Reflektioner om liv

Mamma lyckades, apropå ingenting, ifrågasätta den där idén att man bara har ett liv i lördags. Inget som blev en diskussion eller så, bara löst, hade inte ens med samtalat vi hade att göra. Men det har, som så mycket annat, fått mig att fundera.

När jag var liten hade jag en lek jag återkom till. Tanken återgick till detta om vad som händer efter döden. Smart unge som jag var funderade jag förstås på stora frågor. Kände mig tillräckligt brydd över dem för att vilja reflektera över dem, utforska dem. Leken centrerade sig runt att plocka på sig egenskaper, en efter en, som jag önskade ha i nästa liv. Normalt i formen av en drake. Nästa gång jag lekte leken började jag om från början. Nya idéer, och nya ideal.

Det är inte så att jag slutade tänka i dessa banor. Har sedan dess av och till återkommit till tanken. Hur, skulle jag ha ett nästa liv, skulle jag vilja att detta såg ut? Vad och hurdan skulle jag vara? Hurdan skulle världen jag existerade i vara? Ibland en tillgänglig verklighetsflykt, ibland dagdrömmande, ibland ett sökande efter ideal och förståelse för vad jag faktiskt finner viktigt.

Mitt lilla hov informerade mig vid något tillfälle att de tagit vara på denna min ovana. Baserat på den leken jag en gång lekte som barn. Deras plan är att skapa ett nytt liv åt mig. Skulle förstås inte behöva dö för att byta till detta nya liv, men de tänker sig tydligt ett abrupt avslut på vad jag har.

Kan inte säga jag uppskattar deras planer. Hade föredragit att vara inblandad i planerandet. Har också en ganska tydlig bild av att det skulle vara bättre för min stackars hjärna om vi kunde göra förändringarna av mitt liv steg för steg, allteftersom. Inte mycket snabbare än de förändringar jag redan kontinuerligt gör med mitt liv. Mest för att jag skulle vilja hinna ställa om. Är stresskänslig redan som jag är och vill verkligen inte göra det värre.

Annonser

Gurka. Gurka. Gurka.

För någon vecka sedan när jag besökte mormor sade hon något om sin kompis. Min storebror skulle tydligen dit och hjälpa till med datorn. Något han tydligen gör ibland. Känner alltid att jag inte har med det där att göra i och med att jag inte är inblandad. Känner inte själv denna kompis till mormor, träffat henne en gång.

Detta har dock fått mig att tänka. Den institution jag kallar mitt lilla hov verkar länge varit i händerna på herre som bodde inneboende hos denna mormors kompis. Om jag förstått det hela rätt. Har frågat mig om det fortfarande är så. Att det sitter en filur som har en ledande postion i mitt lilla hov där. Kanske är det rent av så att när min storebror ska hjälpa till med datorn så är det ibland (alltid?) relaterat till denna institutions verksamhet. Kanske är det så att det är samma herre som sitter där som alltid setat där.

Fick lite för mig dock att han skulle ha lagt benen på ryggen. Efter helikopterprojektet -14 så blev jag erbjuden kokt potatis, på burk, av mormor, som tydligen var från det hushållet (kändes väldigt märkligt). Tänkte då att det mycket väl kan vara så att han tagit det seriöst att jag ville bli av med honom och han valt att sticka.

Funderar också på om det är så att den verksamhet jag tillskriver mitt lilla hov väsentligen bara är denna herres ageranden. Skulle kanske egentligen inte vara särskilt märkligt. Tydligt att andra springer hans ärenden i så fall, men ändå.

Vet att han har en policy att vägra träffa mig. Oavsett allt. Känner väl att jag inte har jättemycket respekt för denna regel. Regler är till för att brytas, eller i vart fall ifrågasättas. Har också en känsla av att han sitter med ett regelverk för hur man ska hantera prinsar han behandlar mig efter. Vill inte riktigt respektera min könsidentitet och så. Jag har verkligen fått intrycket att regelverket för hur man hanterar prinsessor är ganska annorlunda, men metodiken i hans operationer verkar vara samma som alltid. Detta är förstås lös spekulation från min sida, men ändå.

Vill säga att om det är samma herre som sitter kvar, efter alla dessa år, så finner jag det ändå på något sätt respektingivande. Uppskattar det dock knappast, tyvärr, han har trots allt varit centralfigur i mycket av de ageranden som kommit att göra mig illa. Så skulle vilja ha ett säkerhetsavstånd. Inget personligen emot denna herre, men är väldigt obekväm med det inflytande han har över mitt liv. Dessutom verkar han väldigt nedsjunken i sitt regelverk, vilket jag är väldigt obekväm med. Regler gäller inte mig. Aldrig. Och om de ändå gör de så ignorerar jag dem tills de inte gör det längre.

Även om jag inte uppskattar närvaron av typer som haft en direkt inblandning i att göra mig illa så står jag förstås fast vid min tanke att jag är beredd att förlåta de som gottgör sig. Så vi får se hur det blir. Ska försöka att inte vara för arg av mig. Är trots allt i stort mycket nöjd med hur mitt liv ter sig och tycker, som jag skrev för någon månad sedan, mig vara lycklig.

Gurka.

Ett försök att gå tillbaka till att tolka snällt

Sitter och frågar mig om jag överreagerade när jag skrev förra inlägget. Det var bland annat ett experiment, se hur det blev om jag försökte svära. Har inte för vana att göra det så det var lite svårt att få ihop det för mig. Kännde att jag inte fick någon bra variation bland dem, att det blev lite enformigt, att texten tappade lite av den dynamik jag tycker den borde ha haft. Hade förstås inte gjort det om jag inte kännt mig kränkt och frustrerad med hur jag blir behandlad — men tog tillfället i akt att prova lite av ett annat sätt att srkiva.

Tänkt att förklaringen till att mitt lilla hov valde att ifrågasätta min könsidentitet inte behöver vara respektlöshet, ett projicerande av deras egna ideal, eller att de hittat ett troll att blanda ihop mig med. Även om de förklaringarna känns intuitivt sannolika. Kan vara så att de plackade upp påståendet att jag försöker vara duktig prinsessa, ibland på bekostnad av min egen mentala hälsa, och tolkade det som att min könsidentitet är en del av denna strävan. Det är dock en feltolkning, har en stabil könsidentitet.

Däremot var beslutet att ifrågasätta min könsidentitet något av det sämsta de kunnat göra. Mitt förtroende för dem var redan i princip obefintligt. Nu har de lyckats med att ytterliggare förstärka mitt intryck att de bara gör mig illa, oavsett hur mycket de försöker annat. De har gett mig ytterliggare skäl att i möjligaste mån isolera mig socialt för att minska attackytan.

Att ta beslutet att hämnas på tramset var inte allt för komplicerat. Och senaste inlägget fungerar som hämnd just för att jag vet att de tar vad jag skriver ganska seriöst. Särskilt om jag får dem att känna sig som gubbsjuka kräk som försöker pressa sexuell dekadens på en oskyldig prinsessa. Det är lite av en historisk referens, men den fungerar och är vilket som ungefär i linje med hur jag tolkar situationen.

I och med att mitt liv observeras av dessa typer så blir mitt liv ganska performativt. Och troper är förstås det bästa och klaraste sättet att kommunicera performativt. Så den oskyldiga prinsessan är det. Liksom den orakade feministen. Det är ett begagnande av troper som har som syfte att begränsa mitt lilla hovs handlingsutrymme. Tvingar de att både undvika att göra prinsessan illa, och samtidigt att undvika att göra feministen förbannad.

Självfallet gör mitt obefintliga förtroende för mitt lilla hov att min magkänsla kring vad dem gör alltid är negativ. Om deras härskarteknik mot mig är undanhållande av information, är min hämnd dubbel bestraffning. Allt de gör är fel. Och jag har inga skäl att bli mer förlåtande. Det är en hämnd. Jag har varit tydligt med mina krav. Den dag de slutar göra mig illa slutar jag göra dem illa.

Tittade på ett avsnitt sportanime idag. Simning. Mitt enda undantag för sportanime är simning. Och då är ett självklart krav att karaktärerna som simmar är uteslutande manliga. Har nämnt detta för mina syskon förut. Kom i samband med detta att tänka på vad jag skrev i förra inlägget om mitt ointresse av titta på halvnakna sexualiserade animefigurer. Måste ju alltså med tanke på denna ovana med simninganime vara något som bara gäller tjejfigurer. Inte tänkt på det så faktiskt.

Tror mitt motstånd mot sexualiserade tjejfigurer, samtidigt som jag inte har några problem med killfigurer, kommer sig av min egen könsidentitet. Det lilla trauma mitt lilla hov lyckats utsätta mig för har gjort att jag blivit väldigt känslig för sexuellt objektifierande bilder på tjejer. Torde rimligen vara så att jag är snabb på att identifiera mig med kvinnliga karaktärer, och då blir den sexuella objektifieringen obekväm. Manliga karaktärer identifierar jag mig inte med på samma sätt (och påminner mig inte om något trauma), och då blir den sexuella objektifieringen oproblematisk.

Slutligen. Jag väntade medvetet med att blåsa faran över efter förra inlägget för att de negativa känslorna skulle hinna utvecklas lite hos mina medmänniskor. Tillräckligt för att de skulle hinna känna sig som kräk ordentligt. Nu tycker jag att det gått tillräckligt länge för att jag ska kunna lindra smärtan lite.

En frontalattack med de värsta avskum jag haft att göra med

Funderat ett tag på att skriva ett till inlägg gällande mitt lilla hovs idéer om vad för bilder som är lämpliga att försöka skicka min väg. De har fortfarande uppenbart fått allt om bakfoten nämligen. Men tänkte att jag åtminstone inte är aktivt obekväm med skiten längre. Men så kom jag att reflektera över en liten sak och fann det som något såpass flagrant och omdömeslöst om det var ritktigt att jag blir illa tvungen att skriva.

Först saker jag tänkte på förut. Vill påminna om att jag inte är det minste sexuellt attraherad av bilder. Och inte heller av tvådimensionella figurer. Så även om mitt lilla hov bestämmer sig för att anpassa bilderna till en mer lesbisk blick gör det inte att jag blir sexuellt triggade av dem. Tvärtom föredrar jag fortfarande bilder som helt saknar sexuella undertoner. Så som jag alltid gjort.

Kommer ihåg vid ett tillfälle när jag var hemma hos en herre jag kände från en sommarkurs. Ingen jag haft kontakt med annat än genom just den studiekontexten. Men jag har kommit att förstå att mitt lilla hov hade viss inblandning med honom. Han visade en gång hur han hade som bakgrundsbild en kraftigt sexualiserad bild på en tjej i yngre tonåren. Vi pratar om något en normal människa skulle kalla barnporr. Han frågade vad jag tittade på och för att bli av med ämnet klämde jag ut något om japanska tecknat.

Tittar visserliggen på mycket japanskt tecknat. Men tittar inte på någon porr. Alls. Har provat, men är som sagt inte sexuellt attraherad av bilder. Så tämligen meningslöst. Det var dock helt avsiktligt av mig att få denna herre att tro att jag tittade på japansk tecknad porr, detta helt enkelt för att slippa följdfrågor och korsförhör. Också för att inte få honom att känna att hans parnporrhobby var avslöjad av en sexualkonservativ rabiatfeminist (vilket den i och för sig var, men jag hade av olika skäl inga planer att gå vidare med saken).

När jag själv laddar ned bilder till skrivbordet kan jag tolerera sexuella undertoner. Föredrar om det är helt utan sådant. Men inte hela världen om det finns sådana element. Men det handlar om att tolerera, inte uppskatta.

Men nu vidare till vad som fick mig att till sist välja att faktiskt skriva det här inlägget, snarare än att fortsätta se mellan fingrarna. Hörde pappa liksom i förbifarten nämna mitt dödnamn idag. Någon dag sedan såg jag någon kommentar på Twitter om könsidentitet som en ”fas”. Och så detta med denna fulkomligt bisarra passion för att skicka mig sexualiserade bilder på tjejer tydligt avsedda för en manlig blick. Börjar, igen, misstänka att mitt lilla hov inte respekterar min könsidentitet. Så låt mig vara väldigt tydlig med det här. Min könsidentitet är inte en ”fas”, jag är kvinna och kommer så alltid att vara.

Det är uppenbart extremt respektlöst att ifrågasätta min könsidentitet. De typer i mitt lilla hov som ens övervägt att göra så, börjat tänka i termer av ”fas” eller så, kan vänligen dra åt helvete. Kom aldrig tillbaka. Vill inte se er. Vill inte höra talas om eran existens. Gå och dö bara. Era förbannade djävla avgrundsdjur. Har inte ord för det förakt jag känner för er. Det här är en enorm förolämpning. Och har ni fått för er den här skiten genom att prata med något manligt troll ni hittat på nätet som är av manligt kön tar ni vänligen detta förbannade djävla avskum till troll med er.

Tar det här igen. Jag finns inte på någon chatt alls. Ni hade fel. Ta det. Men detta att inte ens seriöst ta och reda ut vem som är vem är sig en kränkning. Ni är ena patetiska djävla fån. Inkompetenta tramsnissar. helvete med er.

Spelkrångel

Sitter nu och är lite allmänt frustrerad. Bestämde mig för att köpa och installera Civilization VI här hemma på datorn. Fick det inte omedelbart att fungera så jag började hacka loss lite. Det är kul det också under förutsättning att jag får det att fungera. Det har jag dock inte gjort.

Felmeddelandet ser ut som följer:

/home/poff/.local/share/Steam/steamapps/common/Sid Meier's Civilization VI/./Civ6: /usr/lib64/libcrypto.so.1.0.0: version `OPENSSL_1.0.0' not found (required by /home/poff/.local/share/Steam/steamapps/common/Sid Meier's Civilization VI/./Civ6)
/home/poff/.local/share/Steam/steamapps/common/Sid Meier's Civilization VI/./Civ6: /usr/lib64/debiancompat/libcurl-gnutls.so.4: version `CURL_GNUTLS_3' not found (required by /home/poff/.local/share/Steam/steamapps/common/Sid Meier's Civilization VI/./Civ6)

Detta utan Steam runtime, men liknande felmeddelande med. Felet verkar komma sig av att Gentoo använder sig av ett annat sätt koda versionsummer i krypteringsrelaterade bibliotek. Skulle gissa på att det är något eget Debian håller på med, säkert bättre, men Gentoo:s sätt är nog mer standard. Brukar vara så.

Frustrerande när jag bränner av en massa pengar och jag inte får det att funegra bara.

Sitter och surar lite nu över det hela. Det var en risk jag var medveten om och valde att ta. Inte osannolikt att det kommer någon versionsuppdatering, antingen på spelets eller operativsystemets sida, som får det att funegra.

Intressant spaning på mina medmänniskor

Har nu sett något som jag närmast borde kunna tolka som en ny tvärvänding hos mitt lilla hov. Fantastiskt. Tycker förstås som alltid om att se att de finns omkring mig. Om inte annat för att det bekräftar att de inte gett upp mig. Det bekräftar att de inte har förmåga att gömma sig för mig. Vilket också är betryggande.

Väljer att tolka senaste vändningen som att de bara har en väldigt ytlig koll på vad och vem jag är. Det är i stor utsträckning i sin ordning. Har velat så förvirring för att på så sätt kunna hindra dem från att göra mig illa.

Den typ av bildmaterial jag klagade på i förra inlägget har med andra ord upphört att dyka upp i mitt flöde. Ska försöka reflektera lite över hur mitt lilla hov arbetar. Skrev för ett par inlägg om att jag specifikt inte ville att de skulle ta fram bilder på storbystade och trossjtärtade animefigurer och stoppa i mitt flöde. Det gick fram. Något inlägg senare skrev jag att jag visserliggen var oki med att andra uppskattade sådana bilder. Detta fick dem att fylla mitt flöde denna gång inte bara med trosstjärtar utan också med storbystar. Sedan när jag fyllde på med argument varför jag inte ville se sådana bilder i mitt senaste inlägg så försvann bådeoch.

Skälet till att jag ens nämnde storbystar till att börja med var för att göra meningen lite fylligare. Ett ‘och’ till, ett begrepp till. Kändes lite mindre enformigt så. För att skriva måste man leka lite. Annars blir det tråkigt. Och är det tråkigt att skriva texten är den än tråkigare att läsa. Att hitta synonymer är ett klassiskt skrivknep.

Ändrade också i ett inlägg tämligen precis före publicering. Angående att de verkade leta flickvän till mig. Från ett ”det är oki”, till ett ”det uppskattas”. Den förra var för att illustrera att jag var oki med en flickvän om det var vad de kunde hitta mig. Uppdateringen gjorde jag för att låta lite mer positiv. Har haft en sådan ovana att osa negativitet. Nackdelen blev kanske att texten blev lite mindre tydlig. Uppskattade jag att de sökte partner åt mig eller uppskattade jag att de sökte just en kvinnlig? Å andra sidan, även om jag sådde förvirring kanske inte det var så illa, trots allt ett uttalat mål från min sida.

Gissar på att det skäl att de började skicka mig en massa sådana där bilder tvärt mot mitt uttalade önskemål hade direkt att göra med att de en gång diagnostiserat mig som tsundere. Fantastiskt att jag lyckats få det bekräftat om mig. Tänker inte ta ställning till om den diagnostiseringen är korrekt. Men bara att ha fått det bekräftat för mig bortom rimligt tvivel att de gjort en sådan diagnostisering är intressant. Bekräftar att jag har en viss (om än begränsad) spaningsförmåga.

Vet nu alltså också att de begagnar sig av tre år gammalt underlag i sitt dagliga arbete. Utan att veta hur flyktig egenskapen de gett sig på att mäta faktiskt är. Kanske än intressantare är att de anväder spaningsunderlag från innan helikopterprojektets iscensättning. Det innebär att det finns en överhängande risk att datan de har om mig är uppblandat med mycket lågkvalitativt spaningsunderlag. Menar, de har en historia av att inte strikt hålla isär data baserat på mig och data baserat på deras troll. Inte omöjligt att jag personligen spridit disinformation, är inte helt dålig på att presentera saker på missledande sätt på gränsen till lögn.

En till sak, nu när jag tänker på det. Brukar regelbundet försöka skriva att jag missleder, eller manipulerar, och så. Mest för att få mitt lilla hov att känna sig mindre säkra på kvaliteten på deras arbetsmaterial. Det är i sig ett försök att sabotera deras arbete. Som vanligt för att jag vill att de ska prata med mig direkt istället för att hålla på att tramsa. Vet ju att de har en ovana att göra mig illa, så jag har inte så mycket annat val än att sätta käppar i hjulet för dem.

Mitt senaste inlägg hade också lite syftet att få mina medmänniskor att känna sig illa till mods. Vara lite själkrossande och så. Medvetet. Hittar jag ett sätt att göra det på som verkar effektivt gör jag gärna det. Känner liksom att de behöver inse att de inte utsätter sin prinsessa för den typen av trams. Hoppas på att ge dem skäl att backa från idén att de ska tramsa så att de istället kan lägga sig för mina krav. Och för det räcker det tydligt inte med att det vet att vad de gör är fel, så jag vill att de ska känna det också.

Lite om hur mina medmänniskor ännu gör mig illa

Fick idag ett inlägg på ett gammalt inlägg där jag diskuterar vad jag där kallar ickemateriella personer. Mycket märkligt begrepp kan jag känna. Verkar tämligen uppenbart att jag i inlägget diskuterade de människor jag numera brukar kalla mitt lilla hov (ett annat märkligt bergepp, i och för sig). Minnet om att de hade en ovana att blanda ihop mig med ett nättroll hade vid det läget inte återkommit. Måste erkänna att det känns lite märkligt, minnet borde ha återkommit när jag sniffade ämnet så nära.

Vid den tiden hade jag en stark bild av att mitt lilla hov försökte projicera sina egna ideal på mig. Jag försökte vara duktig prinsessa så gott jag kunde så när jag upplevde att de gjorde det kom jag åtminstone i viss utsträckning att försöka simulera dessa upplevda ideal. Och i och vad de sagt om hur prinsessor kan och bör vara så var det inte de hälsosamaste ideal att internalisera. Särskilt inte med tanke på de trauman jag upplevt som yngre. Är fortfarande fast i mycket av det tänket, och kommer fortsätta vara det om de inte tydligt backar och tar fram andra ideal för mig att ta till mig.

Samtidigt frågade jag mig, och det kanske är så den texten ska tolkas, i vilken utsträckning har jag som prinsessa ett ansvar att försöka leva upp till deras idéer? Har jag det ansvaret även om jag märker att de gör mig illa? Har jag rätt att få kräva mina prinsesstitlar om jag inte klarar av att vara vad de tycker en prinsessa ska vara? Att jag senare kom att inse att mycket av deras prinsessideal inte alls var så mycket rotat i tradition, utan snarare i ett nättrolls sexfantasier, kom att slå väldigt hårt. Känns fortfarande oerhört tungt.

Det här har förstås varit ett inte obetydligt skäl till min upprördhet på mitt lilla hov. Också varför jag anklagat dem för att förvärra snarare än avhjälpa mitt trauma. Idéer om att sprida sexualiserade bilder på kvinnor tydligt avsedda för manlig blick till mig verkar ha blossat upp igen hos dem. Har svårt att tolka i vilken utsträckning de är inblandade. Och i så fall vad syftet är. Normalisera nedvärderande attityder? Exponeringsbehandla? Bryta ned min självkänsla genom att återtraumatisera mig?

Kanske får göra som jag gjort förut, börja avfölja och blocka en del typer på Twitter på basis av att de potentiellt skulle kunna vara inblandade i det. Problemet är bara att mitt lilla hov har varit bra på att gå runt det. Spridit bilder och länkar via andra filurer jag följer istället. Isolerar mig redan socialt i köttvärlden till stor det för att jag vill kunna hindra dem från att göra mig illa. Att inte kunna använda sociala medier, ens bara läsa, skulle vara en ganska hård ytterligare begränsning av mitt liv.

Mitt största problem med mitt lilla hov är att de verkar helt oförmögna att ta ansvar för den skada de orsakar. Gör de mig illa genom att pränta in destruktiva kvinnoideal i mig kanske de ska ta sig en funderare på vad det är de håller på med och vad de kunnat göra annorlunda. Men icke, de väntar ett par månader, kanske något år, sedan samma visa igen. De gör mig illa på nytt och vi är tillbaka på ruta noll. Är som att deras idé om hur en prinsessa ska vara fortfarande baserar sig på ett nättrolls sexfantasier.