Mardröm triggad av oroskänslor

Har funnit mig i en sådan där hemsk situation att jag måste skriva ett blogginlägg igen. Tragiskt faktiskt, att jag ska behöva stå ut med det här tramset.

Fått besök på ett par gamla inlägg igen. Men sådana jag brukar få besök på tämligen ofta; inte direkt värt att kommentera. Kommer nog tangera lite innehållet i dem här i inlägget, men knappast mer.

Senaste veckorna har jag tittat på en del videoströmmar på Youtube av en japansk musiker. Inget konstigt i det. Inte ens den enda japanska musiker vars videoströmmar på Youtube jag tittar på. Lite ovanlig genre kanske. Skälet till varför jag tar upp det är för att i måndags frågade mitt boendestöd mig om jag spelar blockflöjt, något av ett signaturinstrument för denne musiker. Frågan kom apropå ingenting sådär som är typiskt mitt lilla hovs sätt.

Detta fick mina tankar att springa iväg på ett opraktiskt sätt. Sprider mitt lilla hov rykten om mig igen? Vidareförmedlar de frågor från mina japanska släktingar? Är det egen informationsinhämtningskampanj? Detta beteende triggar oroskänslor och tankespiraler hos mig.

Imorse vaknade jag kallsvettig efter en mardröm. En mardröm om att bli kidnappad. En av de hemskaste jag haft på mycket länge nu.

Med anledning av detta vill jag återigen påminna mitt lilla hov om att deras arbetsmetoder är direkt olämpliga och utgör ett omedelbart hot mot min mentala hälsa. För femtioelfte gången. Därför jag känner mig tvungen att skriva blogg igen, enda medlet jag har att freda mig.

För att tangera de där äldre inläggen lite; i och med att jag inte pratar om prinsessandet och de trauman jag genomlevt med psykpersonal så kan de inte sätta en god diagnos eller hjälpa mig väsentligt. Jag vet, och jag skiter fullständigt i det. Trivs bra med det liv jag har och autismdiagnosen ger mig tillgång till tillräckligt med stöd. Vill inte riva upp gamla sår om jag inte behöver. Dessutom känner mitt lilla hov redan till situationen tämligen väl och är vilket som i en bättre position att hjälpa.

Om de bara försöker. Men dessa mina medmänniskor är lite för besatta vid tanken att de ska skapa drama.

Det är oki att de försöker utsätta mig för en del taxanomi. Biologi. Och så. Är lite lagom nördig kring sådant. Men har inga planer på att bli mer än ljumt engagerad i det hela. Jag är trots allt sådan, mycket av mitt biologiintresse är kopplat till mitt intresse för att skapa världar. Referensmaterial för att skapa egna arter eller bara för att populera de världar jag skapar.

I och med den mardröm jag hade nu lyckades jag få tag på något av en nyckel till de världar jag besöker när jag drömmer. I detta fall mest urbana miljöer. Kunde rota reda på en hel del faktiskt, verkar som att många av dessa miljöer återkommer från dröm till dröm. Och dessa drömvärldar var nästan lika detaljerade som mina dagdrömvärdlar. Den totala arealen skapad värld jag återkommande besökt genom drömmar och dagdrömmar är verkligen enorm.

Och så vill jag avsluta inlägget med att återigen påpeka för mitt lilla hov, att det bästa de kan göra är att med minsta möjliga dramatik introducera mig för prinsesstitlarna och ge tillbaka mig min pengahög. Visst, jag inser att detta i grund och botten bara är min bedömning av situationen och jag kan ha fel. Men det är vad jag tror på, och det är mitt liv vi pratar om. Genom att avdramatisera det hela minskar vi risken för att jag blir stissig över småsaker. Åtminstone på sikt.

Annonser

Min, för närvarande, kaotiska livssituation.

Känner mig allmänt frustrerad över hur långsamma de är på försörjningsstöd att få runt mina pengar. Behöver ett beslut, helst positivt, så att jag kan få in pengarna på kontot. Vet redan att jag kommer bli sen med hyran. Fördelen med att hyra från kommunen är att de inte bryr sig jättemycket. Ska se till att mejla och säga till att jag blir sen. Trots att det var uppenbart sist att det inte finns någon jag ska ta kontakt med, och de jag lyckades få kontakt med knappast registrerade vad jag hade att säga. Skulle antagligen ta ett par månader för dem innan de ens upptäckte att jag var sen om jag missade betala; och då skulle de plötsligt behöva hitta någon som kan tänka sig vara ansvarig.

Lyckligtvis blir detta sannolikt sista gången jag behöver ha kontakt med dem. Om allt går som planerat får jag in en kvarts miljon på kontot innan juni; möjligen något senare. I värsta fall, om jag sedan inte lyckas hitta någon inkomst, kommer jag sedan som tidigast behöva prata med dem igen kring slutet av 2019. Bäst.

Med största säkerhet hinner jag på ett och ett halvt år hinna ordna något. Förhoppningsvis får jag igenom min process mot Försäkringskassan, så att jag får sjukersättning från och med januari i år och ett par år frammåt. I så fall kommer jag ha ganska rymlig ekonomi en vända.

Får jag avslag får jag förhålla mig till det. Hitta något annat.

Vad jag helst vill är att mitt lilla hov slutar trams och ger tillbaka mig min pengahög. Givetvis. Och då blir jag förstås ekonomiskt oberoende. Ännu mer bästast.

Hittills har 2018 varit ett jobbigt år. Kastas fram och tillbaka. Bra och dåliga grejjer som händer. Mycket förändringar och så. Som vanligt drar sig min tur åt extremer. Alltid sjort. Men den har fått ovanligt mycket spelutrymme.

Kommer ihåg i början av året. Grät av att Civilization VI äntligen fungerade. Glädjetårar. Har varit ganska nära sjävmordsbenägen ett par omgångar hittills i år. I onsdags fick jag ett brev som drev mig ditåt, verkade inte osannlikt att jag skulle till att få avslag på försörjningsstödet. Och i fredags upptäckte jag att jag kommer ha rätt till en kvarts miljon. Emotionell berg-och-dalbana. Uppskattar det inte.

Min relativa fattigdom

Tyvärr behöver jag oroa mig en massa kring pengar. Hade klart föredragit att lägga den energin på annat. Det har dykt upp en till japanskakurs, en konversationskurs, kostnad 600 kronor. Skulle bilja gå men vet inte om det kan bli av. Får inte försörjningsstöd för varken den eller de försäkringar jag ska betala årsavgiften på i ungefär samma vända. Hemförsäkringen nu i början av maj får jag tillbaka pengarna för, men sjukförsäkringen jag har får jag betala helt själv. Den är på 2000 kr.

Är inte helt omöjligt att jag kan lyckas få in bådeoch i och för sig. Den där riksnormen är fantastiskt rymlig ibland. Inkluderar flera hundra i månaden för nöjen, 500 för kläder (vilket man säkert behöver om man använder sådana), över 2000 totalt för mat och hygienprodukter. Och någon mindre kategori utöver det. Ska ganska lätt kunna snåla ned det ordentligt.

I februari i år kände jag mig fattig och snålade. 950 på mat och hygienprodukter. Inget på varken kläder eller nöjen. Så 2000 ska jag kunna skrapa ihop. Ur ingenstans.

Men är orolig, budgeterar, och det tar emotionell energi. Ogillar det. Hade knappast lagt mer pengar ens om jag haft högre inkomster. Har knappast högre inkomster nu än jag hade på aktivitetsersättningen vilket som. Är egentligen mer begränsad av mina funktionsnedsättningar än jag är av fattigdomen. Men det är också ett normalläge jag kommit att vänja mig vid.

Idag var det något som trillade ned för mig, när jag duschade i morse. Borde har insett för länge sedan. Nämligen att skälet till att jag fick avslag på min ansökan om sjukersättningen handlar inte så mycket om att försäkringskassan är suriga över att kvaliteten på läkarintyget är undermåligt eller något annat de uttryckt i sin propaganda.

Försäkringskassan har givetvis fått sin budget beskuren kraftigt. Av inget mer dramatiskt skäl än att det är högkonjunktur. Har pluggat makroekonomi så jag borde ha insett det på en gång. Tråkigt att regeringen är så dåliga på att kommunicera bara. Finansdepartementet vill dämpa konjunkturen, pengar som betalas ut till fattiga får snabbt omlopp i ekonomin och trissar upp konunkturen, alltså kapar man budgeten till försäkringskassan och ekonomin i stort dämpas.

Så fort det bli lågkonjunktur igen blir det förstås också lättare att få bifall på en sådan ansökan. För då vill finansdepartementet trissa fart på ekonomin istället. Konjunkturen är för närvarande på väg ned ganska ordentligt så det är egentligen bara en tidsfråga innan vi når dit. Sorgigligt bara att jag ska behöva hamna i en ansträgd situation på vägen. Hoppas att förvaltningsrätten går på min linje nu, tror inte de kommer ta några vidare hänsyn till konjunkturmanipulation i sitt beslut.

Till något helt annat: lillebror nämnde i lördags att katter trivs bäst om de har egna gångar att springa i i ett hem. Sådana de inte delar med sina människor. Stämmer säkert. Påminnde mig en del om de hem som fick en del mediauppmärksamhet för en massa år sedan. En person som byggt diverse loftgångar och liknande åt sina katter. Uppskattade estetiken i det. Funderar som så ofta om mitt lilla hov planerar något liknande åt mig. Har nästan fått för mig att de håller på att bygga lite av arkitektoniskt underverk åt mig.

Märkligt ändå, kontrasten, mellan den fattigdom jag rent faktiskt lever i och den enorma pengahög mitt lilla hov parasiterar på. Inte bara märkligt, upprörande. Blir så arg och ledsen när jag tänker på hela det här tramset, spelet, de håller på med.

Gurka #1055

I torsdags, samma dag som jag var på japanskalektion fick jag ett besök på ett inlägg om mitt passionerade arbetsvägrande. I går, lördag, besökte jag som vanligt mina föräldrar, träffade lillebror och så.

Vi kom att prata om partnerskaffande. Som så ofta känner jag att sådana aktiviteter inte är värda besväret. Tänker jag hålla fast vid också. Vi kom att prata ideal, hur man tänker sig att livet ska se ut, rollfördelning i en etablerad relation och så. Pratade om att det är något man måste komma överrens med sin partner om.

Som passionerad arbetsmotståndare så kan jag förstås inte tänka mig leva i en relation där jag förväntas arbeta. Det blir snabbt en något konservativ och osvensk inställning när man sätter det i denna kontext. Lillebror är inte heller pigg på arbetande, i och för sig, vi är jämställda så.

Har fått en bild av att de från mitt lilla hovs sida inte helt givit upp idén att arbetshetsa mig. På japanskalektionen tog min lärare upp att kejsaren är biolog. Inte omöjligt i illustrativs syfte. Skulle nämligen gissa på att mitt lilla hov ser till att hon springer deras ärenden ibland. Om en kejsare kan syssla med arbete kan väl en prinsessa?

Grejjen är fortfarande den att jag helt enkelt inte håller med om den traditionen. Dessutom känner jag mig tveksam till hur många prinsessor som faktiskt sysslat med arbetande. Och vidare, skulle man ta fram en kostnadskalkyl; vad är omkostnaderna för en prinsessa ska syssla med arbetande, kontra vad är avkastningen på sagda arbete? Känner mig ganska säker på att det blir negativt netto. Och i så fall, är det verkligen arbetande, eller finns det bättre termer för det: ‘trams’, ‘rollek’, ‘vuxendagis’?

Vidare, tanken att man skulle bli en bättre människa av arbetande är något jag motsätter mig skarpt. Man kanske blir mer lådformad, lättare att stapla, mer utbytbar. Väl intryckt i ett mall formas man givetvis efter den. Men är det en förbättring? Inte bara förändring? Inte bara likformning?

Och så det där gällande prinsessande och den roll som kommer med det. Har alltid haft ovanan att bli surig över alla meningslösa reformer över vad prinsessande ska innebära. Och jag har, minst sagt, en stark upplevelse att arbetshetsandet i sig är en del i sådan reform. Om inte rent av ett utryck för mina medmänniskors bristande förmåga att erkänna min könsidentitet.

Är fundamentalist vad gäller agens och mänskliga rättigheter, men min reformvilja tar slut med det också.

Frustrerad på Försäkringskassan igen

Fick ett papper från Försäkringskassan idag. Om att de inte vet var de ska göra av det läkarintyg jag skickade dem för att de skulle vidarebefodra till Förvaltningsrätten. Det är verkligen inte bra om det inte har kommit till domstolen till del. Kan komma att behöva JO-anmäla. Ska träffa mitt personliga ombud imorgon och ska se över om jag kan få kontakt med dem.

Lillebror pratade för ett par månader sedan om att Försäkringskassan fått något prejudikat om att beslutsgrundande information måste framgå i läkarintyget. Alltså att det inte skulle duga med myndighetens egen utredning eller tolkning. Vet inte varifrån han fick den informationen, men det låter, givet hur Försäkringskassan kommit att förändra sitt arbete senaste månaderna inte alls osannolikt.

Förstår att Försäkringskassan nu dillar om ”varierande kvalitet” på läkarintygen. Det är av nödvändighet så om de ska behandlas som juridiska dokument. Läkarna som skriver dessa är av en händelse just läkare, inte försäkringsjurister. Det finns alltså inga krav på kompetens inom området försäkringsjuridik för att arbeta som läkare. De som ändå har viss juridisk kompetens kommer alltså att skriva betydligt bättre intyg än de som är helt ointresserade. Givetvis.

Detta innebär vidare att systemet som det ser ut nu är högst rättsosäkert.

Läkare sjukskriver givetvis inte patienter om det inte finns medicinska skäl till det. Alltså är dessa läkarintyg i mer eller mindre meningslös formalia. Men i och med att man som patient inte kan veta i förväg hur juridisk intresserad och kunnig den läkare man råkar springa in i är så blir systemet fullständigt rättsosäkert.

Alltså, vad som spelar roll för huruvida man kan få ersättning ur de socialförsäkringar Försäkringskassan förvaltar är inte hur sjuk eller funktionsnedsatt man är; utan hur juridisk intresserad läkaren som skriver intyget är. Mer eller mindre ett lotteri.

Jag kan se två lösningar på problemet. Två sätt att återställa rättssäkerheten. Det ena är att tydliggjöra att den som avser ansöka om ersättning från Försäkringskassan förväntas anlita en jurist. Det blir rättssäkert, men dyrt för alla inblandade, en kostnad många som behöver ersättningen inte har råd med. Andra alternativet, som jag personligen skulle föredra, är att man slutar med denna meningslösa pappersexercis och låter läkarna agera dörrvakt till socialförsäkringssytemet. De väntas redan idag ha kunskap och omdömme att bedömma behovet av andra typer av medicinska behandlingar, varför inte ledighet från sysselsättning också?

Besök på ett par gamla inlägg.

Har veckan som gått fått besök på två inlägg jag annars inte får mycket besök på. Tycker inte direkt de var jätteengagerande. Dock tämligen välskrivna och koncisa. Först detta från -13 om mitt hårfärgande. Har lång utväxt just för tillfället också. Har dessutom oskurat badrum och jag brukar skura det i samband med hårfärgandet. Har trots detta inte lust att köpa hårfärg just nu. Känner mig fattig så det är inget jag tänker prioritera just nu. Beroende på hur saker förändras så kan jag komma att ändra detta beslut.

Numera är jag bättre på att tvätta ur färgen än jag var när jag skrev det där inlägget. Var ordentligt dålig på det när jag var ny på det.

Det andra inlägget, något nyare, är detta från -15 om hur besviken jag är på mitt lilla hov. Mina kännslor har inte ändrats ett skvatt sedan dess. Tänker inte för mycket på denna upplevda kränkning så det är inte i regel något som tar upp en massa energi. Men blir jag påmind, eller påminner mig själv, av något skäl är jag snart där igen. Gråter och gråter. Tämligen okontrollerat. Känner dock överlag att jag har god agens över mina tankar.

Är ur detta perspektiv ganska fast i historien. Kan inte gå vidare. Väntar och väntar på att de ska bryta tystnaden. Men ingenting händer. Och jag förblir fast på den punkt jag är. Ledsen, förbittrad, besviken.

Om att träffa psykiater

Hade som vanligt lördagsmiddag igår, lördag. Att det också var påskafton påverkade oss inte väsentligen. Jag som är ganska obekväm med idén att fira påsk trivs förstås bättre med det så.

Kom av händelse att tänka på och reflektera över hur svårt det är att kommunicera med psykiatrer. Var och träffade en i onsdags. Behövde det för ett läkarintyg. Egentligen har jag ganska mycket psykiska besvär som skulle kunna rotas i och behandlas. Har alltid en förhoppning när jag ska träffa en psykiater att jag lyckas ta upp något av allt det där. Finns inte tid för alltihop, men kanske kan jag lyckas pressa mig till något i alla fall.

Misslyckas alltid. Har träffat två psykiatrer jag trivts med. I inget av de fallen har det funnits några möjligheter att diskutera till exempel de försvunna barndomsminnen jag haft. Känner trots allt själv att hela den historien påverkar mig ganska starkt och bidrar till att jag än idag har svårt att lita på männsikor.

Men i regel så håller psykiatrer ett väldigt strukturerat samtal, där läkaren ställer raka frågor med enkla svar. Vill jag ha något annat sagt så får jag räkna med att misslyckas med det. Särskilt om det är saker jag har hög tröskel till att prata om till att börja med.

Det hela gör att jag nästan alltid i vid dessa besök känner mig osedd. Och de utarmar mitt förtroende för läkarkåren, och psykiatrer i synnerhet. Får intrycket att de lider av kompetensbrist. Inte i sitt expertområde, utan i samtalskonst.

De jag trivts med har jag haft en längre kontakt med, och jag har kunnat skriva till dem. Detta har gjort att jag kunnat återkoppla om det varit något som inte fungerat för mig. Tror egentligen inte att de är magiskt bättre än de andra psykiatrerna jag träffat, utan dessa saker har utgjort skillnaden. Har också svårt att lita på människor, särskilt okända människor, så en läkare jag haft kontakt med en längre period har jag också lättare att prata med.

Sedan är det så att när jag besöker en psykiater har jag alltid ett rakt formulerat syfte med det, som den här gången att jag behövde ett läkarintyg att skicka till Försäkringskassan. På så sätt, även om jag skulle misslyckas med att ta upp de saker jag egentligen skulle behöva hjälp med, har jag ett ärende att fokusera på; och viktigare: ett ärende för läkaren att fokusera på. På så sätt kan jag distrahera hen från att göra mig illa med sin sociala klumpighet.