Mina tankar är min ensak

Kanske ska förstå saken som att mina medmänniskor ändå inte tänker syssla med arbetshetsande. Tyvärr ingenting jag kan ta risker gällande.

Lillebror tog upp för sisådär en vecka seden att cyberpunkestetik verkar växa i popularitet. Delar hans uppfattning. Känner dock lite att jag inte bryr mig väsentligt om saken. Visst, all typ av estetik kan göras bra. Men kan inte säga att jag har någon särskild relation till just denna estetiska tradition.

Vet att mitt lilla hov försöker läsa av vad för media jag konsumerar och vad för preferenser jag uttrycker för att kunna skapa en bubbla åt mig fylld med saker de uppfattat jag gillar. Inte direkt en tradition jag håller med om, men är medveten om den. Så det kanske är lämpligt att jag uttrycker mitt relativa ointresse så att de vet.

Har skrivit förut också att jag har ganska komplexa världar instuffade i mitt huvud som jag undviker att kommunicera. Håller alltså dessa hemliga för att jag inte vill att mina medmänniskor ska parasitera på dem, pervertera dem. Men har kommit att tänka på att jag genom mitt liv på olika sätt blivit uppmanad att skapa sådana fantastiska världar.

Kommer ihåg att jag typ som åttaring redan bestämt mig för att jag skulle satsa på ett liv som sjukpensionär. Den drömmen gick i uppfyllelse, förstås. Funderar dock på varifrån den kommer. Om det kan ha varit något min biologiska pappa lyckades tuta i mig som liten av något skäl. Verkar inte helt omöjligt. Eller om det var en generell rädsla för samhället så som jag upplevde det. Sådär så att jag kände jag ville gömma mig från det. Kan ha varit bådeoch förstås.

Tyckte mig nog också vara feminist redan innan jag hade fått ett politisk medvetande. Har på liknande sätt funderat på varifrån det kan ha kommit. Sedan är det så att det här är den berättelse om mig själv jag intalar mig. Kombinerat med min ambition att vara duktig prinsessa så klamrar jag mig ganska hårt vid de halmstrån jag når.

Funderat lite mer på frågeställningen om jag tyckte svenska var ett acceptabelt språk. Eller vad det var. Kanske kan det också ha varit ett sätt för mina medmänniskor att titta in i mitt huvud i ett försök att se vad som händer. De kanske inte vill riskera att jag blir skitförbannad över att de planerat för mig att jag ska leva resten av mitt liv på svenska (vilket jag tänkt bli, i och för sig; men svenskan kan väl vara tolerabel ändå, fast i annat sammanhang kanske?).

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: