dem till att börja med. Att de kanske alls inte finns. Detta har jag här på bloggen kallat att de försökt gaslykta mig. Deras försök att övertyga mig att jag inte har någonting att sörja.

Kan inte ställa några krav på dessa japanska släktingar, försöker i så stor utsträckning jag kan respektera deras val att hålla sig borta från mig. Och jag föreställer mig inte att jag skulle ha någon rätt att vara en del av deras liv. De krav jag ställer på mitt lilla hov kokar ned till att jag behöver få erkännt att jag har något att sörja. En förutsättning för att jag ska kunna sörja.

Jag upplever att den alientation från livet jag känner kommer från att jag går runt med en klump av känslor. En oupplöst sorg jag aldrig kan göra något åt. För att jag inte tillåts göra något åt den.

Blev för en sisådär arton år sedan instruerad till — om jag ville omlokalisera till Japan — att besöka en särskilt sushiresturang. Där skulle det arbeta en man som skulle hjälpa mig att komma igång med den processen. Tog omedelbart beslutet att jag skulle göra så. Skälet till att jag inte faktiskt också gjorde så var för att mitt minne var av det opålitliga slaget. Hade en form av traumaassocierad amnesi. Det misstaget, vilket i och för sig var ofrånkomligt, har förföljt mig sedan dess. Och har kommit att bli en symbol för denna sorg.

I förlägningen har sushiresturangen i fråga också kommit att symbolisera denna sorg och jag besöker den idag regelbundet. Ändå verkar jag aldrig komma närmare att faktiskt processa sorgen. Känslan av förlust hänger över mig med samma intensitet idag som gjorde när mina minnen började återkomma i slutet av 2011.

En känsla av förlust

Kommit till det märkliga beslutet att det är dags att dilla lite här på bloggen igen.

Tänker att mitt lilla hov vill ha lite av en statusuppdatering. Kanske relaterat till hur jag ser på arbetande. Kanske relaterat till hur jag ser på idén om att omlokaliereras till Japan. De vanliga sakerna alltså.

Förstår inte riktigt varför de tror att jag skulle ändra inställning. Men jag kan reflektera lite över mina tankar ändå.

Mina krav på att jag ska återfå min pengahög, mina titlar, och omlokaliseras till Japan kvarstår. Och kommer att kvarstå tills de lyckas leva upp till dem.

Det är möjligt att notera att jag inte skriver något om ett krav på att de ska städa upp efter det fascistiska trams de ställt till med. Inte för att jag med nödvändighet är nöjd med städandet de gjort, men de verkar vad jag kan se försöka engagera sig att forma om världen efter vad de föreställer sig jag skulle uppskatta. Försöka upprätthålla ett smalt ideal för hur människor ska vara baserat på hurdan jag råkar vara.

Deras idéer om att jag ska syssla med arbetande, för pengar, är som jag ser det kopplat till deras vägran om att lämna tillbaka min pengahög. Vill de få mig att omvärdera saken kan de börja med att se till att jag har tillgång till min pengahög. Om jag sedan väljer att omvärdera har jag ingen aning om idag. Alltid svårt att förutse vad jag kommer att ta besöut efter ändrade livsomständigheter.

Diskussionen huruvida jag skulle vara beredd att omvärdera min arbetsvägran om de omlokaliserade mig till Japan först vet jag inte om den är särskilt intressant. Osannolikt. Om vi antar att pengahögproblemet skulle kvarstå. Det moraliska problemet med att syssla med arbetande skulle kvarstå i det läget. Inte på samma sätt som i Sverige — i och med att det inte skulle vara ett närmande av en svensk kontext. Men ändå.

Förstår att mitt lilla hov kan uppleva att jag avkräver de lydnad. Men jag skulle säga att det är lite av ett missförstånd. Vad jag försöker göra är att finna vad jag faktiskt värderar. Kärnan i det. Och kräva exakt det. Jag kommer alltså inte kunna backa en millimeter från de krav jag ställt upp. Vad jag kommunicerar om arbetande, mitt förakt mot arbetande, är inte en kärnvärdering. Det är egentligen inte en särskilt viktig fråga för mig. Pengahögen, titlarna, och lokaliseringen, är det viktiga. De är de saker jag känner att de tagit från mig, så de är de saker jag inte kan släppa. Känslan av förlust den centrala saken; och den kan inte hanteras genom arbetsvägran. Arbetsföraktet är en proxy, en konsekvens av andra frågor.

Det är den känslan av förlust jag söker en lösning på. Mina krav på mitt lilla hov handlar rakt igenom om den saken. Så att försöka hitta andra saker de tror att jag kan uppskatta är ett meningslöst slöseri på resurser. Dessa saker kommer ofrånkomligen kännas som ett meningslöst slöseri på tid och energi. Om de skulle lyckas sätta mig i arbete, med någon social fråga jag genuint tycker är viktig, ge mig en chans att göra världen till en bättre plats, och så vidare; skulle de ändå inte lyckas med att åtgärda känslan av förlust. I värsta fall distrahera mig från den. Men det skulle jag bara bli upprörd över. Som jag alltid blivit när jag kännt att de försökt distrahera mig.

Osäkerhetsfaktorn

Jag tycker mig ha skäl att tro att mitt lilla hov just nu vidtar tämligen extrema åtgärder för att forma om världen efter mina ideal. Håller, som jag varit öppen med, inte med om deras metoder. Eller ens idén att jag ska betraktas som ”bättre” än andra. Att de nu försöker göra världen till en bättre plats är jag förstås också skeptisk till. Inte för saken som sådan, utan för att jag ogillar deras motiv.

Men det får mig att tänka på en lite annan sak. Helikopterincidenten, april 2014.

2014 har observerats som ett år när världen vände till en mer fascistisk riktning. Det är inte omöjligt att tolka det som mitt lilla hovs tramserier. Jag krävde av dem att städa upp efter sig.

Det ser nästan ut nu som att en ny revolutionär samhällsförändring är på väg. Och jag ser som sagt mitt lilla hovs fingeravtryck. Detta innebär att det kan vara så att de tänker sig att ställa till med en motsvarighet till vad de hade tänkt sig helikopterincidenten skulle vara.

Jag har av trivial nödvändighet ingen aning om vad det skulle vara för något. Föreställningen att jag skulle uppskatta att bli jagad av helikopter i centrala Stockholm är förstås bortblåst. Båten likaså. Festandet, kanske, kanske inte. Idén att servera mig alkohol gav de upp redan efter helikopterincident anno 2009. Blev jag informerad om det efter den besvärligheten.

De har gjort en ny analys om vad jag skulle uppskatta, vad jag skulle tycka är ”kul”. Vad resultatet av denna analys blivit har jag dock ingen aning om. Så det är ett orosmoment.

Fick intrycket, starkt, att detta festande. Helikopterincidenten. Skulle utgöra starten på en serie event som skulle leda till att jag fick tillbaka min pengahög och mina titlar. Att det var planen.

Som det ser ut nu har jag ingen aning om vad jag kan förvänta mig, och inte förvänta mig, gällande direkta insatser i mitt liv från deras sida. Jag vet inte hur mitt liv kommer att se ut en vecka från idag. Och mitt lilla hov är den enskilt största källan till osäkerhet.

Arbetande, ansvar, ekonomi

Igår satt jag och läste bok hela dagen. Gott så. Har en fyrahundra sidor att ta mig igenom. Idag har det blivit paus. Tung akademiska om arbetssamhällets idéhistoria. Sådant där som är skojsigt att läsa om.

Fick lite av dèja vukänsla när jag läste om den idémässiga diktomin mellan att tvinga folk att arbeta, eller att ideologiskt övertala om det. Kalvinismen kontra industrisamhällets hot om svält och våld. Författaren gör gällande att det är något av en falsk diktomi; arbetande idag tjänar inte ett ekonomiskt syfte. Arbetande tjänar i första hand ett performativt syfte.

Med andra ord: vi arbetar för att visa att vi arbetar. Det är syftet. Arbetandet, åtminstone i den utsträckning det sker, bidrar inte betydligt till samhällsekonomin.

Det är ett perspektiv jag vet att jag länge argumenterat för. I olika sammanhang. Det är alltid intressant att se det i mer formaliserade sammanhang. Idéhistoriskt är det inte särskilt nytt. Men ändå.

Som jag skrev har jag intrycket att jag tidigare exponerats för diktomin. Som vore det ett viktigt politiskt ställningstagande. Vilket sida man väljer. Alltså, det viktiga skulle vara hur man väljer att forcera arbetsnormen. Arbetsnormen som sådan sågs som en överideologi.

Har egentligen inga skäl att tro att det var mitt lilla hov som exponerade mig den gången. Kan ha varit. Men jag har exponerat mig så mycket för politisk diskurs genom mitt liv att det är omöjligt att veta varifrån varje tanke kommer. Och mitt lilla hov känner till mina ställningstaganden. Så egentligen finns det inga skäl att jag diskuterar saken på bloggen. Men ändå.

Fick igår ett besök på bloggen till ett inlägg där jag med god precision förklarar min identitet. Och min syn på arbetande, och inte minst min roll i förhållande till arbetande, är djupt informerat av att jag identifierar mig så starkt som prinsessa. Det är inte så enkelt att jag tycker att arbetsnormen är ett värdelöst stycke trams. Även om jag ofta säger så. Jag har inget emot att det finns kalvinister. Tvärtom. Men det är inte jag, och ingen ska tvingas att ställa upp på tramset.

Idén att jag skulle vara bättre än andra, som mitt lilla hov kramar så hårt, riskerar alltid att leda till föreställningen att världen skulle vara bättre om alla var mer som jag. Att världen var mer homogen, med mig som normativ mittpunkt. Mitt lilla hov har också upprepade gånger försökt varna mig för idén att saker skulle vara bättre om alla var som jag. Samtidigt, som jag upplever det, är det de som landar i den fällan, i större utsräckning än jag någonsin gjort.

Men just för att jag är prinsessa, och mitt lilla hov försöker betrakta mig som ett ideal, har jag som jag ser det ett särskilt ansvar att performativt sätta mig i situationer som sätter samhällsproblem i fokus. Just det faktum att jag är prinsessa blir ytterligare ett skäl till varför arbetande är fel väg att gå.

Deltagandet som moraliskt imperativ

Gick upp tidigt idag. Klockan är bara sju. Brukar vilja vänta tills tvåsiffrigt.

Tidigt uppvaknande är ett typiskt symtom vid depression. Tror mig inte vara deprimerad. Men.

Har länge vetat att tramsiga idéer om att jag absolut ska delta på arbetsmarknaden inte har något med ekonomi att göra. Inte för att jag nödvändigvis har haft särskilt stark bild av vad idéerna handlat om. Men jag har studerat tillräckligt med makroekonomi för att veta säkert att det inte har med saken att göra. Annat än möjligen ett försök att manipulera arbetslöshetsstatistiken.

Har börjat plocka upp vad som motiverar tramset. Det är, för vissa människor, ett moraliskt imperativ. Det handlar om idén om deltagande. Människor känner — på riktigt — en samhörighet med samhället som institution. Trots att idén om ett samhälle är otroligt abstrakt.

Som autist är inte samhörighet en del av mitt känsloregister. Inte så att jag nödvändigvis känner alienation. Men jag har inte ett driv att delta. Inte i något sammanhang. Inte med syftet att känna samhörighet.

Att människor känner äckel, rent av rädsla, för varje medmänniska som inte lever för att delta. Lever för att vara en del av ”samhällsgemenskapen”. Blir allt mer uppenbart.

Härifrån stammar idén om deltagandet som moraliskt imperativ.

Det är av detta skäl arbetsförmedlingen ska förhöra människor gällande ”viljan” att arbeta. Och låta de som inte uttrycker en dyrkan för arbetsmarknaden svälta.

Arbetandet som moraliskt imperativ.

Och inte av en kalvinistisk arbetsmoral. Inte av en socialistisk arbetsmoral. Utan av en rädsla för ”den andre”.

Som autist är jag definitionsmässigt ”den andra” i detta sammanhang.

Har genuint utvecklat en attityd att jag inte bryr mig det minsta om jag blir med anställning eller inte. Trots mitt långa förakt mot arbetandet som institution. Trots att jag alltid upplevt själva idén om lön som en kränkning.

Inte för att min känslor kring saken ändrats det minsta. Men jag gör mitt bästa i praktisera klassisk stoicism. Fokusera min mentala energi där jag kan skapa förändring. Lägg ned, tänk på något annat, snåla på resurserna, där mina insatser är futila.

Termen är inlärd hjälplöshet.

Det finns vissa tecken på att man i princip kan sätta likhetstecken mellan inlärd hjälplöshet och depression.

Har de senaste dagarna. Efter min senaste drabbningar med arbetsförmedlingen. Igen börjat uppleva en känsla av att det kanske är dags att lämna denna värld bakom mig. Har länge levt på förhoppningen att mitt lilla hov till sist ska ge med sig. Det kommer förstås förr eller senare att bli så. Men.

Mina krav på mitt lilla hov har alltid varit tämligen enkla. Tämligen rättframma. Sluta ställ krav på mig. Ge tillbaka mig mina prinsesstitlar och min pengahög. Och omlokalisera mig till Japan. Men.

Dessa krav har för mig blivit en övning i inlärd hjälplöshet.

Det spelar dock ingen roll. Jag kan inte släppa kraven. Men jag behöver, av mitt lilla hov just nu, att de inser att de tär på mig emotionellt. Och att det finns en lösning.

Pratade med min lillebror i lördags. Om antropomorfering av autister. Det projiserande av allistiska känslosystem på autister som de sysslar med. Och i detta ingår givetvis deltagandet som moraliskt imperativ.

Meh.

Bestämmer mig för att det är dags för mig att blogga igen.

Det har varit så, på grund av en viss pandemi, att jag kunnat känna mig trygg med att mitt lilla hov inte kommer att ställa till med något dramatiskt. Inte på kort sikt. Det skedet börjar gå över. Har inga särskilda skäl att tro att jag kan lyckas övertala dem att agera. Inga särskilda skäl att tro att de kommer bedömma att deras prinsessträning är färdig.

Samtidigt kan de nu bestämma att de är färdiga. De kan bestämma att de reverserat deras fascistiska experiment. Viruset är inte längre nödvändigtvis ett säkerhetsproblem. Beslut om att agera kan tas.

Jag håller fortfarande inte med om att jag behöver prinsesstränas. Än mindre i Sverige. Har inte varit mitt beslut och jag har varit öppet djupt negativ mot det. Har mötts av argument om att kungligheters mänskliga rättigheter inte behöver respekteras. Att även om vi har ett ansvar att skydda allmänhetens rättigheter till varje pris; är de beredda att offra mina rättigheter för den kampen.

De informerade mig en gång om tatuerande. Att som aristokrat så ska man inte vara otålig. Och därför ska man tolerera att det kan ta något decenium att ställa till med tramset. Jag intresserar mig förstås inte för sådant. Men jag lyfter deras kommentar för att jag inte håller med om tålamodfrågan. Håller inte med om att jag ska behöva stå ut med att leva ett decenium eller två som någon jag inte är bara för att de ska ha chansen att prinsessträna mig.

Inte för att jag är särskilt otålig som person. Men lite på ett filosofiskt plan. Det är ett meningslöst slöseri på tid och energi. Hur mycket de än vill romantisera idén att jag skulle vara bättre än andra. Vet att jag har införskaffat mig breda kunskaper och en livsfilosofi som skapar en viss resiliens. Inser att de drabbat mig med det. Men jag håller ändå inte med om projektet. Deras prinsessträning. Deras idé om att jag ska vara bättre än andra.

Men det är väl som det är. Får se hur saker faller sig. Deras beteende är utanför min kontroll. Hur olämpligt och kräkigt det än är. Räknar med att finna utrymme att hämnas. Förr eller senare.