Var medmänniska.

Min lillebror har, två gånger med en vecka imellan påstått att motgångar, eller negativa erfarenheter i stort, bygger en persons karaktär. Senast svarade jag också. Svarade på ett sätt som reflekterar en attityd jag tidigare uttryckt. Alla erfarenheter fördjupar vilka vi är, det är ingenting speciellt med negativa sådana. Jag har faktiskt bilden att jobbiga, traumatiska, och nedbrytande erfarenheter överlag gör betydligt mer skada än nytta. Även om de kanske kan fördjupa en persons karaktär ett stycke.

Själv vill jag vara en så djup och mångfacetterad person som möjligt. Blir mer åt det hållet genom att skaffa erfarenheter, och genom att ta del av andras erfarenheter. Ser det som nästan lika bra att läsa en bok som att uppleva ett händelseförlopp egenhändigt. Och det är avsevärt mer tids- och energieffektivt. Motgångar är bara en kategori av erfarenheter bland många andra. För mig personligen en kategori jag redan har erfarenhet av, skulle göra mig större nytta att uppleva helt andra saker för att skapa ett mer diverst paket erfarenheter.

Vill verkligen inte se mina medmänniskor göra mig, varandra, eller någon annan illa. Än mindre se dem koka ihop ursäkter till varför det är oki att göra sina medmänniskor illa. Eller undlåta att ingripa när de har chansen att förhindra ett trauma. Däremot är något som hänt hänt, något att förhålla sig till, inte uppehålla sig vid. Medmännsika, gå vidare, och försök vara medmänsklig i framtiden.

Liten språkkommentar

Nu är jag nog mest uttråkad och skriver av det skälet. Har blivit mycket inlägg sista tiden, till stor del för att jag inte kommer på så mycket annat att göra.

För inte särskilt länge sedan blev jag fråga apropå ingenting om jag tyckte svenskan var ett oki språk. Svarade jakande och det blev inte mer med det. Lite det mönstret jag associerar med att mitt lilla hov har lånat någon av mina medmänniskor för att förhöra mig.

Kan se varför de vill veta vad jag tycker om svenskan. Men de har mitt tillstånd att använda språket som de känner för. Det är lite av ett kulturbärande språk, så varför inte. Som modersmålstalande har också svenskan blivit det språk jag observerar för att se hur språk förändras och så. Snabbänderligt språk trots allt. Mycket fascinerande språkreformer och så. Dessutom finner jag det lite skojsigt att ett litet språk som svenskan blir kulturbärande på det sättet det ändå blivit. Men så har den svenska kulturen lyckats bli lite av en statuskultur också.

Funderat lite på hur det potentiellt påverkar svenskans status om universums bästaste prinsessa dyker upp och har svenska som förstaspråk. Vet att mina medmänniskor vill göra det bästa och största av mig de kan. Skulle det inte vara lite skojsigt att ha svenska som ett språk att använda då? Skriva historiska dokument på svenska och så. Bara för att. Så svenskan får ett till litet sätt att vara relevant på.

Kommer annars fortsätta plugga japanska. Hoppas på det bästa och att mitt lilla hov ger med sig och omlokaliserar mig till Japan. Min tanke är att jag ska kunna ha japanska som vardagsspråk. Långt kvar dit, även om jag huvudakligen förstår tydligt talad vardaglig japanska idag. Kan inte prata i närheten av flytande själv, måste planera mina meningar i föväg.

Gissade för ett par dagar sedan på att mitt lilla hov försökte skaffa flickvän åt mig. Kändes som en rimlig gissning i och med att det kändes som att de försökte trycka upp bilder på animefigurrumpor av honvariant i ansiktet på mig. Men de verkar ha ändrat tonen något. Så att jag känner mig tveksam till hur mycket de ens engagerar sitt inflytande för att påverka mig. Om annat verkar de tagit till sig kritiken om att bilderna verkade väldigt konstruerade för en manlig blick; känns mer blandat nu vilket är vad jag hade förväntat mig.

Om kul

En lite kul grej som hände idag var att mormor frågade mig om vad jag egentligen tycker är kul. Brukar noga se till att vara jättenegativ till det mesta av tillställningar och sådant. Mest för att jag ogillar sådant, brukar tycka det är jättetråkigt. Vill inte i onödan riskera att någon vill ordna något sådant för mig. Mitt svar blev som så ofta att vad jag tycker är kul är att göra datorn sällskap. Ett något pikant, nästan helt intetsägande svar det också. Hade kunnat svara ‘Gurka!’ också, gör det ibland; och det är fullständigt intetsägande.

Funderar förstås också på de medmänniskor som försökt ordna tillställningar åt mig. När de hyrt in en helikopter att jaga mig så var det försök till tillställning. Försök till ‘kul’. Så den händelsen har klart bidragit till min aversion mot allt ‘kul’, liksom tillställningar i allmänhet.

Också så att en tillställning skulle dra en massa av min mentala energi. Energi jag behöver till annat. Kan inte slösa på den på något bara för att någon spekulerat fram att jag skulle finna det kul. Och en överraskning drar betydligt mer energi än samma tillställning som jag kunnat planera och förbereda mig för.

I den mån jag trivs med tillställningar är det sådana som involverar enbart bekanta människor, på bekanta platser, med möjlighet att gå ifrån. Trivs bra med julfiranden och sådant alltså. Särskilt om det inte är för mycket folk närvarande.

En sak jag kan tycka är kul är annars att lära mig saker. Inte alltid jättekul att plugga, men att känna att jag kommer någonstans med mina studier. Som med mina japanskastudier. Tycker om de tillfällena jag känner att nu kan jag lite mer. Det där när jag märker att jag förstår i ett sammanhang där jag tidigare inte förstod. Det är kul.

En annan sak jag tycker om är att känna att jag är bättre än andra. Sådär fundamentalt överlägsen till den nivå att jag inte behöver bevisa något. Bara veta att jag är bäst och behöver inte bevisa det, i synnerhet inte för sådana där lägre stående varelser. Så ett skäl till att det blev mycket lättare för mig att plugga japanska efter att mina prinsessminnen kom tillbaka är att jag alltid kan känna mig totalt överlägsen i kampen om högsta pin i Japannörderiet. Ingen annan Japannörd är prinsessa, alltså är jag ofrånkomligen bästast.

Men annars är nog ‘kul’ i stort inget för mig. Det finns många positiva känslor. Och för mig är inte ‘kul’ den största och vitigaste. Föredrar att känna ett inre lugn. Eller den där varma fluffiga känslan jag får av att titta på blommande körsbärsträd eller sådan där superlugn anime. Eller att känna gemenskapen i ett socialt sammanhang med människor som är viktiga för mig. Har svårt att förstå varför just ‘kul’ skulle vara den viktiga känslan och målet med livet och allt det där.

Det där om upphovsrätt

Har av en händelse blivit påmind om den där debatten om upphovsrätt och piratande. Alltid haft lite av en relation till den. På många sätt en ganska komplex sådan.

Var tidigt inblandad i piratrörelsen. I min ungdom handlade det mycket om just piratande som aktivitet. Har egentligen aldrig piratat mycket annat än anime och japansk musik. Av olika skäl blev det så. Ett djupt förakt mot den amerikanska populärkulturindustrin och ett tycke för fri programvara hjälpte (piratade alltså inte amerikanskt eller programvara). Att japansk populärkultur var helt otillgänglig här hemma i Sverige med mer legitima medel hjälpte mig också att skaffa den vanan.

Just för att jag beblandade mig med denna rörelse kom jag senare också att bli intresserad av skyddandet av det fria och öppna Internet. Betraktar detta fortfarande som en förlängning av, och en förutsättning för, skyddandet av det fria och öppna samhället. Intresset för upphovsrättsreform finns kvar i mig, men är knappast något jag engagerar mig något vidare i. Och mina åsikter har också blivit mer komplicerade allteftersom jag läst på mer.

Fortfarande fäst vid fri programvara, och ett viktigt skäl till att jag tycker om detta är och har alltid varit just för att skaparna medvetet och frivilligt använder sin upphovsrätt att släppa sina skapelser fritt. Har likaså alltid uppskattat den japanska, mindre stringenta, synen på upphovsrätt (vad skaparna själva tycker varierar förstås, jag pratar här om vad lagen tycker).

Kan alltså egentligen inte säga mig ha särskilt starka åsikter i ämnet.

Största hotet idag mot det fria och öppna Internet är att rättsväsendet dragit sig tillbaka. Detta är nog det viktigaste skälet till varför det numera domineras av ett fåtal stora aktörer. Man behöver de resurserna om man ska kunna hålla sina användare säkra. Och de flesta är medvetna om att mindre kända sidor innebär en risk att mötas av allt från virus till propaganda till troll och kräk. Upphovsrättsprofitörer som hotar den digitala infrastrukturen är ett förhållandevis litet problem.

Mitt lilla hov har alltid velat hålla mig som ideal och forma världen efter mina åsikter. Men verkar aldrig varit jätteintresserade av upphovsrättsfrågor. Någon gång har de kommenterat att de faktiskt måste respektera upphovsrätten. En annan gång kom de och sade att patent, en annan immaterialrätt, var en så viktig källa till pengar åt organisationen att de inte kunde argumentera för lagreform. Min respons har varit förstående i den mån jag givit någon alls. Numera verkar också de röster som ville skapa piratparadis utan någon som helst immaterialrätt tystnat helt.

Det stora problemet piratandet löste, otillgänligheten, är sedan länge löst på andra sätt. Piratrörelsen finns fortfarande och är en nödvändig motpol mot övervakningssamhället. Behövs också för att skapa och skydda digitala arkiv av ekenomiskt ointressanta verk. Själv finner jag överlag utvecklingen ganska god, de olika intressenterna gör sina poänger klara. Det finns en levande diskussion. Mer än så kanske inte behövs. Men skulle vilja se lite mer konstnärlig frihet (på bekostnad av ekonomiska rättigheter alltså), och lite mindre maktkoncentration till en handfull stora aktörer.

Mer raljant skit

Avskyr egentligen att behöva vara fientlig mot mina medmänniskor. Tänkt vidare lite efter förra inlägget. Det där om trollets personlighet gör att jag kan gissa varför mitt lilla hov tyckte att begreppet ‘yolo’ väl beskrev filuren. Nu mejkar idén att de skulle svänga sig med begreppet plötsligt lite sens. Menar, jag har själv alltid varit raka motsatsen mot det där.

Som jag skrev så känner jag lite att mitt lilla hov tvärvänt senaste veckorna. I lördags betedde sig min familj lite som att jag var en filur de inte träffat förut. Har upplevt det förut med människor jag kännt länge. Brukar gå över fort. Tolkar det som att de fått reda på något om mig de inte vetat förut och därför känner sig osäkra på hur de ska agera, närmast nervösa.

Tyvärr blir mycket av vad jag tänker om mitt lilla hov spekulationer. I och med att jag inte vet något, de vägrar trots allt prata med mig. Och är jag inte med vid förhandlingsbordet så saknar jag också i allt väsentligt inflytande över deras beslutsprocesser. Tyvärr är det mitt liv de beslutar om så jag får ge dem feedback efter förmåga, och den feedbacken blir nödvändigtvis baserad på mer eller mindre lösa spekulationer.

Idag kännde jag mitt på eftermiddagen plötsligt att jag inte hade något att göra. Att Twitterflödet var uppläst och så vidare. Har traditionellt tolkat det som att mitt lilla hov dragit sig tillbaka. För att hålla möten eller så. Har dessutom skäl att trol att de gjort det, i och med att jag verkar ha pajjat deras planer igen. Däremot är det i början av sommaren nu, så sociala media börjar ta sommaruppehåll. Brukar också leda till lågtrafik en vända. Så kan mycket väl vara brus.

Måste vidmakthålla att allt annat de gör än att omedelbart vika sig för mina krav — ge tillbaka mig mina pengar och titlar, omlokalisera mig till Japan, och ge mig meningsfullt inflytande över deras organisation och mitt liv — bara bidrar att förvärra situationen. De gör mig illa rent av. Vidare, kommer de till någon annan slutsats än att detta är fallet och att jag har rätt är det för att de missförstrår situationen. Vilket i sin tur beror på de helt enkelt inte vet ett skit om mig utan sitter och spekulerar ihop trams baserat på ett eller flera troll.

Har sett mitt lilla hov backa från planer, för att ta ny sats, upprepade gånger. Efter varje gång har de hamnat lika dramatiskt fel. Om än med viss variation exakt hur de hamnat fel. Detta kommer att fortsätta tills de både väljer att gå med på mina krav, förutsättningslöst, och för en gångs skull faktiskt försöker ta reda på vem och vad jag är. Bara ett erkännande från deras sida att de inte vet ett skit om vad de håller på med, inte känner mig alls, och har gjort mig illa i flera år, skulle betyda mycket för mig. Skulle jag få chansen att lära känna dem, och få dem att lära känna mig, skulle det också lösa mycket problem rent praktiskt.

Skriver detta inlägg nu därför att jag har skäl att tro att de håller en serie möten nu. Att de försöker sätta upp nya planer nu. Den sekund de är färdiga med planerna kommer de hålla fast vid dem som de dårar de är tills dessa börjar falla i biter och rinna mellan fingrarna på dem. Det kan ta år tills nästa gång jag har en så god chans att påverka som just nu. Och kan jag bara få dem lite mer på rätt bana så kan det hjälpa lite åtminstone. Men illojala svikarkräk kommer de nog fortsätta vara, bara leta rätt på ett nytt troll att dyrka, och sedan fortsätta sprida rykten om mig till inflytelserika människor runt hela jorden, och fortsätta gaslampa mig och göra mig illa på hemmaplan. Ger väl en egotripp eller något, känna makten över medmänniskan och prinsessan i fingerspetsarna.

Gurka.

Mer ocharmig offensiv mot ryktesspridning

Funderat ett litet tag nu på en sak jag sade till min lillebror ganska nyligen. Om att skälet till varför ingen av oss någonsin varit särskilt intresserad av sex. Uttryckte att jag jag tyckte det var ganska självklart att vi inte vet vad vi faktiskt skulle tycka om sex eftersom att vi inte provat. Men ointresset kommer nog av att vi aldrig dragits till saker som vi upplevt förbjudna eller tabubelagda. Jag har själv tvärtom alltid haft en stor respekt för tabun.

Kom att tänka på detta i relation till en annan grej. Mitt lilla hov spekulerade en gång i tiden att jag skulle tycka det var kul att spela för pengar. Plockade fram en enarmad bandit för mig att prova på när jag var i yngre tonåren. Förstår alls inte charmen, tvärtom kännde jag mig där och då väldigt konfunderad över det hela.

Antagligen var beslutet att släpa fram skiten relaterat till att mitt lilla hov blandat ihop mig med ett nättroll. Ett troll som märkligt ofta verkar ha haft attityder och drag närmast rakt motsatta mot mina egna. I och med att trollet verkar ha varit ett passionerat fan av cybersex med grova inslag gissar jag på att mitt lilla hov associerade det med ett personlighetsdrag. Väsentligen draget att dras som en magnet mot sådana nöjen samhället brukar se ned på. Klassiskt syndigt beteende. Utsvävande sexliv, spel, droger, och så vidare alltså. Är det det som kallas sensationssökande kanske?

Själv verkar jag dock vara på rakt motsatta änden av den skalan. Är väldigt konservativ med hur jag vill ha mitt liv och föredrar lugna nöjen. Klappa katt, odla växter, ta hand om datorn. Antagligen också därför jag får panik när mitt lilla hov visar upp en helikopter och vill korka upp champagne. Har länge varit livrädd för alkohol- och festkultur. Och jag tänker att jag har kunnat bygga upp den rädslan just för att hela grejjen går så rakt på tvären mot hela min personlighet.

Det är förstås också så att jag under inga omständigheter vill bli associerad med människor som dras till dessa saker. Därför jag förfasat mig så över mitt lilla hov att sprida bisarra rykten om mig till mina japanska släktingar. Denna ryktesspridning är väl kanske vad jag tycker är den absolut grövsta kränkningen de åsamkat mig. Inte bara har att de spridit ryktet att jag skulle vara nazist, utan också att jag skulle vara ett sensationssökande, kvinnohatande kräk. Och jag inte har haft några möjligheter att få dem att lägga av med dumheterna.

Vet ju att mina medmänniskors ryktessprindning sätter vad som på engelska kallas ”anchoring bias”. Så det spelar liksom ingen roll hur mycket jag tar avstånd från dumheterna. Några av de människor som hade kunnat vara viktiga för mig kommer för alltid att assosciera mig med skit jag inte vill ta i på en armlängds avstånd. Personlighetsdrag och attityder jag hyser ett öppet förakt mot.

Den där lojalitetsfrågan

Hade lite svårt att sova igen. Antagligen mest för att det är lite varmt.

Har haft skäl att reflektera lite över en sak min lillebror sade för ett par år sedan. Han hävdade, ganska mycket rakt ut från ingenstans, att buddismen orsakat allt dåligt Japan någonsin råkat ut för. Kunde knappast där och då diskutera saken något djupare utan viftade mer eller mindre bort ämnet.

Förstår förstås att det var mitt lilla hov som ville veta hur jag ser på den saken. Inte bara en fråga om religion, utan också en fråga om patriotism. Hur förhåller jag mig till separerandet mellan buddismen och shinto? Och ser jag shinto som Japans sanna religion där buddismen närmast parasitiskt trängt ut shinto?

Det är inte frågor jag självklart kan ta ställning till. Mitt lilla hov har distraherat sig med trolldyrkande istället för att ta sitt ansvar och utbilda sin prinsessa i sådana här grejjer. Brist på kunskap gör det svårt för mig.

För att försöka att inte säga något jag inte kommer kunna stå för vill jag säga att jag ändå har en ganska stor respekt för buddismen. Finner folk mening i meditation och annan buddistisk praktik så får de för min del gärna syssla med det. Kan inte säga att det är något för mig. I samband med införandet med buddismen verkar det också kommit en del mindre kosntruktiva idéer, så som patriarkatet. Det är kanske sorgligt, men samtidigt ett historiskt faktum. Något att förhålla sig till snarare än att ha åsikter om.

Detta skiljer sig förstås från min attityd mot kristendomen, som jag är ganska nära öppet fientlig mot.

Vad gäller shinto kan jag dock tyvärr inte uttala mig mycket alls. Vet alldeles för lite om trossystemet för att kunna ha några starka åsikter så vill verkligen peta försiktigt i saken. Självfallet betraktar jag mitt lilla hov som illojala svikare över att de prioriterat trolldyrkande snarare än att utbilda mig i ämnet. Likaså betraktar jag dem som opatriotiska över att de inte prioriterar över allt annat att snarast omlokalisera mig till Japan. Kanske kan jag då också komma att ha starka åsikter och uppfattningar om shinto, men det kräver först att mitt lilla hov är beredda att ta sitt ansvar.

I lördags när jag träffade min familj kändes det som att de ändrat attityd mot mig igen. Kanske har de kommit närmare en verklighetsbaserad bild av vem och vad jag är. Kan hoppas. Skulle betyda att mitt lilla hov byggt om sin uppfattning. De har trots allt enormt inflytande över min familj. Däremot kom mamma med förslag att jag skulle skaffa katt, eller gå på vuxendagis, bådeoch skulle försvåra en omlokalisering. Så jag vet att det fortfarande finns mycket att göra för att få mitt lilla hov på rätt bana.

Dessutom har jag lovat att se mitt lilla hov med i princip fientliga ögon tills mina titlar och min pengahög är tryggt i mina händer. Något jag inte heller ser skulle vara på väg.

Gurka.