Irriterad och frustrerad

Känner mig ganska frustrerad och irriterad för närvarande. Inte en slump att jag gör det, upplever att det är ganska tydligt så att mitt lilla hov sett till att det blivit så. Kan åtminstone skylla på dem, vilket gör det hela mer uthärdligt. Användbar syndabock.

Det här inlägget är mest till för att påpeka att jag ser vad de gör, och att jag inte tycker om det. Inget de inte redan vet, utan snarare väntar de sig antagligen att jag ska skriva. Har aldrig gillat deras metoder. Och jag förenklar snarare än försvårar för dem genom att skriva vad av deras insatser jag lagt märke till.

Vet att de har en plan för att ställa saker till rätta, och även om jag kommer avsky vägen dit så är det i sig en trygghet.

Mina medmänniskor har en längre tid tjatat på mig om att jag ska besöka min farmor och farfar. Har dock inte blivit av. Men gick dit i tisdags. De var tyvärr inte hemma.

När jag blir tjatad på, konsekvent från flera olika håll, brukar jag tolka det som mitt lilla hovs insats. Så också denna gång. Vid infarten till området där de bor mötte jag ett gäng mellanstadieungar. En var kontaktsökande, försökte sälja ‘något’, antagligen droger. Detta fick mig. föga förvånande, att känna mig illa till mods och tämligen otrygg.

Där och då tolkade jag det inte som mitt lilla hovs insats. Det brukar jag inte göra omedelbart. Men nu har jag svårt att tolka det som något annat. Kan dock inte enkelt avgöra om de ville få mig att känna mig otrygg, eller om det var ett av deras personlighetstester. Vilket som, bådeoch, eller något helt annat, är allt möjligt.

Försökte sedan igår att hämta ut min medicin, hormontabletter, från apoteket. Dessa fanns dock inte i lager. Slut hos leverantören. Och inte på något annat apotek heller. Detta är inte vad jag normalt skulle tolka som deras insats. I och med att de varit osedvanligt aktiva är det dock inte omöjligt. Särskilt inte med tanke på att det protokoll som de följer mycket väl kan innehålla kommentarer om när i hormoncykler vissa steg ska utföras. Detta kan alltså vara ett medvetet sätt att påverka mina hormonnivåer.

Har från och med idag gått ned från tre tabletter per dag, till en. Detta för att spara lite på dem. Hoppas få tag på nya i morgon, eller nästa vecka.

Idag besökte jag mormor, som jag ofta gör på torsdagar. Fick när jag var där ett samtal från försäkringskassan. Om att jag får avslag på min ansökan om sjukersättning. Beslutet är i postgången nu så jag hoppas få se det på hallmattan imorgon.

Det är på inget sätt omöjligt att det är mitt lilla hov som sett till att jag fått avslag. De har omfattande kontakt med myndigheter. Det är heller inte omöjligt att de planerat exakt när jag skulle få beskedet om avslag.

Syftet med att skicka mig ett avslag är dock inte uppenbart. Har skäl att tro att det inte är ett försök till arbetshetsande. Däremot kan de försöka få mig att bli just irriterad och frustrerad. Kanske till och med uppgiven och depressiv. De har på inget sätt ambitionen att göra mig glad och lycklig (i närtid). Det skulle också kunna vara så att de försöker trigga någon typ av beteende.

Efter att beslutet från försäkringskassan druttar ned här hemma så ska jag se till att boka en ny tid med mitt personliga ombud för att planera hur vi kan begära omprövning. Se hur vi behöver komplettera den information försäkringskassan redan har och så. Ska i samma vända försöka få kontakt med min läkare, för att se över om jag kan byta medicin för hormonerna, ett ärende jag glömde när jag var där idag.

Ville skriva detta inlägg, inte så mycket för att be mitt lilla hov att lägga av. Det hade varit tämligen meningslöst. Men just för att informera om vad jag vet (eller tycker mig ha skäl att tro), så att de kan ta med det i beräkningarna i sitt fortsatta arbete. Och så att de åtminstone inte gör mig illa i onödan.

Annonser

Ska skriva av mig lite bara …

Känner att det är ett par saker jag vill skriva av mig om.

Först, jag har blivit väldigt trött på mina grannars ovana att röka på balkongen. Lyckades dock se att den springa genom vilken röken stiger upp ska vara igenisolerad. En massa skumisolering som sitter där. Men den läcker ganska redigt så röken går in på min balkong ändå, och om jag har öppet så fortsätter stanken in. Har nu beställt en luftrenare och ska försöka få hjälp av mitt boendestöd att täppa till läckan.

Rökeriet har varit ett betydande irritationsmoment för mig sedan vi fick börja använda balkongerna i våras. Men har blivit värre senaste två veckorna eller så. Grannarna verkar ha dragit igen inglasningen lite när det börjat bli kallt, och då ventilerar de heller inte bort röken lika bra. Mer av skiten går upp till mig.

Nästa sak, en helt annan. Fick samtal från Försäkringskassan idag. Angående min ansökan om sjukersättning. Vet inte riktigt hur det kommer gå med det hela. Kommer förstås, som alltid, att bråka med dem tills jag får som jag vill. Men det är alltid ett orosmoment efter att man pratat med dem att man sprungit in i en handläggare som kokar ihop fantasier (dessa brukar vara korkade, men starka idealister, så de tolkar världen och sina medmänniskor lite som de själva vill, fyller igen hålen när de inte riktigt förstår).

Sedan vill jag ta upp det där med att mitt lilla hov skickar mig en massa bilder. Har de egentligen alltid gjort. Ett sätt att försöka påverka mig. Har inte tyckt mig behöva kommentera det sedan jag bråkade med dem i typ försomras. Då om undermålig trosdesign. Något fascinerande detta, och skojsigt. Har observerat att vocaloidfigurerna återkommit i poularitet efter att ha saknats i många år. Vet inte varför de försvann egentligen. Kanske det där trollet ogillade dem. Själv brukar jag gilla de flesta figurer som genererar mycket fanart. Mest för att jag är lite av ett fan av fanart. Alltså även dessa.

En annan typ av bilder, som dyker upp i lite olika sammanhang, är bondagebilder. Ibland skickar de också articklar och sådant om fenomenet. Klart mitt lilla hov som är avsändare med tanke på att dessa verkar dyka upp i ganska konstant takt helt oavsett vad för media jag konsumerar, oavsett vilka jag förljer på Twitter etc. Och ibland från källor som direkt förvånar mig. En period avföljde jag och började undvika de källor jag fick dessa bilder från, men har fått ge upp.

I och med att detta är något mitt lilla hov vill att jag ska se måste jag också fråga mig varför. Vad är det de vill med det. Har tolkat det som att det var något det där trollet gillade. Men då borde de slutat med det när jag kastade ut trollet i fråga. En annan tolkning var att det skulla vara någon form av exponeringsbehandling för att avhjälpa mitt trauma och så. Men har fått konstatera att det är osannolikt.

Min gissning idag är att mitt lilla hov helt enkelt vill normalisera fenomenet. De verkar ha inställningen att sexuella aktiviteter ska vara nöjsamma och intressanta. Snäva normer som går emot det målet ska därför brytas ned. De har lyckats ganska bra ändå tycker jag. De sexnormer som finns i samhället, som ofta är ganska snäva, är trots allt allt annat än konstruktiva. Faktiskt är snäva sexnormer ett inte obetydande skäl till att jag valt att hålla mig undan från sexuella aktiviteter.

Vad jag kan känna mig mer negativ till är den ojämlikhet som verkar komma med detta. Mitt lilla hov marknadsförde grejjen vid något tillfälle, när de fortfarande tyckte jag skulle lajva man, att prinsessor ställer upp vad typ vad som helst. Har bilden av att de bättrat sig lite på denna punkt. Jag har varit lite av en fundamentalist vad gäller agens och självbestämmande.

Med denna lilla reservation så är mitt lilla hovs insisterande på att bryta ned snäva normer kring sex ett skäl för mig att fortsätta insistera på prinsessandet. Är beredd att aktivt hålla med om att sex ska vara nöjsamt och intressant för alla inblandade. Exakt vad det innebär måste då förstås bero på vilka som är inblandade. Så jag tänker i fortsättningen ge dem relativt fritt spelrum vad gäller denna normkritik. Att de väljer att bygga alternativa narrativ kring vad sex kan vara är något jag väljer att uppskatta.

Mina tankar är min ensak

Kanske ska förstå saken som att mina medmänniskor ändå inte tänker syssla med arbetshetsande. Tyvärr ingenting jag kan ta risker gällande.

Lillebror tog upp för sisådär en vecka seden att cyberpunkestetik verkar växa i popularitet. Delar hans uppfattning. Känner dock lite att jag inte bryr mig väsentligt om saken. Visst, all typ av estetik kan göras bra. Men kan inte säga att jag har någon särskild relation till just denna estetiska tradition.

Vet att mitt lilla hov försöker läsa av vad för media jag konsumerar och vad för preferenser jag uttrycker för att kunna skapa en bubbla åt mig fylld med saker de uppfattat jag gillar. Inte direkt en tradition jag håller med om, men är medveten om den. Så det kanske är lämpligt att jag uttrycker mitt relativa ointresse så att de vet.

Har skrivit förut också att jag har ganska komplexa världar instuffade i mitt huvud som jag undviker att kommunicera. Håller alltså dessa hemliga för att jag inte vill att mina medmänniskor ska parasitera på dem, pervertera dem. Men har kommit att tänka på att jag genom mitt liv på olika sätt blivit uppmanad att skapa sådana fantastiska världar.

Kommer ihåg att jag typ som åttaring redan bestämt mig för att jag skulle satsa på ett liv som sjukpensionär. Den drömmen gick i uppfyllelse, förstås. Funderar dock på varifrån den kommer. Om det kan ha varit något min biologiska pappa lyckades tuta i mig som liten av något skäl. Verkar inte helt omöjligt. Eller om det var en generell rädsla för samhället så som jag upplevde det. Sådär så att jag kände jag ville gömma mig från det. Kan ha varit bådeoch förstås.

Tyckte mig nog också vara feminist redan innan jag hade fått ett politisk medvetande. Har på liknande sätt funderat på varifrån det kan ha kommit. Sedan är det så att det här är den berättelse om mig själv jag intalar mig. Kombinerat med min ambition att vara duktig prinsessa så klamrar jag mig ganska hårt vid de halmstrån jag når.

Funderat lite mer på frågeställningen om jag tyckte svenska var ett acceptabelt språk. Eller vad det var. Kanske kan det också ha varit ett sätt för mina medmänniskor att titta in i mitt huvud i ett försök att se vad som händer. De kanske inte vill riskera att jag blir skitförbannad över att de planerat för mig att jag ska leva resten av mitt liv på svenska (vilket jag tänkt bli, i och för sig; men svenskan kan väl vara tolerabel ändå, fast i annat sammanhang kanske?).

Till försvar av mitt liv

Jag har, till min stora besvikelse, återigen funnit mig i en situation där jag måste vända mig mer eller mindre direkt till mitt lilla hov. Är på gränsen till ytterliggare en grovt uttryckt runda av ovtrevligheter.

Måste påminna om att försök till arbetshets i bästa fall inte har någon effekt alls. Men det får tyvärr vara att betrakta som osannolikt. Jag kan bara hoppas på att jag alls överlever den attack mina medmänniskor försöker med nu.

Återigen, trots otaliga påminnelser historiskt, måste jag uttala mitt absoluta förakt mot arbetshets och den bakomliggande ideologin. Jag kommer göra allt som är nödvändigt för att slå ned detta trams. Allt. Därför skulle jag å det starkaste vilja rekommendera nedläggning av vapnen för både min hälsas skull, liksom mina medmänniskors.

Mitt löfte att jag långsint kommer att förfölja arbetshetsare till den sista av deras dagar kvarstår. Drar mig inte för hämnas. Och kommer använda alla medel som står till buds för att göra så.

Gurka #1010

Har av en händelse kommit att tänka på den medklan till mig som genom åren orsakat mig en massa problem. De typer jag sagt åt ett par gånger att jag tycker de är fegisar som springer och gömmer sig för mig, försöker låtsas att de inte existerar hellre än be mig om ursäkt för vad de ställt till med. Och jag kan bli ganska långsint mot medmänniskor som inte klarar att erkänna att de begått misstag och be om ursäkt för det.

Tänker på dessa mina medmänniskor av och till. Väljer i regel bort idén att skriva om dem dock. Vill inte i onödan lägga mig i. Inte mitt ansvar. Och kan ärligen påstå att jag inte känner dem.

Samtidigt, när de hotar med att lägga ned verksamheten, en klan som hängt med i några hundra år, känns det inte bra. En kultruklenod ändå. Och pratet om att de är irrelevanta i ett modernt samhälle är trots allt bara för att de bestämt sig för att se det så. Samhället har förändrats i alla tider. Och vi människor och våra institutioner med det. Ibland behöver institutioner moderniseras. Men läggas ned? Efter några hundra år? Varför det?

Min relation till dem är inte olik min relation till mitt lilla hov. Mycket för att jag det mesta av mitt liv inte har haft skäl att hålla i sär de två institutionerna. En ansträngd, men knappast fientlig, relation. Min generella defensiva attityd kring prinsessors rättigheter är i mångt och mycket deras skapelse.

Fram till typ -04 fanns det knappast en tanke på att de skulle vara överflödiga eller liknande trams. Som jag förstått det var det en upplevd konflikt med mig som fick dem att ändra bana. Konflikten kanske i och för sig är på riktigt, men jag tycker de överdramatiserat det hela.

De blev avledda av ett visst nättroll och fick ta fram skämskudden när saker inte fungerade för dem. Jag sade ifrån om deras idéer med inte obetydlig dramatik. Verkar som att dramatik händer när jag blir inblandad, lite sådär i almänhet (inte helt oavsiktligt, och denna min medklan gör det enkelt att spinna till det). Men mesta av konflikten verkar vara mer en konsekvens av deras inblandning med ett visst troll än mitt surande.

Känner lite därför att jag vill ifrågasätta idén att ge sådan makt till en främling på Internet. Är det verkligen en typ de vill ge makten att lägga ned deras verksamhet? Hur motiverar de det? Kankse är det så att ett trolls attackstrategi är att vilseleda och trigga en emotionell reaktion medelst textkommunikation på Internet? Varför inte lära sig av sina misstag istället för att springa och gömma sig?

Självfallet är det dock i slutändan så att jag inte har någon rätt att bestämma vad dessa mina medmänniskor ska eller inte ska göra. Jag har inflytande, inte makt, och det räcker så. Vill de gömma sig är det deras ensak. Men detta är min syn på saken, från den begränsade uppfattning jag har av situationen.

Var det dags för läsande?

Fått ett besök på ett gammalt inlägg där jag diskuterar bokläsning. Lovade lite att jag skulle försöka ta upp det där lite om jag blev stucken en bok i handen. Har ganska mycket olästa böcker hemma just nu. Känner samtidigt inte jag har något jag är jättesugen på att läsa. Planerar förstås som vanligt läsa som det faller mig på, så som jag gör med allt annat.

Vet att historier gör en till en bättre typ. Men det finns inget särskilt behov av att det skulle vara just från böcker för den effekten. Tycker mig ha god tillgång på sådant ändå.

Ska ändå, för att leva upp till mitt löfte, försöka läsa lite mer bok nu en vända. Tror jag att jag kan tänka mig. Vill inte bete mig för förutsägbart heller dock. Finns typ en poäng i att bara skita i att ta upp läsandet nu. För att illustrera lite för mitt lilla hov att de inte bestämmer över mig. Tror jag spelar med, om än lite försiktigt, en vända.

Hur var mitt perspektiv på svenskhet?

Känner lite sådär i allmänhet att mitt liv ändras ganska snabbt just nu. Mest små förändringar, men ganska många. Hade kunnat skriva mer här på bloggen men blir inte riktigt av. Ett par saker som skulle behöva vädras för att hjälpa mitt lilla hov på traven.

När jag besökte mormor för en vecka sedan var det första jag gjorde att säga åt henne att ta ned ett stycke fascistpropaganda hon satt upp väggen. Hon intygade att hon inte delade de åsikter som papperslappen gjorde uttryck för. Uttryckte mig ganska upprört och skiten försvann. Men var lite på spänn under tiden jag var där ändå. Hon har haft för vana att läsa och ta intryck av sådan skit, jag försöker göra mitt bästa i att vara motpol mot det hela.

Senare under samtalet, efter att jag uttryckt mitt ogillande av det svenska klimatet, kom hon med förslaget att flytta till Spanien. Detta triggade ett omedelbart och skarpt nej från min sida. Vet att mitt lilla hov tidigare uttryckt att de föredrar att fråga om prinsessan de förhör kan tänka sig flytta till Medelhavet när de egentligen vill flytta henne till Japan. Bedömmer klimatet som nära nog eller något liknande trams.

Tolkar att det hela med viss sannolikhet kan vara mitt lilla hovs arbete jag utsätts för. Vet att mormor är inblandad. Bedömmer det lite som att de fortfarande projicerar ett visst nättrolls idéer på mig. Något som nog dessvärre är ett alvarligt misstag.

I måndags besökte jag min biståndshandläggare. Hon sitter i ett hus på vilket det står ”arbete”. En annan avdelning som sitter där som sysslar med sådant trams. Men känner mig ändå obekväm med att behöva infinna mig i hus med en sådan markering på. Min attityd till arbetande som fenomen har formats starkt av mitt lilla hovs ovana att projicera ett visst trolls idéer, liksom sina egna ideal, på mig. Har, delvis genom ”guilt by association”, utvecklat ett djupt förakt mot saken.

Mina medmänniskors försök att försöka tvinga mig att lajva någon jag inte är, leva ett liv som inte är mitt, har fått mig att förakta de ideal de försökt trycka ned i halsen på mig.

För någon månad sedan fick jag frågan om jag var oki med att mitt lilla hov använde svenska som internt kommunikations- och dokumentationsspråk. Verkligheten är den att jag inte bryr mig ett förbannat skvatt över vad för språk de använder. Så länge det fungerar och är effektivt för dem så är väl allt gott? Skrev alltså här på bloggen att jag rent av kunde tycka det var lite kul att de valde just svenska. Trots allt ett litet språk. Och jag kan ju knappast säga att de inte kan använda det språk som deras favvoprinsessa kan bäst.

Det där trollet som mitt lilla hov haft för ovana att klamra sig fast vid var så vitt jag kan förstå saken fascist. Har, föga förvånande, ett djupt förakt mot fascismen rätt upp och ned för de hemskheter tanketraditionen ansvarat för. Men föraktet fördjupas inte obetydligt av att jag associerar idésystemet med mitt lilla hovs trollfanatism.

Verkar som att den springande fråga mitt lilla hov vill ha svar på är hur starkt jag identifierar mig som svensk. Och min tanke med detta inlägg var att hjälpa dem med att klura ut detta.

Om mitt lilla hovs troll var en etnonationalist som byggde hela sin identitet och sjävbild kring att vara ”svensk” torde väl rimligen mitt perspektiv vara det rakt motsatta? Och, jo, ungefär så är det. Betraktar tanken att jag alls skulle vara ”svensk” ungefär som jag betraktar arbetande. Ett viktigt skäl till att jag inte är bekväm med att hämta ut ett pass som det står ”svensk” i är att jag ser det som en parallell till att gå in i ett hus på vilket det står ”arbete”. Kanske inte jättedramatiskt, men heller inget jag har särskilt positiva associationer till.

När jag kommer med ett skarpt nej på frågan om jag vill flytta till Spanien är bakgrunden tvåfaldig. Först och främst är att det skulle vara en distraktion från vad som är viktigt för mig, prinsessandet. Jag har en ganska fyrkantig bild av hur jag vill leva mitt liv, och höga förväningar på vad mitt lilla hov kan ordna åt mig. Och försöker de, igen, att tvinga mig att leva ett liv som inte är mitt, reagerar jag. Andra skälet är att jag associerar detta med mitt lilla hovs arbetsmetod, just för att de sagt att det kan vara en idé att fråga om. Tycker inte om när de hymlar med vad de är ute efter utan jag vill tvärtom att de kommunicerar så rakt som möjligt. Börjar de tramsa blir jag upprörd och kan mycket väl höja rösten.