Lite oroskänslor, typ.

Har egentligen inte hänt särskilt mycket den här veckan. Inte mycket att tänka på egentligen. Min stackars hjärna känner sig dock lite stressad för att det händer för mycket. Lite så den är, och har alltid varit. Känner att det kommer en del förändringar i mitt liv. Mestadels små sådana. Lite oroar jag mig för de större förändringar som kommer nästa år. Flera av dem är ganska dramatiska. Av och till oroar jag mig för vad mitt lilla hov håller på med, känner mig alltid så maktlös i relation till dem. Överlag gör det hela att jag blir lite spännd, känns onaturligt men för det mesta inte direkt stressande.

För en vecka sedan nämnde lillebror något om att ha en dojo med tatamimattor. Kommentarade att jag tyckte det lät dyrt, finns billigare golvmaterial som duger aldeles utmärkt. Visst vackert, antagligen traditionellt i sammanhanget också, men en sådan lokal kanske ska ha fokus på det praktiska? Kanske jag som är främmande till lyxtänk bara. Vilket som, jag tar upp det för att det handlar om inredning, så det känns som en rimlig gissning att mitt lilla hov vill testa min attityd i frågan. Känner dock själv att jag inte har några starka åsikter i frågan. Vill de bygga ett hus åt mig med tillhörande dojo kanske? Eller vill de ordna träningslokal åt mig? Är det en allmän frågeställning?

Tycker inte riktigt om det där med att de bygger hus åt mig, de gör det av och till. De sätter så mycket på spel, så mycket mänsklig tid och energi, så mycket av min pengahög. Och jag känner att jag skulle göra dem en otjänst oavsett jag tackar och tar emot eller avvisar deras engagemang. Accepterar jag beteendet uppmanar jag i praktiken till mer av samma, så när det väl inte håller längre så kommer det bränna så mycket svårare för dem. Gör jag det inte, utan bränner dem så snabbt som möjligt, kommer jag känna mig som ett ogörligt kräk. Har hittills löst det genom att sätta höga förväntningar på deras aktiviteter, tacka nej, ofta demonstrativt, när det varit något jag inte kännt mig intresserad av. Men tagit emot, utan att visa mycket tacksamhet, när det varit något som levt upp till förvänintinagrna. Gjort mig ogörlig alltså, i syfte att få dem att lägga av.

Men jag menar, de bränner av mina pengar på dumheterna. Så jag har egentligen inga skäl alls att tolerera att de inte får ut värde för pengarna. Tramsar dem upp min pengahög på diverse meningslösa dumheter så är det förstås mitt ansvar att bli besviken på dem, putta dem tillrätta.

Annonser

Angående presentandet.

Det där med önskelista var det också, så att mina medmänniskor ska få slippa köpa mig saker jag inte vill ha och inte har någon användning av. Tycker överlag inte om överraskningar men vad gäller presenter känner jag lite att de är ett sätt att kommunicera, vill gärna se vad människor tänker om mig i deras presentval. Och att skriva önskelista känns väldigt mycket som att tigga, något jag gärna slipper.

Vilket som, några förslag på hur man kan tänka när man vill stuffa på mig grejjer. Och mer konkreta förslag.

Min autistiska och människorädda sida gör att jag har svårt att springa i butiker. Särskilt klädbutiker är jobbiga. Så att ge kläder i present är ett enkelt sätt av avlasta mig. Det är också något mamma ger mig varje år. I princip alla kläder jag äger är fådda, just för att jag tycker att klädköpande är jobbigt. Just nu börjar jag få strumpbrist. Hål i de flesta av mina strumpor. Så en stor hög strumpor skulle vara hjälpsamt.

Ett annat spår var det lillebror pratade om i lördags. En tanke på att ge mig en PS4. Det är acceptabelt, men att han funderar på så dyra saker förvånar mig. Det är förstås oki att ge mig precis vad man känner för att ge mig. Så länge man inte förväntar sig något tillbaka. Föredrar att vara godtycklig och slumpmässig i mitt eget presentgivande.

Elektronik är generellt svårt att ge mig. Kan mycket om sådant och har därmed ganska petig smak. En PS4 eller Nintendo Switch skulle jag gladeligen använda. Känner faktiskt att jag skulle kunna acceptera och använda en Windowslaptop också faktiskt. Trots mitt ogillande av Microsoft. Har köpt en del spel på Steam och skulle verkligen vilja ha en stabil platform att spela dem på, en jag vet är stabilt kompatibel.

Försöker klura ut om det är något mer kanske. Kommer inte riktigt på något. Något för att symbolisera ett erkännande av prinsessandet skulle förstås göra mig glad. Än hellre direkt få tillbaka min pengahög och mina titlar. Är orolig för hur min ekonomi kommer se ut nästa år, så något för att dämpa oroskänslor och ångest kring den osäkerheten också. Lite trygghet till mig. Skulle jag ha nytta av men jag ser inte vad det skulle kunna vara.

Resistans och resiliens från min sida

Har egentligen två inlägg jag vill skriva. Utöver det jag tänker skriva nu en önskelista inför jul också. Tycker att det är så enormt svårt med önskelistor bara att jag vet inte riktigt om det blir av. Visst, mina medmänniskor vill inte gärna råka ge mig något jag inte vill ha, jag förstår syftet. Men ändå, känns lite som att jag tigger när jag skriver sådant.

Annars så har jag funderat mer på det där med att det verkat som att mitt lilla hov försökt driva mig till självmord. Har börjat fråga mig om det ska förstås i kontexten att de försöker få prinsessor att ”ställa upp på allt” i sexuella sammanhang. Jag är i allra högsta grad medveten om att ganska många unga kvinnor beblandar sig i destruktiva sexuella relationer som ett själskadebeteende. Dessa unga kvinnor har ofta inte självkänsla att säga ifrån när det går åt fel håll, skyller på sig själva, känner att de inte är värda att bli behandlade med respekt.

Det känns inte helt osannlolikt att mitt lilla hov skulle ha en tradition av att driva på självmordstankar hos prinsessor just i syfte att trigga känslighet för sådana sjävskadebeteenden. Då just för ”ställa upp på allt”-effekten. Vet att de har en tradition av att kidnappa folk i liknande syfte, så verkar vara deras stil.

Men jag har förstått att de lagt ned kidnappningsidén efter kritik från bland annat mitt håll. För att det traumatiserar människor. Att de då fortsätter med en närliggande tradition förvånar mig. Därför att denna typ av dumheter också traumatiserar folk. Dessutom är väl ändå en stabil självkänsla ett rimligare mål om man vill att prinsessor ska vara ”bättre än andra”?

Menar, det är till inte liten del min stabila självkänsla som gör att jag inte känner mig värdelös i ett samhälle, och sammanhang, där mina medmänniskor idealiserar arbetande som meningen med allt mänskligt liv. Jag kan ta det elitistiska synsättet och säga att det är jag som är bättre än alla andra. Det är de där andra som säljer ut sig. Har givetvis full respekt för att de gör det, men det gör dem till fundamentalt lägre stående varelser. En sådan sorglig avsaknad av integritet.

Vidare, under mina vågor av självmordstankar ältar jag alls ingenting om mitt värde. Frågorna är istället av slaget ”är denna värld verkligen värd min tid, min uppmärksamhet?”. Även om jag måste erkänna att jag också tänker ”om jag inte får mina prinsesstitlar erkännda tänker jag inte besvära mig med denna värld alls”. Men inte heller det handlar så mycket om värdet av mig, utan bara hur värd den livsstil mitt lilla hov tvingat mig till är. Där skulle en livsstil med inslag av arbetande förstås kännas än mer meningslös (och i och med mitt lilla hovs makt över mitt liv, som en kränking). Sedan tänker jag också på den hämnd mot mitt lilla hov ett genomfört sjävmord skulle innebära. De har lagt ned så mycket tid och energi på att göra mitt liv bästast, att då slå allt i spillror …

Mina strategier för att hantera självmordstankar är förstås direkta svar på dessa tankar. Jag repeterar ”jag är prinsessa, har alltid varit prinsessa, och kommer alltid vara prinsessa” och ”jag hör hemma i Japan”, åtminstone på daglig basis, ibland som ett mantra. Likaså tänker jag att det finns mycket spännande saker jag vill se, som Andromeda kraschande in i Vintergatan; så det är nog ändå kanske värt att försöka vänta tills dess.

Håller igång min uppmärksamhet

Skrev i förra inlägget att jag kanske åker in till stan denna vecka. Det kommer inte att ske. Har helt lagt ned planerna på att besöka stan. Upplever starkt att mitt lilla hov förväntade sig att jag besökte torsdags, när så inte blev av så har de ställt in sina planer. Är ärligt lite grinig på dem över det, men jag är å andra sidan alltid grinig på dem.

De bilder med samkönade par de såg till att skicka mig har upphört. Pappa frågade något i förbifarten i lördags om min avsaknad av planer att besöka stan. Har tolkat detta som att mitt lilla hovs planer är avbrutna.

Lillebror pratade extensivt om att flytta till Japan i lördags. När vi var på väg hem. Tryckte på ämnet. Han talade om att bo på tempel. En intressant idé på många sätt faktiskt. Vet att prinsesseriet har nära kopplingar till shinto. Så på så sätt måste jag tolka det som ett erkännande av prinsesstitlarna. Är klart beredd att ställa upp på en sådan idé, som vanligt under förutsättning att det inte involverar arbetande.

Vet inte vilket status tempellivet har inom aristokratin i stort dock. Är det där man sätter prinsessor som är lite för motvalls så att man inte har någon annan stans att göra sig av med dem? Eller är det tvärtom de som man uppskattar och respekterar? Ingen aning faktiskt, och det spelar kanske heller ingen jätteroll. Har märkt att jag är populär i vissa kretsar, men mindre populär i desto fler.

Igår frågade mitt boendestöd om mitt lilla hov, vilket förvånade mig duktigt. Har alltid upplevt det som en tyst överrenskommelse att detta är något man inte pratar om när jag är i närheten. Har svårt att förstå precis varför, men jag blir alltid lite emotionellt omkullkastad när så ändå sker. Är trots allt markerat rädd för mitt lilla hov och deras makt över mitt liv. De trauman de utsatt mig för.

Gurka #1021

Upplever mig plötsligt ha mycket starkare skäl att tro att mina medmänniskor förväntar sig att jag åker in i stan. Trodde igår efter jag lyckats hämta ut min medicin här på mitt lokala apotek att det var ganska avgjort. Hade inte längre några skäl att åka in till stan.

Bedömmer att sannolikheten att de tänker göra någonting till över 40% nu och det skulle därför vara värt besväret att åka in till stan. Helst vill jag dock fortfarande ha ett annat ärende också.

Tyvärr har jag inte riktigt tid att åka in till stan. Imorgon ska jag få matleverans hem. Jag kommer vara upptagen först med att vänta på att de kommer och sedan med att fylla magen med gottigheter. Fylla magen får självklart prioritet.

På lördag är det lördag. Alltså har jag inte tid då heller. Och på söndag är det systemuppdatering. Kanske kan jag ha tid måndag eftermiddag. Kanske. Ett spel jag gärna vill prova säljs ut just nu. Planen var redan sedan tidigare att jag skulle försöka köpa det. Om jag köper det kommer jag inte ha tid att åka in till stan, nytt spel har högre prioritet.

Inte omöjligt att jag åker in nästa vecka alltså, ska försöka se till att det blir av för jul. Vill mina medmänniskor att det ska bli av snabbare så kan de förstås fortsätta försöka manipulera mig till det, men jag kan prioritera upp det betydligt högre om de helt enkelt ger sig på att be snällt i stället. Jag föredrar rak kommunikation framför deras vanliga pikande och antydande.

Planer kring medicinuthämtning

Funderat någon dag nu på att skriva ett nytt inlägg. Har inte kännts helt relevant. Men känner att jag vill slänga ihop ett idag ändå.

Blev av mitt boendestöd frågad idag om jag hade några planer på att åka in till stan. Svarade nej. Och det stämmer, har inga omedelbara sådana planer.

Däremot har jag fortfarande inte hämtat ut mina mediciner och produktionsstoppet skulle vara över nu. Ska finnas hos leverantör idag, och hos apoteken om ett par dagar. Planen jag har är att på onsdag besöka mitt lokala apotek och se om de har den då. Har de inte medicinen åker jag antagligen in till stan på torsdag för att leta vidare.

Har velat se effekterna av att jag skrivit förra inlägget. Det twitterkonto som i våras publicerade bilder med tråkigt trosmode har senast dagen eller två visat betydligt mer lesbiska par än de brukar. Vet inte om det är något jag ska tolka in något i. Men gissar på att det kan vara något mitt lilla hov har påverkat.

I och med detta har jag bedömt att sannolikheten att mitt lilla hov satt upp vad jag kallar en magisk knapp som triggas när jag besöker stan till ~10%. Alltså, de planerar att ställa till med något om jag åker in till stan. Sannolikheten att de är på väg att sätta upp en magisk knapp närmsta tiden bedömer jag till ~30%, med tidigare nämnda 10% inräknade. Eller med andra ord, väntar jag ett par veckor innan jag besöker stan så lämnar jag tid för dem för vad för förberedelser de känner de har kvar.

Brukar inte prata så mycket om hur jag resonerar kring det här, men väljer att göra det nu. Dela med mig lite mest för att de ska få veta hur jag hanterar sådant här.
När jag bedömt sannolikheten till ~40% brukar jag vilja försöka trycka på knaoppen i fråga. Oavsett vilket resultat jag bedömmer det kan få. Hade jag tryckt på alla svagt misstänkta knappar hade jag inte haft mycket annat att göra än trycka knappar. Vidare bedömmer jag sannolikheten för att en knapptryckning faktiskt ska leda till något till ~5%.

Med nadra ord, även om jag åker in till stan på torsdag med förhoppningen att trigga deras aktiviteter räknar jag med att sannolikheten för att så faktiskt sker och det blir ett lyckat resultat till ~0.5%. Så även om jag till viss utsträckning känner att jag vill hoppas att de kan ha en partner som de tänker introducera mig för på tåget på hemvägen från stan eller så. Så är det så försvinnande osannolikt att detta inte är skäl nog att åka in till stan. Jag vill ha något, gärna flera, andra ärenden med högre chans att jag lyckas med.

Framkallade attitydförändringar

Mitt lilla hov har som ambition att skapa mig det bästaste livet de kan. Som en del av denna ambition vill de skaffa mig ett sexliv. Det verkar vara det de prioriterar högst. Själv bestämde jag mig för ganska många år sedan att det där med sex är inget jag tycker det är värt att engagera mig i. Inte så att jag helt saknar sexdrift, men den är svag. Och jag har svårt att lita på människor. Att välja en asexuell livsstil var ganska enkelt.

Detta val jag gjort är något mitt lilla hov inte riktigt håller med om. Mitt liv ska vara bästast och det ska de se till. Hade jag helt saknat sexdrift hade de nog givit med sig, men det här är en annan sak. Kan de bara undanröja de hinder som gör att jag väljer att inte skaffa partner så har de lyckats.

Mina medmänniskors fantastiska driv i frågan har gjort det ganska enkelt för mig att skicka dem på diverse mer eller mindre meningslösa distraktioner. Jag vet vad de prioriterar, uttrycker jag något intresse i området, på något sätt, så har jag dem snart springande. De är idag väl medvetna om att jag gör såhär, men har inte alltid varit det.

I våras gav jag dem utmaningen att skaffa en partner åt mig. Den utmaningen kvarstår. Vill de att jag ska ha ett sexliv, alls, så får de skaffa mig en partner. Jag räknar inte med att de kommer att lyckas, och det spelar mig ingen roll. Är helt nöjd med att leva ett asexuellt liv.

Vidare har deras ambitioner att normalisera bondage som praktik har pågått länge. Ungefär lika länge som jag alls haft med dem att göra. Har lika länge varit upprörd över det. De har nu lyckats normalisera det i mina ögon, genom att visa hur det går till och vad människor får ut av det. Jag inser att det är något de gjort medvetet i syfte att ändra min attityd. Är inte ledsen på dem över det och tänker inte hämnas på dem för det. Förstår vad de är ute efter, de vill göra mitt liv bästast och då nöjer de sig inte med vad för sexuella praktiker som helst. Det ska duga för en prinsessa. Det ska vara bästast.

Jag ska vara ärlig. Känner fortfarande ingen vidare dragning till bondage. Men jag tror att mitt lilla hov är ganska nöjda ändå. Det viktiga är nog snarare att jag har ett skript i huvudet om vad det innebär, och att det inte skrämmer mig. För de vill definitift att jag ska ha ett varierat sexliv och vara beredd att prova olika praktiker. Jag är oki med det, ser ärligt fram emot det. Vill se vad de tänker sig att jag ska ha för partner och vad för liv de tänker sig att jag ska dela med hen.

Tycker att denna normaliseringskampenj från mina medmänniskors sida varit ganska fascinerande ändå. Förväntade mig att de ganska snabbt efter att jag skrämt iväg deras nättroll skulle plocka upp min mer pryda attityd och be om ursäkt för varenda sexuell antydning jag någonsin utsatts för. Men givet att de vill sakapa mig ett liv som är bästast så borde jag kanske inte vara förvånad över det här. Det är ganska givet att de ser ett liv med ett varierat sexliv som mer bästast än ett liv utan sexuella aktiviteter.

Som jag skrev för ett par inlägg sedan, de vill att jag ska ha ett intressant och givande sexliv. Och jag har skäl att tro att de vill att jag ska ha det med en fast partner. Skaffar dem denna partner åt mig, tar de ansvaret att se till att det är någon jag kan lita på, så tror jag att de kan lyckas i denna ambition. Jag har inga planer på att aktivit stödja dem i detta annat än att rapportera mitt perspektiv ibland. Hur de får mig att acceptera och lita på denna partner lämnar jag åt dem att klura ut — själv har jag ingen lösning.