Om en sorg i mitt hjärta

Tänkt vidare lite på de saker jag diskuterade i förra inlägget. Vet att jag tidigare skrivit på bloggen om en diskussion om medborgarskap jag hade med min familj. Där jag skrev att jag försöker ha en pragmatisk syn på saken. Orkar inte leta reda på det. Påmindes ändå lite om det ämnet.

Som betydligt yngre, tidiga tonåren eller så, diskuterade vi en hel del om att omlokalisera mig till Japan. Precis som nu lyfte jag ofta fram en önskan, eller förväntan, om att en sådan skulle ske. Precis som nu engagerade jag mig inte aktivt i det. Skälen till att jag inte engagerade mig aktivt då handlade mest om att minnena om vad jag skulle göra hade en ovana att försvinna mellan gångerna. Idag handlar det mer om att jag vet att jag inte skulle klara det utan väldigt konkret och omfattande stöd från mina medmänniskor.

Blev på den tiden informerad om att Japan förväntade sig att, om de skulle erbjuda mig medborgarskap skulle jag vara tvungen att leverara ett svenskt pass kluvet i två. Bilden av det kluvna passet har liksom fastnat i mitt huvud. Tycker lite om tanken. Sådan vacker symbol för processen på något sätt. Symbol för att relationen till landet är oönskad.

Men det är kanske med det där som min idé om att se relationen till Sverige pragmatiskt kommer ifrån. Släppte i den vändan tanken på en mer emotionell relation till Sverige. Bestämde mig för att ge upp den saken. Därför har jag också på bloggen skrivit att jag ser pragmatiskt på mitt svenska medborgarskap. Det är användbart, men betyder inget mer än så för mig.

Ibland får jag känslan som att jag inte riktigt lyckats nå fram med hur jag känner i den här frågan. Hade hoppats på att det skulle vända i rätt riktning efter att mitt lilla hov slutat hänga efter det där nazistiska nättrollet de blandat ihop mig med. Men som jag skrev om igår oroar jag mig ganska aktivt för att de försöker hålla kvar mig.

För ett par veckor sedan fälldes en kommentar, tror det var av min pappa, om att jag skulle tyckt det var ”roligt” att plugga japanska. Har alltid så svårt när jag hör sådan där. Kände mig närmast sårad. Som om det var det det handlade om. Som om ”roligt” någonsin är något som motiverar mig. Skulle aldrig klara att prioritera något bara för att det är ”roligt”. Tyvärr, mitt liv ser inte ut så. Känndes som att jag fick mina känslor förlöjligade. Som så ofta.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: