Mer om varför jag inte programmerar

Fått ett besök på ett inlägg som det annars var ett tag sedan senast jag fick besök på. Detta om Japantokande. Sådant där jag brukar syssla med.

Skrev i det inägget att jag gissade på att jag skulle ta upp mina programmeringsvanor igen bara mitt lilla hov flyttade mig till Japan först. Mina brlder har börjat diskutera det där med programmering en massa igen. Det är oki, har tolkat det som en konsekvens av att storebror pluggar ämnet och lillebror nyligen fått igång en fungerande dator åt sig att ägna sig åt sin hobby med.

Trots att det alltså är oki att de vill diskutera ämnet, vill jag ändå påpeka att jag tills vidare är tämligen ointresserad. Har inte blivit omlokaliserad heller så finns inga skäl att någon skulle tro att jag plötsligt plockat upp intresset igen heller.

Kanske ska utveckla lite mer än jag skrev i det inlägget om varför jag inte ser att mitt intresse för programmering och sådant skulle återkomma om jag inte blir omlokaliserad först. Känner idag, när jag ständigt befinner mig i väntan på att de när som helst kan riva upp mitt liv och omlokalisera mig, att jag inte riktigt kan landa. Känns som att allt jag gör, oavsett hur engagerat och intresserat, väsentligen är ett slöseri på tid och energi. Just för att jag vet, att jag när som helst kan bli uppriven från det.

Japanstudierna fungerar ganska bra ändå. Men det är för att jag känner att det är en meningsfull förberedelse inför omlokaliseringsprojektet. Jag hoppas kunna minska risken att det inte fungerar för mig genom det. Det är ur detta perpektiv ett programmeringsintresse känns som i bästa fall en meningslös disktraktion. Japannörderiet kan jag åtminstone intala mig själv om att jag faktiskt kan komma att ha nytta av, att det inte bara är en hobby.

Blev i söndags när jag besökte mina föräldrar tillfrågad om jag hade lyckats åka in och titta på körsbärsträden inne i stan. Svarade jakande. Fångade en pokemon där, och observerade ett fågelbo i toppen på ett träd, innan jag hastigt gick vidare. Hade inga skäl att uppehålla mig där, är ganska obekväm med folksamlingar.

Hade nästan fått känslan av att mitt lilla hov väntade på att jag skulle dyka upp vid körsbärsträden. Så var emotionellt förberedd på att de kunde dyka upp. Vet inte om jag var tillräckligt förberedd för att förhindra en repetition av helikopterfalerandet våren -14, men ändå. De hade ingen verksamhet där jag märkte av. Men bara känslan av att de när som helst kan plocka upp mig gör som sagt att jag aldrig kan landa i den skugga av ett liv jag faktiskt lever i.

Vi började i söndags också prata midjemått, vet inte riktigt varifrån det kom. Men de fick mitt mätt till 70 cm. Precis samma jag hade -11. Om bakgrunden var den att mitt lilla hov ville veta så är väl det oki. Förstår i så fall bara inte varför de inte kan vara rättframma. Avskyr det här med att de går som katten runt het gröt.

Gurka. Och dags att sova!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: