Gurka #1021

Upplever mig plötsligt ha mycket starkare skäl att tro att mina medmänniskor förväntar sig att jag åker in i stan. Trodde igår efter jag lyckats hämta ut min medicin här på mitt lokala apotek att det var ganska avgjort. Hade inte längre några skäl att åka in till stan.

Bedömmer att sannolikheten att de tänker göra någonting till över 40% nu och det skulle därför vara värt besväret att åka in till stan. Helst vill jag dock fortfarande ha ett annat ärende också.

Tyvärr har jag inte riktigt tid att åka in till stan. Imorgon ska jag få matleverans hem. Jag kommer vara upptagen först med att vänta på att de kommer och sedan med att fylla magen med gottigheter. Fylla magen får självklart prioritet.

På lördag är det lördag. Alltså har jag inte tid då heller. Och på söndag är det systemuppdatering. Kanske kan jag ha tid måndag eftermiddag. Kanske. Ett spel jag gärna vill prova säljs ut just nu. Planen var redan sedan tidigare att jag skulle försöka köpa det. Om jag köper det kommer jag inte ha tid att åka in till stan, nytt spel har högre prioritet.

Inte omöjligt att jag åker in nästa vecka alltså, ska försöka se till att det blir av för jul. Vill mina medmänniskor att det ska bli av snabbare så kan de förstås fortsätta försöka manipulera mig till det, men jag kan prioritera upp det betydligt högre om de helt enkelt ger sig på att be snällt i stället. Jag föredrar rak kommunikation framför deras vanliga pikande och antydande.

Annonser

Planer kring medicinuthämtning

Funderat någon dag nu på att skriva ett nytt inlägg. Har inte kännts helt relevant. Men känner att jag vill slänga ihop ett idag ändå.

Blev av mitt boendestöd frågad idag om jag hade några planer på att åka in till stan. Svarade nej. Och det stämmer, har inga omedelbara sådana planer.

Däremot har jag fortfarande inte hämtat ut mina mediciner och produktionsstoppet skulle vara över nu. Ska finnas hos leverantör idag, och hos apoteken om ett par dagar. Planen jag har är att på onsdag besöka mitt lokala apotek och se om de har den då. Har de inte medicinen åker jag antagligen in till stan på torsdag för att leta vidare.

Har velat se effekterna av att jag skrivit förra inlägget. Det twitterkonto som i våras publicerade bilder med tråkigt trosmode har senast dagen eller två visat betydligt mer lesbiska par än de brukar. Vet inte om det är något jag ska tolka in något i. Men gissar på att det kan vara något mitt lilla hov har påverkat.

I och med detta har jag bedömt att sannolikheten att mitt lilla hov satt upp vad jag kallar en magisk knapp som triggas när jag besöker stan till ~10%. Alltså, de planerar att ställa till med något om jag åker in till stan. Sannolikheten att de är på väg att sätta upp en magisk knapp närmsta tiden bedömer jag till ~30%, med tidigare nämnda 10% inräknade. Eller med andra ord, väntar jag ett par veckor innan jag besöker stan så lämnar jag tid för dem för vad för förberedelser de känner de har kvar.

Brukar inte prata så mycket om hur jag resonerar kring det här, men väljer att göra det nu. Dela med mig lite mest för att de ska få veta hur jag hanterar sådant här.
När jag bedömt sannolikheten till ~40% brukar jag vilja försöka trycka på knaoppen i fråga. Oavsett vilket resultat jag bedömmer det kan få. Hade jag tryckt på alla svagt misstänkta knappar hade jag inte haft mycket annat att göra än trycka knappar. Vidare bedömmer jag sannolikheten för att en knapptryckning faktiskt ska leda till något till ~5%.

Med nadra ord, även om jag åker in till stan på torsdag med förhoppningen att trigga deras aktiviteter räknar jag med att sannolikheten för att så faktiskt sker och det blir ett lyckat resultat till ~0.5%. Så även om jag till viss utsträckning känner att jag vill hoppas att de kan ha en partner som de tänker introducera mig för på tåget på hemvägen från stan eller så. Så är det så försvinnande osannolikt att detta inte är skäl nog att åka in till stan. Jag vill ha något, gärna flera, andra ärenden med högre chans att jag lyckas med.

Framkallade attitydförändringar

Mitt lilla hov har som ambition att skapa mig det bästaste livet de kan. Som en del av denna ambition vill de skaffa mig ett sexliv. Det verkar vara det de prioriterar högst. Själv bestämde jag mig för ganska många år sedan att det där med sex är inget jag tycker det är värt att engagera mig i. Inte så att jag helt saknar sexdrift, men den är svag. Och jag har svårt att lita på människor. Att välja en asexuell livsstil var ganska enkelt.

Detta val jag gjort är något mitt lilla hov inte riktigt håller med om. Mitt liv ska vara bästast och det ska de se till. Hade jag helt saknat sexdrift hade de nog givit med sig, men det här är en annan sak. Kan de bara undanröja de hinder som gör att jag väljer att inte skaffa partner så har de lyckats.

Mina medmänniskors fantastiska driv i frågan har gjort det ganska enkelt för mig att skicka dem på diverse mer eller mindre meningslösa distraktioner. Jag vet vad de prioriterar, uttrycker jag något intresse i området, på något sätt, så har jag dem snart springande. De är idag väl medvetna om att jag gör såhär, men har inte alltid varit det.

I våras gav jag dem utmaningen att skaffa en partner åt mig. Den utmaningen kvarstår. Vill de att jag ska ha ett sexliv, alls, så får de skaffa mig en partner. Jag räknar inte med att de kommer att lyckas, och det spelar mig ingen roll. Är helt nöjd med att leva ett asexuellt liv.

Vidare har deras ambitioner att normalisera bondage som praktik har pågått länge. Ungefär lika länge som jag alls haft med dem att göra. Har lika länge varit upprörd över det. De har nu lyckats normalisera det i mina ögon, genom att visa hur det går till och vad människor får ut av det. Jag inser att det är något de gjort medvetet i syfte att ändra min attityd. Är inte ledsen på dem över det och tänker inte hämnas på dem för det. Förstår vad de är ute efter, de vill göra mitt liv bästast och då nöjer de sig inte med vad för sexuella praktiker som helst. Det ska duga för en prinsessa. Det ska vara bästast.

Jag ska vara ärlig. Känner fortfarande ingen vidare dragning till bondage. Men jag tror att mitt lilla hov är ganska nöjda ändå. Det viktiga är nog snarare att jag har ett skript i huvudet om vad det innebär, och att det inte skrämmer mig. För de vill definitift att jag ska ha ett varierat sexliv och vara beredd att prova olika praktiker. Jag är oki med det, ser ärligt fram emot det. Vill se vad de tänker sig att jag ska ha för partner och vad för liv de tänker sig att jag ska dela med hen.

Tycker att denna normaliseringskampenj från mina medmänniskors sida varit ganska fascinerande ändå. Förväntade mig att de ganska snabbt efter att jag skrämt iväg deras nättroll skulle plocka upp min mer pryda attityd och be om ursäkt för varenda sexuell antydning jag någonsin utsatts för. Men givet att de vill sakapa mig ett liv som är bästast så borde jag kanske inte vara förvånad över det här. Det är ganska givet att de ser ett liv med ett varierat sexliv som mer bästast än ett liv utan sexuella aktiviteter.

Som jag skrev för ett par inlägg sedan, de vill att jag ska ha ett intressant och givande sexliv. Och jag har skäl att tro att de vill att jag ska ha det med en fast partner. Skaffar dem denna partner åt mig, tar de ansvaret att se till att det är någon jag kan lita på, så tror jag att de kan lyckas i denna ambition. Jag har inga planer på att aktivit stödja dem i detta annat än att rapportera mitt perspektiv ibland. Hur de får mig att acceptera och lita på denna partner lämnar jag åt dem att klura ut — själv har jag ingen lösning.

Om mina liv

Har idag fått ett besök på ett mycket gammalt inlägg där jag presenterar mig själv och vad jag är för en typ. Ett ganska bra inlägg, det mesta stämmer fortfarande såhär fem år senare. Brukar inte tala om mig själv i så almäna termer här på bloggen, inte det jag har den till.

Skrev för ett par inlägg sedan om att jag är paranoid. Upplever att jag har en organisation, som jag kallar mitt lilla hov, som ständigt svansar efter mig. Deras uppdrag är visserligen att göra mitt liv bättre, men jag har haft stora problem med inkompetens och av och till bristande etiska ambitioner hos dem.

Någon dag efter det inlägget såg jag begreppet ‘pronoid’ diskuteras i sociala media igen. Har sett det ett par gånger förut. Ska tydligen betekna att man har föreställningen just att omvärlden konspirerar för att göra ens liv bättre. Jag måste dock säga att jag inte riktigt uppskattar begreppet. Känns inte som att det tillför något. Och för min egen situation specifikt, känns det ganska irrelevant. Är aktivt orolig för att mitt lilla hov ska göra mig illa, alltså tycker jag ‘paranoid’ bättre beskriver hur jag känner.

Har upplevt lite, vilket jag kommunicerat på varierade sätt, att mitt lilla hov har fastnat för idén om döden som återfödelse. Ingången till ett nytt liv. Förstår klart metaforen. Förstår nog också tämligen väl varifrån idén att det skulle göra en till en bättre människa kommer från. Var ganska utpräglat deprimerad 2009, med självmordstankar och så. Bestämde för att leva genom att bestämma mig för att jag inte behöver leva.

Hela det där skriptet, idén om ett liv ska se ut, kastade jag ut i denna vända. Bestämde mig för att jag skulle stanna i världen för att observera hur den utvecklas. Det var också genom att ge upp livet jag kunde komma ut som trans. Hade redan bestämt att jag skulle dö, och då blev det liksom ett mindre dramatsikt beslut. Därför att skriptet, berättelsen om hur en människas liv ser ut, var redan utkastad, det blev en fantastisk frihet. Behövde inte längre spela en roll och låtsas vara någon jag inte var. Dessutom, skulle det inte gå min väg, kunde jag alltid genomföra självmordsplanerna.

På sätt och vis, i och med detta, så känner jag aldrig att mitt liv misslyckats. Den misslyckade jag är död. Är på sätt och vis inne på mitt andra liv. Men detta, utan fyrkantiga förväntningar på mig själv. När jag går upp på morgonen känner jag inte att mitt liv är värdelöst för att jag inte ”bidrar” på arbetsmarknaden och så. Vet att många som är kroniskt utanför arbetsmarknaden känner så. Istället vaknar jag på morgonen med den enkla vetskapen att jag lever och det är tillräckligt för mig.

En av alla de filurer jag träffat i vården sedan dess sade mig att det är osannolikt att jag någonsin kommer försöka ta självmord. Jag har redan varit där, har redan varit självmordsbenägen, och utvecklade i samband med det verktygen för att ta mig därifrån. Copingstrategier och så. Och jag tror det finns en sanning i detta. Just det att jag inte hänger upp mitt självvärde på faktorer som hur väl jag ”lyckas”, eller vad andra tycker om mig.

De här faktorerna gör förstås att det skulle vara i princip omöjligt för mitt lilla hov att pressa mig till att komma när självmord. Även om jag ibland upplever att de vill det, att de vill pressa mig till dödens rand, för att liksom skapa extra dramatik när de introducerar mig till det liv de förbereder för mig.

Jag är redan inne på mitt andra liv. När mitt lilla hov bryter tystnaden, omlokaliserar mig till Japan, och ger tillbaka mig mina pengar, kommer jag troligen se det som mitt tredje liv. Inte för att de kommer lyckas pressa mig förbi ett nytt dödsmoment, men bara för att livsförändringen i sig skulle vara så dramatisk.

Mina bröder har sista tiden pratat mycket om idén att installera Windows. Jag har länge vägrat allt Microsoft. Stenhårt. Kör Gentoo här hemma. Idén att installera Windows skulle vara för, och bara för, att få spel att fungera. Jag har ett spel installerat här hemma på datorn som inte startar. Men som hade startat om jag installerade Windows. Vill spela spelet, men inte ha Windows, så jag kommer nog fortsätta försöka starta det sisådär dagligen även fortsättningsvis med förhoppningen att det kanske kan starta denna gång.

Är förstås lite orolig för att mitt lilla hov har som önskning att jag ska installera Windows också. Tycker mig ha starka skäl att tro att de samarbetar med Google för att övervaka mig redan som det är. Att installera Windows skulle innebära en överhängande risk för att jag får deras spionmjukvara också. Tycker inte om att de övervakar mig och förvsårar gärna dumheterna så mycket jag kan.

Ska avsluta med en politisk kommentar. Om mina globalistiska attityder. Tycker inte om kulturrelativism. Inte heller tycker jag om den rädslan för ”kulturell apropriering” som dykt upp i vissa vänsterkretsar. Bådeoch är exempel på andrafiering, första steget till dehumanisering. Så jag vill understryka att alla människor är människor och ska betraktas som människor. Är också stark förespråkare av diversitet. Vi är alla olika och ska respekteras för det, för vilka vi är med de bakgrunder vi har.

Det är alltså inte oki att behandla prinsessor illa för att vi har en annan och mysko kultur. Vill påpeka detta för mina medmänniskor i mitt lilla hov. Det är inte oki att behandla sina medmänniskor illa. Jag är lika mycket människa som alla andra människor därute.

Observerar mina medmänniskor

Fascinerar mig lite hur jag har visat mig hantera motgångar. Har varit relevant sista tiden. Mest motgångar jag skrivit om här på bloggen. Intalar mig själv om, om och om igen, att mitt liv förädras. Ibland så till det bättre, ibland till det sämre, men på det stora hela är förändringarna positiva. Jag drar mycket styrka ur den här tanken.

Har funderat över ganska många grejjer jag velat skriva om senaste veckan, kommer inte ihåg allt, lång ifrån. Spelar ingen jätteroll, men kan försöka ta upp några saker.

Igår, efter vi firat lördag, jag och lillebror på väg hem. Han tog upp det där med ångestattacker. Efter att jag fick en liten sådan. Sade att han historiskt haft sådana där små attacker, medan senare kom de att kompletteras med ett barndomsminne som dök upp tillsammans med ångestvågen. Tycker ändå det är lite intressant, har själv skrivit om mina ångestattacker här på bloggen i liknande termer.

Efter de där händelserna jag skrev om för ett par inlägg sedan har jag hoppats på att mitt lilla hov ska ingripa och göra mitt liv bättre och trevligare. Så jag har varit lite mer uppmärksam än vanligt på mina medmänniskors agerande. Som alltid när de lyckas påminna mig om deras existens så hoppas jag ganska intensivt på att jag äntligen ska bli omlokaliserad till Japan och få lära känna mina släktingar och sådär. Har inte blivit av hittills, men jag har skäl att tro att det är deras målsättning.

Brukar inte vilja prata för mycket om vad mina japanska halvsystrar gjort för att försöka komma i kontakt med mig. Eller skickat grejjer till mig. Det har hänt sådant ibland. Tyvärr har mitt lilla hov satt sig i mellan allt som oftast så de har bara fått kontakt med ett visst nättroll istället. Men jag vill i varje fall säga att mina minnen av att ha fått saker skickade mig och så är tillbaka.

Har också tänkt på att en del släktingar verkat typ ganska nöjda med tanken att vara släkt med ett nazistiskt nättroll. Det oroar mig lite. Känner som att de typ tyckt det är oki och fritt fram att ersätta mig med ett sådant samhällets bottenskrap. Är jag så utbytbar? Tanken känns ganska sorglig, sårande.

Funderat en hel del på vad mitt lilla hov sysslar med och varför. Är lite av ett mysterium för mig. Vet att de följer en tradition av att övervaka allt jag gör, och försöka titta in i den värld som utspelar sig i mitt huvud, för att sedan se till att förverkliga den. Vet inte hur positiv jag är till det hela. Men jag har observerat fenomenet som återkommande tråp i japansk populärkultur. Likaså har de sagt till mig vid något tillfälle att de gör det. Så känner att jag förstår och kan sätta denna tradition i kontext ganska väl. Förstår inte riktigt varför bara.

En annan sak de verkar göra är som jag sagt förut, att försöka utsätta mig för någon sorts exponeringsbehandling. De vet att jag har starka negativa känslor kring vissa saker. Verkar som att de försöker påminna mig om dessa saker i en i övrigt trygg miljö. Tänker bland annat på det jag skrev om att min bror pratade med mig om igår. Hade som jag skrev en gång för evigheter sedan här på bloggen förr regelbundna problem med ganska intensiva oförklarliga ångestattacker. Dessa började senare komma tillsammans med ett tidigare försvunnet barndomsminne. I regel något om min japanska bakgrund, prinsessandet, eller liknande.

Så jag har känslan av att mitt lilla hov försöker ta upp denna process minnena återkom mig. I syfte att göra det lättare för mig att prata om mina jobbiga minnen. Genom att långsamt, långsamt, ersätta mina negativa associationer med neutralare och tryggare associationer. Tror det kan vara effektivt. Men hade föredragit om jag sluppit hemlighetsmakeriet kring det hela. Hade generellt velat se mer transparens i deras ageranden.

Kanske också ska ta upp, igen, att jag inte är intresserad av att typ turista i Japan. Är verkligen inte turistmänniska. Utan mina lojalitetskänslor till Japan ligger snarare just i att jag har släkt och sådant där. Och att mitt lilla hov utgör på sitt eget sätt ett socialt sammanhang med kopplingar till Japan. Så att turista skulle kännas tämligen meningslöst.

En annan sak min lillebror sade. Som förvånade mig lite. Var att han inte studerar japanska för att ha valt det, utan för att han har kontakt med språket. Vet att det är sant i och för sig, men förvånade mig. Det är samma motivation jag har uttryckt i och för sig. Vill inte gärna associera mig med Japannördar mer än nödvändigt, det är trots allt en subkultur som attraherat väldigt många sorgliga kräk. Högerextremister, nättroll, och sådant. Så jag försöker hålla ett visst avstånd.

I fiendens land

Det verkar, tyvärr, som att jag av och till varit lite för snabb med att plocka upp mina diplomatiska förmågor. Att jag många gånger hade gjort bättre i att bli lite mer uttalat fly förbannad. Mina medmänniskor verkar i ganska fantastisk utsträckning misstolkat en del av mina attityder.

Som jag tycker mig tjata om typ hela tiden: Alla planer för att påverka mitt liv som syftar till något annat än att snarast, och permanent, omlokalisera mig till Japan är att betrakta som fientliga. Alla medmänniskor, liksom alla organisationer, som deltar i planerandet eller genomförandet av sådana planer är att betrakta som fientliga entiteter. Detta är kärnpunkter i reglementet, och gäller retroaktivt.

Första införandet av denna regel gjorde jag ungefär vid femton års ålder. Hade diskuterat saken en del med mina medmänniskor och jag had bestämt mig. Har inte alltid hållit särskilt hårt på den, har ibland varit lite för diplomatisk kring den, men den har funnits i någon form.

En vända i slutet på nittiotalet försökte Japan begära tillbaka mig. Sverige vägrade, med någon motivering om svenska barn i Japan. Relationerna blev lite frostiga en vända men har sedan kommit att tina. Jag tänker inte ta ställning till Sveriges motiveringar här. Däremot har min relation till Sverige fortfarande inte tinat.

Sverige, som institution, har i egenskap av en organisation som inplementerat och forcerat framtidsplaner åt mig som syftat till något annat än att snarast och permanent omlokalisera mig till Japan gjort sig till min uttalade fiende. Min relation till Sverige som entitet är därmed uttalat fientlig. Sverige har inte gjort något för att tina denna relation.

Här i Sverige är det mitt lilla hov som representerar Japan för typ alla kontakter med mig. Min relation till mitt lilla hov är mångdimensionell och många gånger ganska frostig. Har i perioder varit uttalat fientlig men de har åtminsone gjort vissa försök att förbättra saken. Min relation till Japan är dock något annorlunda. Den är, på ett sätt mitt lilla hov varkar ha svårt att greppa, ovillkorad. Inte nödvändigtvis varm eller särskilt positiv, men åtminstone aldrig öppet fientlig.

Om min relation till Sverige är fyrkantigt byråkratisk, där regelbrott är regelbrott; så är relationen till Japan dynamisk, där jag är beredd att temporärt förbise vissa regelbrott om det innebär att jag kan bättra på relationen någon annan stans. Och som privatperson kan jag förstås diskriminera bäst jag vill, och Japan får lite av vad som på engelska kallas benefit of the doubt. Sverige får det inte. Och lite handlar detta faktiskt om att jag behandlar mina medmänniskor som de behandlar mig.

Det är förstås värt att ha denna regel i huvudet när vi diskuterar saker som arbetshetsande också. Ett centralt problem med arbetshetsandet är att det vi talar om är arbetshetsande i Sverige. Om någon tänker sig att jag ska arbeta i Sverige försvårar hen planer på att omlokalisera mig till Japan och är därmed fientlig. Och behandlas med ringakting och förakt. Detta oävet politiska och praktiska dimensioner som arbetsvillkor. Vidare är förstås skattebetalning en form av finansiering av fienden.

Min lilla paranoia

Idag har jag förvirrat mina medmänniskor. Det är något jag tar lite senare.

Först, idag är det pappas femtioårsdag. Hurra! Han verkade uppskatta presenten jag gav honom i lördags. Ska ha fest på lördag. 29 inbjudna, blir massa folk. Har själv svårt för sådana tillställningar. Pappa också. Hade förväntat mig att han skulle se till att vara bortrest. Han framstod som trött i lördags, och tanken på jättefesten verkade göra det än värre.

Tycker mig ändå ha starka skäl att tro att festen ärligen just är en femtioårsfest för pappa. Det är också vad jag kommer att utgå från. Vet att jag sagt åt mitt lilla hov att jag under inga omständigheter tänker springa på överraskningsfest, så om de vill ha mig på en fest så måste de tydligt boka i förväg. Så att jag vet att jag har en stor fest att vänta. Därför kan jag inte helt utesluta att de tänker gå runt detta krav genom att kapa en annan fest, eller anordna en fest under falsk förespegling.

Mitt hov har sista tiden varit ovanligt aktiva, så jag försöker hålla ögon och öron lite extra på spets.

Fick idag brevet från försäkringskassan. Dystrare än jag trodde det skulle vara. Trodde att handläggaren misstolkat hur och varför jag pluggat japanska och tyckt att kunde jag plugga kunde jag syssla med arbetande. Det var inte riktigt så. Istället så kom avslaget av att jag inte kunnat illustrera avsaknad av arbetsförmåga genom att misslyckas med att arbeta. Svårt att föra i bevis att arbetsförmåga helt saknas utan att ha försökt.

Ett resonemang jag upplevde som tämligen bisarrt var dock att de väntade sig att jag skulle arbeta ensam. Jag har svårt att lita på människor, vilket i praktiken innebär att jag inte i onödan vill vara ensam med en okänd människa i samma rum. Dessutom har jag svårt att förstå hur de tänker sig att jag ska arbeta när jag har svårt att lita på till exempel en arbetsköpare. Att vara socialt och ekenomiskt beroende av en annan människa på det sättet verkar fullständigt mardrömsartat. Har redan mitt lilla hov, hemskt nog, och det är en hel institution med flera olika människor. Är någon ett kräk kan de andra delvis kompensera för detta.

Så, vidare till vad jag ägnat dagen åt att ställa till med. Ibland räcker det inte att säga i ord, utan vissa saker måste illustreras i handling. Dagens budskap till mitt lilla hov var, som så ofta: ”Jag ser vad ni gör, och jag tycker inte om det”. Är lite otålig med dem dock, detta projekt hade med fördel kunnat vänta nästan en vecka till för full effekt. De var också lite tamare i deras agerande än jag misstänkt de skulle vara. Tror jag träffade rimligen rätt ändå.

Tror att mitt lilla hov, liksom försäkringskassan, underskattar precis hur svårt jag har att lita på mina medmänniskor. Skulle utan att överdriva kunna kalla mig paranoid. Det är denna paranoia som är min huvudmotivation till att försöka spåra mina medmänniskor flera steg i försteg. Det är alltså inte så mycket en förmåga jag sätter stolthet i, snarare är jag livrädd för vad som kan komma att hända mig om jag missar något viktigt.