Elitist på mitt eget sätt

Tror att jag diskuterat lite av mina elitistiska drag med min lillebror, en knapp vecka sedan nu. Egentligen inget jag tänker jättemycket på, men jag har klart elitistiska tendenser. Har aldrig egentligen sett det som ett problem i sig. Har alltid tyckt mig stå över att försöka tävla med andra om vem som är bästast, utan min idé om att jag är bästast räcker för mig. Delar andra den idén är det deras sak.

Bland Japannördar har det alltid funnits starka tendenser till sådan där tävlingsinriktad elitism som jag har svårt för. Många låtsas gärna att de är bättre än andra för att de kan mer trivia om Japan. Detta har faktiskt direkt bidragit till att jag haft en avig inställning till Japannörderiet. Vill inte i onödan bli associerad med sådant där.

För sisådär ett år sedan började jag springa till psykolog. Några månader senare tog det slut. Fick vid ett tillfälle beröm för att jag inte uppehåller mina tankar kring saker jag faktiskt inte kan påverka. Och visst är det så. Har alltid varit dålig på att älta. Är det någon skit jag inte trivs med, så som att jag inte får tillbaka min pengahög eller mina prinsesstitlar erkännda, så förhåller jag mig till det som ett faktum snarare än att gå runt och sura. Surar förstås här på bloggen ibland, men det är ett kontrollerat fourm jag har satt av för det syftet.

Förhåller mig ungefär lika dant kring att jag är prinsessa, eller bara att jag är bästast i allmänhet. Behöver inte tänka så mycket kring det. Behöver inte älta det. Behöver inte motivera det, eller ursäkta det, eller så. Det är något som är och jag har att förhålla mig till. Det är lite därför tävlingselitismen gör mig obekväm. Känns så främmande, och så patetiskt trivial. Den typen av elitism är kanske jag snarast ser i människor med någon form av kroniskt mindervärdeskomplex.

Tänk de där Japannördarna, som känner att de blir fundamentalt bättre varelser för varja ny trivia de får in i huvudet, för varje nytt ord de lär sig. De vet att de aldrig kommer att kunna jämföra sig med en Japan. Men de kan alltid vara bättre än en annan nörd. Ta människor som sysslar med arbetande. De kommer aldrig kunna bli dunderrika, det blir man inte av arbetande. Men de kan alltid låtsas vara bättre än en annan arbetare.

Kanske kan man uttrycka det som så att jag engagerar mig i en form av essentialistisk elitism. Jag är bästast därför att jag är jag. Och för mig räcker det alldeles utmärkt som argument. Om andra inte håller med är det inte mitt problem. Antagligen den mest osympatiska formen av elitism som någonsin kokats ihop, men det skiter jag i, trivs med den.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: