Introspektion i autismfrågan.

Fick för ett par dagar ett besök på detta gamla fina inlägg. Argumenterar i det att jag är tämligen osäker på min autismdiagnos men tycker om den för att jag har användning av den. Skriver till och med att det mesta som står i mitt läkarintyg är mer eller mindre felaktigt.

Ska påpeka att jag tycker mitt senaste läkarintyg är betydligt bättre. Diagnosen har jag lärt mig komma överrens med. Tycker inte att det spelar så stor roll huruvida jag känner igen mig i diagnoskriterierna eller inte. Det är inte min sak att sätta diagnos utan det är något de läkare jag träffar får sköta.

Har också en del autistiska drag. Komoflerar de bra i sociala sammanhang. En del språkliga ovanor jag har, som att säga ”gurka” i tid och otid, sysslar jag bara med kring människor jag känner väl. Vad gäller med utpräglat stim, runtstudsande och handflappande, gör jag bara när jag är helt själv här hemma.

Skulle gissa på att mitt lilla hov försökt undersöka närmare i vilken utsträckning jag faktiskt är autist. Och de har inte hittat några som helst tecken på att diagnosen är riktig. Jag tänker inte säga emot det. Det är fullt möjligt att diagnosen är felaktig, men den är praktisk. Har antagligen PTSD efter mitt lilla hovs mindre lämpliga beteenden. Men för att jag ska få diagnos på det så behöver jag öppna upp för en läkare, vilket jag inte tror jag skulle klara.

Mina stora besvär i livet, rädsla och paranoia. Särskilt mot människor jag inte känner väl. Liksom stresskänslighet. Kan enklare tolkas som PTSD än som autism. Klart. Det faktum att dessa besvär minskade dramatiskt efter jag fick tillbaka prinsessminnena i slutet av 2011 tyder också på denna förklaring. Har skrivit om det förut.

En sak jag skriver i det där inlägget. Jag kritiserar att jag fått diagnosen ”anpassningsstörning”. Upplever lite att mitt lilla hov har en egen idé om hur denna diagnos ska appliceras på prinsessor. Så jag känner mig ganska oki med den ändå av det skälet.

En sak läkaren jag träffade i torsdags frågade om är om jag har någon partner. Avvisade frågan. Hon frågade om det inte var ensamt. Svarade att jag har mina medmänniskor jag känner väl. Däremot kom vi inte att diskutera att jag har svårt att lita på människor och därför inte vill släppa en annan människa så nära. Det är i första hand min paranoia som sätter emot. Inte osannolikt är även de problem med stresskänslighet jag har kopplade till denna paranoia, jag stressar upp mig för att jag är rädd.

Annonser

Om den enkla medmänskligheten

Har kommit att tänka lite mer på mitt lilla hovs idé att tycka att jag skulle ha en yolo-attityd. Den period jag bodde inne i stan hände det med udda mellanrum att jag sprang in i en främling jag hamnade att prata med. Ibland drog det iväg till lite längre bekantskaper. Några månader eller så. Oftare blev det aldrig mer än att jag visade vägen runt ett par gathörn eller växlade ett par ord med en medmänniska.

Jag trivdes med det där. Det hände inte jättofta, men det verkar som bara det faktum att jag ofta spatserade kring på stadens gator, genom turiststråk, ibland vid udda tider, sällan upptagen med något, kom att få människor att prata med mig.

Vet att mitt lilla hov var inblandade i en del av de där bekantskaperna, inte omöjligt att de anordnade några av mötena. Spelar mig kanske ingen jätteroll. Möjligen lite tråkigt om de inte vågar göra sådant längre.

Vad jag trivdes med var just det där medmänskliga mötet. Träffa en annan människa, där hen var, otvunget.

Tänkt nu, att det skulle kunna vara så att det var detta beteende från min sida som gjorde att mitt lilla hov kom att yolo-stämpla mig. Kan se att man kan tänka så. Har bara för mig att denna deras idé var tidigare än så.

Min lillebrors idé att prata om min (och hans) gudomlighet är också något som givit mig bryderier. Det känns inte som att skämtar när har säger det. Samtidigt så vet jag inte om jag uppskattar tanken att mitt lilla hov betraktar mig som en gud.

Som en annan sak lillebror sade igår, gällande hur amerikanska sammhället ser på veteraner. Stämplar man en medmänniska som en ‘hjälte’ riskerar man att dehumanisera människan. Man ser inte de vardagliga besvären, det vardagliga livet, denna människa behöver leva med. Man ser inte medmänniskan för att ‘hjälten’ är ivägen. Känner lite att om mitt lilla hov vill betrakta mig som en gud möter vi av nödvändighet samma typ av besvär. Dessa mina medmänniskor riskerar att misslyckas med att se människan jag för att stjärnorna i deras egna ögon hänger ivägen.

Och jag menar, något som jag känner mig ganska svältfödd på, är just den där enkla, otvugna, medmänsliga kontakten.

En annan sak lillebror pratade om var övervakning av säkerhetsobjekt. Och att om man är ett säkerhetsobjekt, med omfattande övervakning, är det inte säkert att man vet det. Inte nödvändigtvis helt enkelt att upptäcka. Vet att detta är ett ämne han kan vara ganska nördig i. Men tänker också att han kan springa mitt lilla hovs ärenden med detta också. Genom att ta upp en erfenhet jag själv upplevt mycket kan mitt lilla hov tänkas vilja närma sig en punkt där de vågar introducera sig för mig. Denna konstanta övervakning av mig, med det uttalade ambitionen att jag inte ska upptäcka mina övervakare, är ju något jag kritiserat hårt och mycket.

Om vad som är viktigt i livet

Har nu läst ut boken ‘Tisdagarna med Morrie’. Hade en mistanke att mitt lilla hov ville att jag skulle läsa den. Har stått oläst i bokhyllan i många år men blev av en händelse påmind om den för ett par veckor sedan. Fått den i present någon gång i historien, och med tanke på genren verkar det mycket troligt att mitt lilla hov varit inblandade i att ge mig den. Hade min närmaste svenska familj gett mig en bok hade det varit en fantasy eller något fackliterärt med naturtema. Verkligen inte ett filosofiskt verk, även om just detta var lättilgängligt.

Vet att jag haft japanska släktingar som velat att jag ska läsa en roman med teologiska tendenser. Så det verkar troligt att de varit inblandade i att jag fick den här boken.

Samtidigt frågar jag mig, exakt vad var det de tänkte jag skulle ta till mig ur denna bok? Att kärlek och medmänsklighet är viktigare än pengar? Själv tycker jag att pengar är meningslöst trams, åtminstone i regel. Så det skulle kännas missriktat. Som jag skrev för ett par inlägg sedan, denna bok känns som en mycket skarp uppmaning från deras sida att jag ska hålla mig borta från arbetande och pengatjänande.

Att man ska ta lätt på livet och vara beredd på döden? Inte riktigt bokens budskap. Men det ligger nära den japanska tanken om att man ska hålla livet lätt som en fjäder. Har en ovana att hålla mitt eget liv gisslan, medelst självmordshot, för att få mitt lilla hov att bete sig. Så jag tycker det rimmar illa att de skulle pressa på denna filosofi. Känns här också lite kyrkligt, predikar för de redan frälsta.

Får en kännsla av ibland att de fortfarande håller mig hopblandad med det där trollet. Som tydligen var en sådan typ som vill ”göra det bästa” av livet. För hen kanske en uppmaning att prioritera kärlek och medmänsklighet, framför skryt och nöjen, kunde varit rimligt?

Jo, jag tjatar om och om igen om att jag vill ha tillbaka min hemliga pengahög. Snarast. Det är en principfråga. Finner hela den här grejjen att jag ska hållas isolerad från mina japanska släktingar och de tillgångar jag ärvt oerhört kränkande. Vet inte om jag tycker man kan se detta som girighet.

Vill återigen påminna att vad jag vill göra är att sitta hemma vid datorn och dricka te. Leva livet ganska precis som jag gör nu. Det finns inget annat intresse jag väljer bort. Jag har raka motsatsen till den där yolo-attityden mitt lilla hov ville tillskriva mig. Har en livsstil jag känner mig oerhört nöjd med. Inte så att jag saknar besvär och motgångar, har tvärtom mycket av sådant. Men det att jag har många närstående jag bryr mig om, mycket tid för mig själv och vid datorn, många chanser att lära mig nya saker och fördjupa de kunskaper jag redan har. Det är allt som är viktigt i livet. Precis så som den där boken jag läst argumenterar. Detta är vad som är viktigt, allt annat är meningslöst trams.

Samlande på erfarenheter, i kontext.

Känner att livet blivit lite bättre igen. Inte alls fritt från orosmoment. Men det går åt rätt håll. Har fortfarande inte fått in försörjngsstödet på kontot, så det är klart ett orosmoment. Kan inte betala hyran förrän det kommit runt.

Verkar som om mitt lilla hovs ambitioner att arbetshetsa mig var större än jag trodde. Som många av deras projekt så blev inte omfattningen av det hela tydlig förrän de lade av. Grannarna renoverar dock fortfarande, så det verkar som att det faktiskt inte var mina medmänniskor som försökte väcka mig. Missttänkte att de varit missnöjda med min dygnsrytm och försökt påverka den med höga ljud på tidig morgon.

Ingen större poäng att försöka vecka mig med renoveringsljud. Har upptäckt att mycket som jag vill göra vid datorn, allt ifrån att spela spel, till titta på videor, och lyssna på musik, kräver en viss nivå av tystnad i rummet. Detta blir omöjligt med en massa renoveringsoväsen. Så jag väljer att sova istället. Har visat sig gå ganska bra trots oljudet.

Har fått ett besök på detta fantastiskt gamla inlägg. Har genom åren fått ganska många besök på det så ingenting jag normalt skulle känna mig motiverad att kommentera. Men nämner däri att jag skulle vara ”öppen för erfarenheter”. Det kanske jag är, om man ser det relativt.

Är mer öppen nu än jag var då, för fem år sedan, och var mer öppen då än jag var för tio, eller femton. Samtidigt är jag i grunden en duktigt introvert autist. Vilket sätter lite begränsningar på hur öppen för erfarenheter jag kan pressa mig till att vara. Kanske kan läsa en bok i en obekant genre, eller stirra på små skalbaggar. Men längre bort från det utpräglat nördiga är jag inte särskilt intresserad.

Beskrev i förra inlägget hur jag bygger en detaljrik fantasivärld i huvudet. Skulle kunna nörda in på det hur mycket som helst. Funderade en vända på att försöka skriva sisådär en artbeskrivning per dag här på bloggen. Göra det kreativa till rutin.

Men frågar mig då, är det vad jag vill? Skulle jag vilja leva ett liv där en sådana vana är en komponent? Och mitt svar var: nej. Inte så att jag är främmande för tanken. Kanske kommer prova. Men det är inte ett, för mig, meningsfullt mål.

Och det är väl lite samma med det där med arbetande. Kom, i och med det experiment jag gjorde nu, att tänka mig in i situationen att syssla med arbetande. Inte utifrån frågan om det var något jag kunnde, utan utifrån frågan om det är något jag faktiskt skulle vilja. Under perfekta förutsättningar. Och svaret blev samma: nej. Är inte rädd, känner mig inte osäker, har gått självförtroende, det är bara det att jag är genuint ointresserad. Både av att tjäna pengar, och av arbetandet som aktivitet.

Däremot har mina försök att kommunicera med arbetsförmedlingen varit givande. Har kommit att se saker om samhället, och mig själv, jag inte visste innan. Det har blivit tydligt att handläggaren inte alls tagit hänsyn till att jag är autist. Och det har lett till kommunikationen oss imellan helt brutit samman. Vilket förvånar mig, har aldrig tyckt mig ha några större kommunikationssvårigheter.

Och jag har lärt mig lite om vad arbetsförmedlingen har för förväntningar. Jag gick dit med tanken att jag är kund som ska beställa en service av dem. Men arbetsförmedlingen ville tydligt ha den motsatta maktrelationen. De ville dirigera mig. Något som, förstås, är omöjligt. Är inte direkt anpassningsbar av mig, och dessutom van att få som jag vill.

Så tillbaka till det där snacket om ”öppen för erfarenheter”. Det är jag väl på sätt och vis, som sagt, men det handlar om referensramar också. Jag kan inte jämföra mig med en extravert neurotyp i fråga om sådan öppenhet. Kommer aldrig att kunna intuitivt och aktivt söka upp erfarnheter. Särskilt inte social och känslomässig stimulans. Däremot kan jag vara ideoligiskt lagd så, att jag tycker om att så min lilla hög av erfarenheter växa. Lägga på böcker, och spel, från nya genrer; studera nya ämnen; och så vidare.

Och där, i denna lilla kontext, kanske det kan spela roll om jag fantiserar ihop detaljerade art-, landskaps-, och ekosystemsbeskrivningar. Kanske till och med fyller en hel liten egen värld med innehåll och historier; traditionellt världsbyggande.

Autisters situation har jag sett diskuteras på sociala medier sista dagarna. Och det fyller mig med en viss trygghetskänsla. En känsla av att världen blir, långsamt men stadigt, till en bättre plats. Så jag ska tacka mitt lilla hov för ambitionen att göra livet lite lättare för alla oss autister.

Lite fluff, och mitt fantasivärldbyggande.

Fick påpekat för mig idag att jag inte bloggar särskilt mycket. Vet inte om jag kan hålla med om det. Tycker tvärt om jag bloggar ganska stadigt. Inte hela tiden, men ett par inlägg i månaden. Syftet med bloggen är inte att jag ska skriva hela tiden.

Vet att flera mindre inlägg drar fler läsare än färre längre inlägg. Men jag är inte intresserad av att ha en massa läsare. Min målgrupp är ganska liten. Och de läser redan vad jag skriver, när de upplever det relevant, vilket som.

Har spelar en hel massa Civilisation VI senaste två månaderna. Är överlag mycket nöjd med spelet. Tänkte dock nämna ett par buggar. Bara för att. Kör på linux så inget märkligt i sig.

Ett vanligt fel jag råkar ut för är att spelet fryser när jag stänger det. Vilket slutar med att jag får döda programmet. Det är lite tråkigt. Händer då och då, verkar inte jättesammanhängande.

En annan bugg jag reatat mig på var när jag spelade som Kongo. De holy sites som fanns i städer jag erövrade upphörde, men byggnaderna på siten fanns kvar. Kunde bygga en akvedukt sedan på samma stället, och dessa byggnader räknades som tillhörandes denna. Känndes märkligt. Hade räknat med att siterna skulle vara kvar även om jag inte kunde bygga själv. Om de ska upphöra är det rimligt att även byggnaderna på siten upphör.

Kan vidare diskutera den lilla värld jag konstruerat i fantasin de senaste månaderna. Brukar ha ett sådant projekt, ett världsbbygge, pågående hela tiden. Detta är bara det senaste. Men jag brukar kombinera element från tidigare projekt och så.

Denna värld har jag hållt människor borta från, har istället haft kul med att skapa mosaiska ekosystem och trädarter. Tänkt mig en egen planet förstås. Stor snöboll till måne, en grön parallell till saturnus med omloppsbana tillräckligt nära för att den ska synas lite på himlen. Vill ha den dramatiska estetiska effekten. Ljus som kastas, och andra vackra ting.

Tänkt mig ett högt fjordlandskap, som vätter norr, liggandes vid södra polcirkeln. Starka strömmar av tropiskt varma vatten som strömmar norrifrån. Vulkaniskt för ett mer dynamiskt väder, men också för lokaliserad uppvärmning för ett mer mosaiskt ekosystem. Utanför, i havet, en skärrgård; atoller och korallrev. Skogar av tång instuckna i sprickorna mellan reven. Sådär som det ska vara.

Dramatiska tidvatten, och upp på land högväxta skogar. Med träskmarker i svackorna, grottsystem, varma källor, och succesivt torrare och kallare klimat högre upp. Strax söderut, vidsträckta högland, med glaciärer som föder på ett flodsystem som sträcker sig genom grottsystemen. Vatten som värms av geologisk aktivitet, turkosfärjas av svavel.

Kyliga vindar söderifrån som möter de lågt gående varma vattenströmmarna och skapar dramatiska väderfenomen. Häckningsmarker för fåglar i höglanden som skapar enorma migrationsströmmar genom fjordsystemet.

I denna miljö har jag kunnat fantisera ihop till otaliga arter. Just för att miljön är just så väldigt dynamisk och komplex. Så väldigt mosaisk. Förutsättningar som varierar dramatiskt, plats till plats, tidpunkt till tidpunkt. Fokus har förstås varit på träd, som är roliga och intressant av samma skäl som geografin, de skapar förutsättningar att hänga hela ekossytem vid dem.

Mer försvar. Och träd.

Klockan är bara kvart i midnatt, men jag är helt klar att gå i säng trots detta. Ska träffa läkare kvart över åtta i natt. Det är lite jobbigt, men jag ska klara det. Skriver lite här innan jag går och lägger mig, kommer nog vara klar ganska precis på andra sidan dygnsgränsen.

Har ganska nyligen fått ett inlägg på att inlägg där jag diskuterar de förvildade brunbärsträd (ett sorts körsbär) som växer härikring i kommunen. Tycker om dem. Bären är väldigt goda. Funderat på om det är så att mitt lilla hov vill plantera sådana i den skog de verkar planera ordna åt mig. Spelar kanske ingen större roll. Tycker om idén att ha en variation av nyttoväxter, kanske särskilt träd, i och för sig.

Pratade med lillebror igår. Så som vanligt på torsdagar. Han skämtade lite om min gudomlighet. Sådant är förstås kul. Detta har förstås triggat mig till att fundera lite på hur mina medmänniskor förhåller sig till sådant. Kan förstås skriva här att jag själv inte ser mig som någon gud direkt. Men ändå.

Vidare, verkar som att min ambition att få mina medmänniskor att sluta arbetshetsa mig har varit lyckade. Tyvärr har jag inte fått tillbaka min hemliga pengahög och så. De har, tragiskt nog, inte givit upp idén att de ska bestämma över mitt liv.

Ganska snart efter förra inlägget, och upprensandet i arbetshetsfrågan, började ABA diskuteras på Twitter igen. Inte relaterat förstås, men det där pseudovetenskapliga tramset är något jag är aktivt orolig att mitt lilla hov ska låta sig inspireras av. Som autist behöver jag förhållandevis rättfram kommunikation för att förstå vad som händer och för att inte stressa upp mig. Detta är ett ganska okontroversiellt påstående.

Problemet med ABA är att det förespråkar en pedagogik som är allt annat än rättfram, utan manipulativ. Och inte sällan direkt respektlös. Den vetenskap som gjorts jämför ABA med ingen pedagogik, snarare än en modern, autistanpassad pedagogik. Vilket är märkligt. Vidare bygger forskningen på antaganden tagna ur luften, så som idén att ansiktsstirrande, för en autist, skulle förbättra livskvaliteten. Utan några som helst bevis för det.

Allt detta är kritik som neurodiversitetsrörelsen varit ganska bra på att lyfta fram. Vad jag är orolig för är att mitt lilla hov, i denna pseuovetenskap, finner ursäkter för att fortsätta manipulera mig, och fortsätta undvika rättfram kommunikation. Kan de hitta ”vetenskap” som tangerar deras idéer kan de ursäkta sitt beteende inför sig själva. Därför känner jag att jag behöver såga detta trams. Jag vet, trots allt, att de lyssnar på mig. Även om de inte alltid håller med.

Poängen med att vara jag. Hämd mot arbetshetsandet?

Har fått besök på detta gamla inlägg, där jag diskuterar min raletion till kyrkan. När jag först såg rubriken tänkte jag att det nog handlade om min relation till kristenheten, men efter att ha läst det så, nej. Det handlar om min relation till kyrkan i sig. Har nämligen några historiska inlägg där det var just kristenheten och kristendomen jag diskuterade.

I det där inlägget disktuerar jag att det fanns ett värde att se kyrkan inifrån. Att det blivit en värdefull erfarenhet jag bär med mig. Och det trots att jag inte delar deras tro.

Det är första gången jag alls fått något besök på det inlägget så det kan vara mitt lilla hov som följer mina instruktioner och besöker inlägg de vill att jag ska kommentera. Därför försöker jag göra så.

De har hållt på att manipulera mig till att beblanda mig med arbetande sista månaden eller så. Och jag har sade ifrån här på bloggen i förra inlägget.

Tror jag att det skulle kunna vara, på ett liknande sätt, en givande erfarenhet att se vad arbetande handlar om? Jo, det är alls inte omöjligt. Och delvis därför ville jag heller inte säga ifrån för skarpt, för tidigt. Därför övervägde jag också ganska noga saken innan jag sade ifrån. Det är heller inte omöjligt att jag skulle göra en annan bedömning om de närmade sig frågan på ett annat sätt.

Vad var det då som gjorde att jag tog beslutet att säga ifrån? För det första, de gjorde mig illa. För det andra, de är kräk. För det tredje, jag har inte fått tillbaka min pengahög eller mina prinsesstitlar, så jag har ingen grundtrygghet att falla tillbaka på, och vidare, ett ansvar att bojkotta alla deras projekt som hämnd för deras kräkerier. Självklarheterna ur vägen.

Det fjärde skälet? Jag upptäckte att de var den drivande faktorn bakom just den episod av kräkerier.

Räcker dessa skäl för mig? Ja, absolut, tveklöst, alltid.

Borde jag inte då ha sagt ifrån skarpare, tidigare? Kanske det, men det har jag gjort, många gånger. Inte nödvändigtvis för denna episod, men generellt. Vill inte ställa upp på att bli manipulerad av dem alls, vilket jag har sagt många gånger. Vill att de ska vara rättframma i sin kommunikation, inga pikar, inga försök att ändra det sociala klimatet jag existerar i, inget av detta trams de själva är så stolta över.

Mitt lilla hov, mina medmänniskor, vet detta. För det har jag skrivit om här på bloggen många gånger.

Varför vill de då att jag ska syssla med arbetande? De har bestämt sig för att det skulle göra mig till en bättre människa. Det verkar, så vitt jag kan förstå, vara hela idén. Förstår inte på vilket sätt jag skulle bli bättre av att bli likadan som alla andra. Klonsamhället är något jag har kritiserat förut här på bloggen. Inte för att det existerar i verkligheten, men det existerar som ideal för vissa.

Om jag ska vara prinsessa, så kanske jag inte ska vara som alla andra? Vad är då poängen? Om jag strävar efter samma sak som alla andra? Om min idé av att lyckas bygger på en enkel stereotyp av en lyckad karriär? Varför existerar jag då ens?

Människor existerar under olika villkor. Det är inte en fråga om borden eller ideal. Det är ett trivialt faktum. Men också en nödvändighet. Det skulle vara helt omöjligt att konstruera ett samhälle som inte är sådant. Värdet av en prinsessa är inte att hon är bättre än andra, tillsatt av en guds nåd, eller liknande trams. Utan just att hon representerar något annat. Något som det vanliga, det almäna, inte är. Ett enkelt bejakande av det faktum att världen, verkligheten, är olika för olika människor.

Precis som det innebär att vara något annat att vara autist. Att vara trans är att vara något annat. Så stuffar jag mitt prinsessande i samma kategori. Det är ett amoraliskt faktum. Jag samlar på det andra. Har i olika utsträckning alltid gjort så.

Inte lite inspirerades detta av att mitt lilla hov lyckades lyfta fram en tradition om att prinsessan ska bygga en kultur, en egen verklighet. Inte anpassa sig till majoritetssamgället. Som så mycket de lyft fram har jag tagit det till hjärtat. Likaså har jag tagit till hjärtat att prinsessor förväntas leva sina liv i sitt hem, kanske konsumerandes popkultur (de pratade om hur revolutionerande teven var prinsessorna).

Jag är förstås eklektisk. Plockar upp de bitar jag gillar, och kritiserar de jag ogillar hårt. Överlag tenderar jag att vara positivt inställd till allt mitt lilla hov verkar sky, och negativt inställd till att de romantiserar. Delvis för att dela ut en virtuell käftsmäll som hämnd för att de är kräk.

Att de romantiserar förvärvsarbetande blir alltså för mig en direkt motivation till att vägra beblanda mig med tramset. Vet också att de dagdrömmer om att jag ska plötsligt ‘komma till insikt’ och ‘förstå’, bara att de kan illustrera det bra nog.

Brukar själv dagdrömma om att vänta till denna punkt, delta i något tramsprojekt, spela med och så. När jag, säg, arbetat en vända, och de ställer till sin överraskningsfest för att ge tillbaka mig min pengahög. Då ska jag trevligt fråga vem som kom på denna idé, vem som är ansvarig. Kräket ska fram till mina fötter, förvänta sig att jag ska tacka för tramseriet och dilla om att ‘nu förstår jag!’, men istället ska jag plocka fram en slipad metallpinne och separera kräket från hårbollen mellan axlarna. Hämndsfantasier är ganska kul.

Ungefär så ser jag på arbetshetsandet. Ursäkta den tradiga långrandigheten. Gurka!