Mer om arbetande, och min distans från sådant trams.

Sitter och väntar på samtal från arbetsförmedlingen. Som är typ planerat att det ska komma idag. Men det är nog ändå ett stort kanske över det hela. Känner att jag föredrar om det hela drar ut på tiden så mycket som möjligt. Alltid glad över att det drar ut på tiden så mycket som möjligt.

I lördags diskuterade vi, när jag besökte mina föräldrar, det där om att hellre svälta än att syssla med arbetande. Inte riktigt min attityd, min plan är och har alltid varit, att avsluta mitt liv på annat vis innan det går så långt som till svält. Men min grundinställning är hellre död än lönearbete.

Fick samtalet från arbetsförmedlingen nu, och jag har nu fått besked att de inte kan hjälpa mig med att söka arbete. Alls. Så länge mitt ärende inte är färdigbehandlat av domstolen. Gott så. Har väsentligen fått som jag vill med det här. Och har ställt till med saker.

Skälet till varför jag skriver det här blogginlägget är att jag igen känner, starkt, att jag behöver säga åt mitt lilla hov att avbryta alla försök att få mig att syssla med arbetande. Avbryta alla försök att normalisera tanken på att syssla med arbetande. Och göra detta permanent den här gången.

Dessutom, i och med att jag vet att de kan (och att jag inte tycker det framgår tillräckligt tydligt i det läkarintyg domstolen har fått tillhanda att jag inte kan delta i rehabbiliterande åtgärder) vill jag att de ser till att delge rätten ett kompletterande läkarintyg med det beslutunderlag de behöver. Jag lovar dyrt och heligt att inte begära ut detta kompletterande läkarintyg; oki?

Skulle förstås föredra, å det starkaste, om mitt lilla hov skickar mig tillbaka min stora fina pengahög. Men det tänker de nog inte göra. Tjuvar som de är.

Har egentligen, överlag, lite av en känsla att saker ändå börjar gå min väg igen. Känner bara att jag inte helt vågar lite på det. Men surar ändå mest för säkerhets skull. Upplever nämligen att mitt lilla hov är mer aktiva än vanligt igen, så det kan vara så att de ska till att hålla den där överdramatiserade festen de vill ha när de överlämnar mig mina pengahög.

Gurka!

Annonser

Inlägg #1059

Får besök på ett gammalt inlägg om att jag en gång kände att jag behövde beröva mitt lilla hov på min pengahög. Att det hade högre prioritet än att jag skulle få tillbaka den. Vet att de behållt den så de kan knappast påstå sig ha destruerat den baserat på dessa gamla önskningar. Jag var tolv när jag begärde det dessutom. Skulle inte påstå att det är en ålder när man är att betrakta som ekonomiskt kompetent.

Fick mig ett arv då på en fjorton miljarder eller så. Som jag inte ville skulle hamna i min omedelbara familjs händer. Helt enkelt för att jag inte litade på att de skulle kunna hålla i pengarna. Tyvärr blev det så att en organisation som har visat sig fantastiskt korrupt och dålig på att hålla i pengar tog över högen i stället. Rent tragiskt så vitt jag ser det.

Lyckades begära att de skulle investera pengarna i ”den reala ekonomin”, något de gav sig på och jag tror lyckades med. De slösade ut pengar på diverse välgörenhetskampanjer och, av allt bisarrt de kunde komma på, kristen mission. Har inte varit direkt glad över det hela. Är det fortfarande inte.

Har skrivit förut, att får jag tillbaka min pengahög, justerat för inflation, en tjegoen miljarder eller så, så släpper jag det här. De är ansvariga för vad de ställt till med för de pengar som var ämnade till mig; och jag har min pengahög. Vill de ha någon annan lösning så får de förhandla fram det. Och jag slipper varje association till kristenheten.

Har förstått att de isolerat min pengahög från finansieringen av de tramsprojekt de gör mig illa medelst. Har ingen aning om hur stort värde de tryckt upp den i. Och vad gäller välgörenhetskampanjerna, har inget emot i sak att pangahögen går till att göra världen till en bättre plats. Vet att de har bränt av pengar på cancerforskning, diplomatiska projekt i stöd för utsatta kvinnors rättigheter. Det är något jag kan stödja. Vad jag oroar mig för är kristtramset; är rädd att de tryckt in pengar i det svarta hål som är kristen välgörenhet i amerikansk stil. Bara tanken på det får det att koka i mig. För att inte tala om eventuella trollinspirerade kampanjer.

Det jag haft lite trafik till är ett som jag tangerar här. Men det är också ett inlägg jag inte vill driva trafik till. Därför väljer jag att inte länka.

Mardröm triggad av oroskänslor

Har funnit mig i en sådan där hemsk situation att jag måste skriva ett blogginlägg igen. Tragiskt faktiskt, att jag ska behöva stå ut med det här tramset.

Fått besök på ett par gamla inlägg igen. Men sådana jag brukar få besök på tämligen ofta; inte direkt värt att kommentera. Kommer nog tangera lite innehållet i dem här i inlägget, men knappast mer.

Senaste veckorna har jag tittat på en del videoströmmar på Youtube av en japansk musiker. Inget konstigt i det. Inte ens den enda japanska musiker vars videoströmmar på Youtube jag tittar på. Lite ovanlig genre kanske. Skälet till varför jag tar upp det är för att i måndags frågade mitt boendestöd mig om jag spelar blockflöjt, något av ett signaturinstrument för denne musiker. Frågan kom apropå ingenting sådär som är typiskt mitt lilla hovs sätt.

Detta fick mina tankar att springa iväg på ett opraktiskt sätt. Sprider mitt lilla hov rykten om mig igen? Vidareförmedlar de frågor från mina japanska släktingar? Är det egen informationsinhämtningskampanj? Detta beteende triggar oroskänslor och tankespiraler hos mig.

Imorse vaknade jag kallsvettig efter en mardröm. En mardröm om att bli kidnappad. En av de hemskaste jag haft på mycket länge nu.

Med anledning av detta vill jag återigen påminna mitt lilla hov om att deras arbetsmetoder är direkt olämpliga och utgör ett omedelbart hot mot min mentala hälsa. För femtioelfte gången. Därför jag känner mig tvungen att skriva blogg igen, enda medlet jag har att freda mig.

För att tangera de där äldre inläggen lite; i och med att jag inte pratar om prinsessandet och de trauman jag genomlevt med psykpersonal så kan de inte sätta en god diagnos eller hjälpa mig väsentligt. Jag vet, och jag skiter fullständigt i det. Trivs bra med det liv jag har och autismdiagnosen ger mig tillgång till tillräckligt med stöd. Vill inte riva upp gamla sår om jag inte behöver. Dessutom känner mitt lilla hov redan till situationen tämligen väl och är vilket som i en bättre position att hjälpa.

Om de bara försöker. Men dessa mina medmänniskor är lite för besatta vid tanken att de ska skapa drama.

Det är oki att de försöker utsätta mig för en del taxanomi. Biologi. Och så. Är lite lagom nördig kring sådant. Men har inga planer på att bli mer än ljumt engagerad i det hela. Jag är trots allt sådan, mycket av mitt biologiintresse är kopplat till mitt intresse för att skapa världar. Referensmaterial för att skapa egna arter eller bara för att populera de världar jag skapar.

I och med den mardröm jag hade nu lyckades jag få tag på något av en nyckel till de världar jag besöker när jag drömmer. I detta fall mest urbana miljöer. Kunde rota reda på en hel del faktiskt, verkar som att många av dessa miljöer återkommer från dröm till dröm. Och dessa drömvärldar var nästan lika detaljerade som mina dagdrömvärdlar. Den totala arealen skapad värld jag återkommande besökt genom drömmar och dagdrömmar är verkligen enorm.

Och så vill jag avsluta inlägget med att återigen påpeka för mitt lilla hov, att det bästa de kan göra är att med minsta möjliga dramatik introducera mig för prinsesstitlarna och ge tillbaka mig min pengahög. Visst, jag inser att detta i grund och botten bara är min bedömning av situationen och jag kan ha fel. Men det är vad jag tror på, och det är mitt liv vi pratar om. Genom att avdramatisera det hela minskar vi risken för att jag blir stissig över småsaker. Åtminstone på sikt.

Min, för närvarande, kaotiska livssituation.

Känner mig allmänt frustrerad över hur långsamma de är på försörjningsstöd att få runt mina pengar. Behöver ett beslut, helst positivt, så att jag kan få in pengarna på kontot. Vet redan att jag kommer bli sen med hyran. Fördelen med att hyra från kommunen är att de inte bryr sig jättemycket. Ska se till att mejla och säga till att jag blir sen. Trots att det var uppenbart sist att det inte finns någon jag ska ta kontakt med, och de jag lyckades få kontakt med knappast registrerade vad jag hade att säga. Skulle antagligen ta ett par månader för dem innan de ens upptäckte att jag var sen om jag missade betala; och då skulle de plötsligt behöva hitta någon som kan tänka sig vara ansvarig.

Lyckligtvis blir detta sannolikt sista gången jag behöver ha kontakt med dem. Om allt går som planerat får jag in en kvarts miljon på kontot innan juni; möjligen något senare. I värsta fall, om jag sedan inte lyckas hitta någon inkomst, kommer jag sedan som tidigast behöva prata med dem igen kring slutet av 2019. Bäst.

Med största säkerhet hinner jag på ett och ett halvt år hinna ordna något. Förhoppningsvis får jag igenom min process mot Försäkringskassan, så att jag får sjukersättning från och med januari i år och ett par år frammåt. I så fall kommer jag ha ganska rymlig ekonomi en vända.

Får jag avslag får jag förhålla mig till det. Hitta något annat.

Vad jag helst vill är att mitt lilla hov slutar trams och ger tillbaka mig min pengahög. Givetvis. Och då blir jag förstås ekonomiskt oberoende. Ännu mer bästast.

Hittills har 2018 varit ett jobbigt år. Kastas fram och tillbaka. Bra och dåliga grejjer som händer. Mycket förändringar och så. Som vanligt drar sig min tur åt extremer. Alltid sjort. Men den har fått ovanligt mycket spelutrymme.

Kommer ihåg i början av året. Grät av att Civilization VI äntligen fungerade. Glädjetårar. Har varit ganska nära sjävmordsbenägen ett par omgångar hittills i år. I onsdags fick jag ett brev som drev mig ditåt, verkade inte osannlikt att jag skulle till att få avslag på försörjningsstödet. Och i fredags upptäckte jag att jag kommer ha rätt till en kvarts miljon. Emotionell berg-och-dalbana. Uppskattar det inte.

Min relativa fattigdom

Tyvärr behöver jag oroa mig en massa kring pengar. Hade klart föredragit att lägga den energin på annat. Det har dykt upp en till japanskakurs, en konversationskurs, kostnad 600 kronor. Skulle bilja gå men vet inte om det kan bli av. Får inte försörjningsstöd för varken den eller de försäkringar jag ska betala årsavgiften på i ungefär samma vända. Hemförsäkringen nu i början av maj får jag tillbaka pengarna för, men sjukförsäkringen jag har får jag betala helt själv. Den är på 2000 kr.

Är inte helt omöjligt att jag kan lyckas få in bådeoch i och för sig. Den där riksnormen är fantastiskt rymlig ibland. Inkluderar flera hundra i månaden för nöjen, 500 för kläder (vilket man säkert behöver om man använder sådana), över 2000 totalt för mat och hygienprodukter. Och någon mindre kategori utöver det. Ska ganska lätt kunna snåla ned det ordentligt.

I februari i år kände jag mig fattig och snålade. 950 på mat och hygienprodukter. Inget på varken kläder eller nöjen. Så 2000 ska jag kunna skrapa ihop. Ur ingenstans.

Men är orolig, budgeterar, och det tar emotionell energi. Ogillar det. Hade knappast lagt mer pengar ens om jag haft högre inkomster. Har knappast högre inkomster nu än jag hade på aktivitetsersättningen vilket som. Är egentligen mer begränsad av mina funktionsnedsättningar än jag är av fattigdomen. Men det är också ett normalläge jag kommit att vänja mig vid.

Idag var det något som trillade ned för mig, när jag duschade i morse. Borde har insett för länge sedan. Nämligen att skälet till att jag fick avslag på min ansökan om sjukersättningen handlar inte så mycket om att försäkringskassan är suriga över att kvaliteten på läkarintyget är undermåligt eller något annat de uttryckt i sin propaganda.

Försäkringskassan har givetvis fått sin budget beskuren kraftigt. Av inget mer dramatiskt skäl än att det är högkonjunktur. Har pluggat makroekonomi så jag borde ha insett det på en gång. Tråkigt att regeringen är så dåliga på att kommunicera bara. Finansdepartementet vill dämpa konjunkturen, pengar som betalas ut till fattiga får snabbt omlopp i ekonomin och trissar upp konunkturen, alltså kapar man budgeten till försäkringskassan och ekonomin i stort dämpas.

Så fort det bli lågkonjunktur igen blir det förstås också lättare att få bifall på en sådan ansökan. För då vill finansdepartementet trissa fart på ekonomin istället. Konjunkturen är för närvarande på väg ned ganska ordentligt så det är egentligen bara en tidsfråga innan vi når dit. Sorgigligt bara att jag ska behöva hamna i en ansträgd situation på vägen. Hoppas att förvaltningsrätten går på min linje nu, tror inte de kommer ta några vidare hänsyn till konjunkturmanipulation i sitt beslut.

Till något helt annat: lillebror nämnde i lördags att katter trivs bäst om de har egna gångar att springa i i ett hem. Sådana de inte delar med sina människor. Stämmer säkert. Påminnde mig en del om de hem som fick en del mediauppmärksamhet för en massa år sedan. En person som byggt diverse loftgångar och liknande åt sina katter. Uppskattade estetiken i det. Funderar som så ofta om mitt lilla hov planerar något liknande åt mig. Har nästan fått för mig att de håller på att bygga lite av arkitektoniskt underverk åt mig.

Märkligt ändå, kontrasten, mellan den fattigdom jag rent faktiskt lever i och den enorma pengahög mitt lilla hov parasiterar på. Inte bara märkligt, upprörande. Blir så arg och ledsen när jag tänker på hela det här tramset, spelet, de håller på med.

Gurka #1055

I torsdags, samma dag som jag var på japanskalektion fick jag ett besök på ett inlägg om mitt passionerade arbetsvägrande. I går, lördag, besökte jag som vanligt mina föräldrar, träffade lillebror och så.

Vi kom att prata om partnerskaffande. Som så ofta känner jag att sådana aktiviteter inte är värda besväret. Tänker jag hålla fast vid också. Vi kom att prata ideal, hur man tänker sig att livet ska se ut, rollfördelning i en etablerad relation och så. Pratade om att det är något man måste komma överrens med sin partner om.

Som passionerad arbetsmotståndare så kan jag förstås inte tänka mig leva i en relation där jag förväntas arbeta. Det blir snabbt en något konservativ och osvensk inställning när man sätter det i denna kontext. Lillebror är inte heller pigg på arbetande, i och för sig, vi är jämställda så.

Har fått en bild av att de från mitt lilla hovs sida inte helt givit upp idén att arbetshetsa mig. På japanskalektionen tog min lärare upp att kejsaren är biolog. Inte omöjligt i illustrativs syfte. Skulle nämligen gissa på att mitt lilla hov ser till att hon springer deras ärenden ibland. Om en kejsare kan syssla med arbete kan väl en prinsessa?

Grejjen är fortfarande den att jag helt enkelt inte håller med om den traditionen. Dessutom känner jag mig tveksam till hur många prinsessor som faktiskt sysslat med arbetande. Och vidare, skulle man ta fram en kostnadskalkyl; vad är omkostnaderna för en prinsessa ska syssla med arbetande, kontra vad är avkastningen på sagda arbete? Känner mig ganska säker på att det blir negativt netto. Och i så fall, är det verkligen arbetande, eller finns det bättre termer för det: ‘trams’, ‘rollek’, ‘vuxendagis’?

Vidare, tanken att man skulle bli en bättre människa av arbetande är något jag motsätter mig skarpt. Man kanske blir mer lådformad, lättare att stapla, mer utbytbar. Väl intryckt i ett mall formas man givetvis efter den. Men är det en förbättring? Inte bara förändring? Inte bara likformning?

Och så det där gällande prinsessande och den roll som kommer med det. Har alltid haft ovanan att bli surig över alla meningslösa reformer över vad prinsessande ska innebära. Och jag har, minst sagt, en stark upplevelse att arbetshetsandet i sig är en del i sådan reform. Om inte rent av ett utryck för mina medmänniskors bristande förmåga att erkänna min könsidentitet.

Är fundamentalist vad gäller agens och mänskliga rättigheter, men min reformvilja tar slut med det också.

Frustrerad på Försäkringskassan igen

Fick ett papper från Försäkringskassan idag. Om att de inte vet var de ska göra av det läkarintyg jag skickade dem för att de skulle vidarebefodra till Förvaltningsrätten. Det är verkligen inte bra om det inte har kommit till domstolen till del. Kan komma att behöva JO-anmäla. Ska träffa mitt personliga ombud imorgon och ska se över om jag kan få kontakt med dem.

Lillebror pratade för ett par månader sedan om att Försäkringskassan fått något prejudikat om att beslutsgrundande information måste framgå i läkarintyget. Alltså att det inte skulle duga med myndighetens egen utredning eller tolkning. Vet inte varifrån han fick den informationen, men det låter, givet hur Försäkringskassan kommit att förändra sitt arbete senaste månaderna inte alls osannolikt.

Förstår att Försäkringskassan nu dillar om ”varierande kvalitet” på läkarintygen. Det är av nödvändighet så om de ska behandlas som juridiska dokument. Läkarna som skriver dessa är av en händelse just läkare, inte försäkringsjurister. Det finns alltså inga krav på kompetens inom området försäkringsjuridik för att arbeta som läkare. De som ändå har viss juridisk kompetens kommer alltså att skriva betydligt bättre intyg än de som är helt ointresserade. Givetvis.

Detta innebär vidare att systemet som det ser ut nu är högst rättsosäkert.

Läkare sjukskriver givetvis inte patienter om det inte finns medicinska skäl till det. Alltså är dessa läkarintyg i mer eller mindre meningslös formalia. Men i och med att man som patient inte kan veta i förväg hur juridisk intresserad och kunnig den läkare man råkar springa in i är så blir systemet fullständigt rättsosäkert.

Alltså, vad som spelar roll för huruvida man kan få ersättning ur de socialförsäkringar Försäkringskassan förvaltar är inte hur sjuk eller funktionsnedsatt man är; utan hur juridisk intresserad läkaren som skriver intyget är. Mer eller mindre ett lotteri.

Jag kan se två lösningar på problemet. Två sätt att återställa rättssäkerheten. Det ena är att tydliggjöra att den som avser ansöka om ersättning från Försäkringskassan förväntas anlita en jurist. Det blir rättssäkert, men dyrt för alla inblandade, en kostnad många som behöver ersättningen inte har råd med. Andra alternativet, som jag personligen skulle föredra, är att man slutar med denna meningslösa pappersexercis och låter läkarna agera dörrvakt till socialförsäkringssytemet. De väntas redan idag ha kunskap och omdömme att bedömma behovet av andra typer av medicinska behandlingar, varför inte ledighet från sysselsättning också?