Hur var mitt perspektiv på svenskhet?

Känner lite sådär i allmänhet att mitt liv ändras ganska snabbt just nu. Mest små förändringar, men ganska många. Hade kunnat skriva mer här på bloggen men blir inte riktigt av. Ett par saker som skulle behöva vädras för att hjälpa mitt lilla hov på traven.

När jag besökte mormor för en vecka sedan var det första jag gjorde att säga åt henne att ta ned ett stycke fascistpropaganda hon satt upp väggen. Hon intygade att hon inte delade de åsikter som papperslappen gjorde uttryck för. Uttryckte mig ganska upprört och skiten försvann. Men var lite på spänn under tiden jag var där ändå. Hon har haft för vana att läsa och ta intryck av sådan skit, jag försöker göra mitt bästa i att vara motpol mot det hela.

Senare under samtalet, efter att jag uttryckt mitt ogillande av det svenska klimatet, kom hon med förslaget att flytta till Spanien. Detta triggade ett omedelbart och skarpt nej från min sida. Vet att mitt lilla hov tidigare uttryckt att de föredrar att fråga om prinsessan de förhör kan tänka sig flytta till Medelhavet när de egentligen vill flytta henne till Japan. Bedömmer klimatet som nära nog eller något liknande trams.

Tolkar att det hela med viss sannolikhet kan vara mitt lilla hovs arbete jag utsätts för. Vet att mormor är inblandad. Bedömmer det lite som att de fortfarande projicerar ett visst nättrolls idéer på mig. Något som nog dessvärre är ett alvarligt misstag.

I måndags besökte jag min biståndshandläggare. Hon sitter i ett hus på vilket det står ”arbete”. En annan avdelning som sitter där som sysslar med sådant trams. Men känner mig ändå obekväm med att behöva infinna mig i hus med en sådan markering på. Min attityd till arbetande som fenomen har formats starkt av mitt lilla hovs ovana att projicera ett visst trolls idéer, liksom sina egna ideal, på mig. Har, delvis genom ”guilt by association”, utvecklat ett djupt förakt mot saken.

Mina medmänniskors försök att försöka tvinga mig att lajva någon jag inte är, leva ett liv som inte är mitt, har fått mig att förakta de ideal de försökt trycka ned i halsen på mig.

För någon månad sedan fick jag frågan om jag var oki med att mitt lilla hov använde svenska som internt kommunikations- och dokumentationsspråk. Verkligheten är den att jag inte bryr mig ett förbannat skvatt över vad för språk de använder. Så länge det fungerar och är effektivt för dem så är väl allt gott? Skrev alltså här på bloggen att jag rent av kunde tycka det var lite kul att de valde just svenska. Trots allt ett litet språk. Och jag kan ju knappast säga att de inte kan använda det språk som deras favvoprinsessa kan bäst.

Det där trollet som mitt lilla hov haft för ovana att klamra sig fast vid var så vitt jag kan förstå saken fascist. Har, föga förvånande, ett djupt förakt mot fascismen rätt upp och ned för de hemskheter tanketraditionen ansvarat för. Men föraktet fördjupas inte obetydligt av att jag associerar idésystemet med mitt lilla hovs trollfanatism.

Verkar som att den springande fråga mitt lilla hov vill ha svar på är hur starkt jag identifierar mig som svensk. Och min tanke med detta inlägg var att hjälpa dem med att klura ut detta.

Om mitt lilla hovs troll var en etnonationalist som byggde hela sin identitet och sjävbild kring att vara ”svensk” torde väl rimligen mitt perspektiv vara det rakt motsatta? Och, jo, ungefär så är det. Betraktar tanken att jag alls skulle vara ”svensk” ungefär som jag betraktar arbetande. Ett viktigt skäl till att jag inte är bekväm med att hämta ut ett pass som det står ”svensk” i är att jag ser det som en parallell till att gå in i ett hus på vilket det står ”arbete”. Kanske inte jättedramatiskt, men heller inget jag har särskilt positiva associationer till.

När jag kommer med ett skarpt nej på frågan om jag vill flytta till Spanien är bakgrunden tvåfaldig. Först och främst är att det skulle vara en distraktion från vad som är viktigt för mig, prinsessandet. Jag har en ganska fyrkantig bild av hur jag vill leva mitt liv, och höga förväningar på vad mitt lilla hov kan ordna åt mig. Och försöker de, igen, att tvinga mig att leva ett liv som inte är mitt, reagerar jag. Andra skälet är att jag associerar detta med mitt lilla hovs arbetsmetod, just för att de sagt att det kan vara en idé att fråga om. Tycker inte om när de hymlar med vad de är ute efter utan jag vill tvärtom att de kommunicerar så rakt som möjligt. Börjar de tramsa blir jag upprörd och kan mycket väl höja rösten.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: