Om varför jag aldrig chattar

Har skrivit någon gång. Eller kanske flera gånger. Klart pratat om. Att jag har som personlig policy att inte prata med folk över internet. I regel med argumentet att folk på nätet är kräk. Upplever att jag kanske behöver utveckla mig lite.

Det är inte så att jag inte har någon erfarenhet av att kommunicera över internet. Har chattat, interagerat på sociala media, et cetera. Kommer nog göra så igen, om än enskilda tillfällen. Min policy är inte absolut, och kanske främst hindrar mig från att ta kontakt med andra, okända människor, medelst internet.

De absolut flesta människor på den här planeten är människor jag inte har något som helst gemensamt med. Inte har något skäl att ha något gemensamt med, och är helt ointresserad av att lära känna. Internet är lite av en oformlig massa av dessa okända filurer. Medmänniskor vars tid och energi jag inte vill slösa, och vilka jag inte vill lägga tid och energi på. Har gjort så förut, och det känns mest bara långrandigt.

Många autister föredrar att kommunicera medelst internet, medelst text. För att ingen kan misstolka ansiktsuttryck, kroppspråk, eller pratandets toner. Allt som kommuniceras står tydligt, omisstagligt. Av samma skäl föredrar jag kommunikation i den analoga sfären. Har inget problem med att tolka ickeverbala uttryck och sorterar människor ganska snabbt efter dem. Behöver således inte, i samma utsträckning, bränna av massa energi på att lära känna någon jag ändå inte har något gemensamt med.

Kommunicerar jag med någon jag redan känner behöver däremot skriftmediet inte vara ett hinder. Men känner att det är en annan sak. Kan tolka ganska väl vad mina medmänniskor försöker uttrycka ändå.

Ett annat skäl till varför jag inte vill kommunicera över internet är att mitt hem är min säkra zon. Använder min dator för kontakt med nätet. Den står här hemma. Här trivs jag ganska bra. Av samma skäl som jag känner att denna säkra zon bryts av att hantverkare kommer rännande här bryts den också av att okända människor från internet kommer rännande. Det bryter trygghetskänslan. Känner inte att det är något jag behöver acceptera.

Ett tredje skäl är mitt lilla hov. Fick en gång förklarat för mig att mina japanska släktingar var oki med att inte träffa mig i köttrymden. Detta med argumentet att de kunde hålla kontakten med mig över chatten istället. Jag håller inte med. Verkligen inte. Är inte på något sätt oki med den lösningen och kommer inte låtsas att jag är det heller. Tvärtom är detta ett av alla de svek mitt lilla hov ställt till med som gör att jag är kronsikt upprörd på dem. Inget som går att göra åt nu, men vill inte höra argument av det slaget någonsin igen, så därför tänker jag inte heller skapa utrymme för sådant trams.

Till sist är också frågan om vad för liv jag vill ha. Vill jag ha ett liv där chattande med mina medmänniskor är en central del? I och med att jag själv känner att den kommunikationsformen är ganska platt är det ganska givet för mig att svaret på den frågan är ett oblandat nej. Då kan jag inte heller låta mitt lilla hov tro något annat. Kan inte låta dem tro att jag är oki med chatten som livsstil.

Som ofta, och så även här, formas mitt liv inte egentligen av vad jag vill. Utan av att jag försöker hålla avstånd från vad jag defitivt inte vill. Och mer av att mitt lilla hov försöker dra mig åt ett håll jag är mycket djupt obekväm med. Försöker ordna mig ett liv jag inte vill ha, ett liv jag inte kan leva. Som med så mycket, kan inte lägga ned massa tid och energi på att komma närmare en livsstil om jag redan från början vet att jag aldrig skulle kunna trivas med.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: