Om kul

En lite kul grej som hände idag var att mormor frågade mig om vad jag egentligen tycker är kul. Brukar noga se till att vara jättenegativ till det mesta av tillställningar och sådant. Mest för att jag ogillar sådant, brukar tycka det är jättetråkigt. Vill inte i onödan riskera att någon vill ordna något sådant för mig. Mitt svar blev som så ofta att vad jag tycker är kul är att göra datorn sällskap. Ett något pikant, nästan helt intetsägande svar det också. Hade kunnat svara ‘Gurka!’ också, gör det ibland; och det är fullständigt intetsägande.

Funderar förstås också på de medmänniskor som försökt ordna tillställningar åt mig. När de hyrt in en helikopter att jaga mig så var det försök till tillställning. Försök till ‘kul’. Så den händelsen har klart bidragit till min aversion mot allt ‘kul’, liksom tillställningar i allmänhet.

Också så att en tillställning skulle dra en massa av min mentala energi. Energi jag behöver till annat. Kan inte slösa på den på något bara för att någon spekulerat fram att jag skulle finna det kul. Och en överraskning drar betydligt mer energi än samma tillställning som jag kunnat planera och förbereda mig för.

I den mån jag trivs med tillställningar är det sådana som involverar enbart bekanta människor, på bekanta platser, med möjlighet att gå ifrån. Trivs bra med julfiranden och sådant alltså. Särskilt om det inte är för mycket folk närvarande.

En sak jag kan tycka är kul är annars att lära mig saker. Inte alltid jättekul att plugga, men att känna att jag kommer någonstans med mina studier. Som med mina japanskastudier. Tycker om de tillfällena jag känner att nu kan jag lite mer. Det där när jag märker att jag förstår i ett sammanhang där jag tidigare inte förstod. Det är kul.

En annan sak jag tycker om är att känna att jag är bättre än andra. Sådär fundamentalt överlägsen till den nivå att jag inte behöver bevisa något. Bara veta att jag är bäst och behöver inte bevisa det, i synnerhet inte för sådana där lägre stående varelser. Så ett skäl till att det blev mycket lättare för mig att plugga japanska efter att mina prinsessminnen kom tillbaka är att jag alltid kan känna mig totalt överlägsen i kampen om högsta pin i Japannörderiet. Ingen annan Japannörd är prinsessa, alltså är jag ofrånkomligen bästast.

Men annars är nog ‘kul’ i stort inget för mig. Det finns många positiva känslor. Och för mig är inte ‘kul’ den största och vitigaste. Föredrar att känna ett inre lugn. Eller den där varma fluffiga känslan jag får av att titta på blommande körsbärsträd eller sådan där superlugn anime. Eller att känna gemenskapen i ett socialt sammanhang med människor som är viktiga för mig. Har svårt att förstå varför just ‘kul’ skulle vara den viktiga känslan och målet med livet och allt det där.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: