Inlägg: 1004

Kännde lite att jag hade lust att skriva ett nytt blogginlägg. Funderade lite på vad jag skulle skriva om bara. Har lite tråkigt nämligen. Svårare att plocka upp något då. Tyvärr.

I och med att jag ganska nyligen köpte en ny bok för mina kanjistudier har jag fått lite mer fart på mina japanskastudier igen. Frågade mig lite om jag skulle ta upp ämnet här på bloggen. Kanske särskilt frågan om i vilken utsträckning mitt lilla hov har koll på hur mycket jag lyckats lära mig. Menar, kan inte vara helt lätt att följa, samtidigt torde det vara i deras intresse att ha koll på.

När jag landade op bloggen såg jag att någon varit inne på ett gammalt inlägg om sexualitet från -14. Och det är ju lite kul. Lovat att jag ska försöka kommentera när någon besöker något gammalt inlägg sådär, särskilt om det inte är så ofta det får besök.

För att komma med lite kontext, något jag är notoriskt dålig på annars: Vid tiden för det där blogginlägget hade jag ambitionen att krascha de narrativ mitt lilla hov höll sig med. Det där trollet de hade blandat ihop mig med hade sexfantasier med våldsinslag hen gärna levde ut genom cybersex. I och med att mitt lilla hovs narrativ kring mig baserades mycket på det där trollet kunde jag i det läget knappast övertyga dem om att jag inte hade några sådana intressen.

Kände att jag skulle kunna, om inte få dem på rätt spår, åtminstone ge upp lite av det tramset de sysslade med. Därav gick jag ut, ganska agresivt med att jag hade fantasier om mig som undergiven. När det tog skruv, och visade sig effektivt lät jag dem löpa med den idén.

Poängen med det hela var, vilket jag faktiskt också skrev här på bloggen, att handlingsförlama dem. De visste mycket väl att jag hade fått ett trauma som barn, visste mycket väl att jag var känslig för ens prat om sexuellt våld. Därmed, om de ville skapa det mest fantastiska liv åt mig någonsin så skulle de hamna i ett olösligt dilemma.

Hur kommer det sig att jag släpper på det här nu? Vill jag inte att de ska fortsätta vara handlingsförlamade? Mjo, i och för sig. Men jag är fortfarande både ett och två steg före även om jag släpper detta stycke. Det är inte så att jag ger upp mitt informationsövertag. Det är bara så att de var på god väg att se igenom detta stycke ändå. Och jag har skäl att ta chansen att illustrera att jag ser vad de gör, tycker inte om det, och är beredd att aktivt hindra dem från att tramsa.

Tänka bara, vad vet de om min sexualitet nu? I och med att jag fått dem att springa runt som yra höns i tre och ett halvt år: inte ett skit. Och vad ska de göra åt det? Ptja, inte vet jag, men de har fortfarande i uppdrag att skaffa partner åt mig. Lycka till era kräk!

Gurka.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: