Fasad och energiparasit.

Kanske bäst att försöka skriva av mig igen. Känner mig lite allmänt frustrerad sådär som jag alltid gör. Just idag har jag kännt väldigt mycket av det, vet inte riktigt varför.

Problemet är som alltid mitt lilla hov. De tog väsentligen mitt liv ifrån mig när jag var typ tolv. Förstår bara inte varför de inte bara ger upp. Kan inte låtsas att jag är någon jag inte är. Särskilt inte när jag inte en får reda på vad det är för roll de vill att jag ska spela.

Har satt mitt liv väsentligen på paus tills vidare. Har inget intresse av att etablera mig i Sverige. Kommer inte ens försöka. Har en del familj här som jag underhåller relationen till. Men i övrigt är jag alls inte intresserad. Känner fortfarande att jag är tvångsplaserad här.

Kan inte prata av mig om mina besvär. Undviker istället aktivt ämnet med alla jag känner. Avskyr att känna att jag får min identitet ifrågasatt. Att prata om min relation till Japan blir således helt omöjligt. Samtidigt gör det hela att jag känner att min relation till mina närmsta blir ganska livlös. Måste ständigt hålla upp en fasad.

Har senaste veckan eller så ett par gånger blivit frågad om jag skulle vara intresserad av att flytta utomlands. Och i så fall vart. Är inte intresserad av att svara utan avleder frågan. Gör alltid så. Försvarsstrategi. Är väl kanske så att jag mår ganska dåligt av det, känna att de utgår från någon föreställning av mig som inte är verklighetförankrad.

Mina närmaste känner till min bakgrund. Men kan förstås inte läsa mina känslor eller tankar. Tror att de tar min fasad för seriöst ibland. Ser inte när jag känner mig illa behandlad för att jag helt enkelt är för bra på att dölja det. Samtidigt är det tvärtom också.

Dessa mina medmänniskor håller fortfarande möten mer eller mindre regelbundet om hur de ska hantera sin prinsessa. Upprätthåller en fasad jämntemot mig kring ganska exakt samma frågor. Fått intrycket att det är relaterat till någon tradition jag inte riktigt förstår mig på, men kanske också ett tafatt försök att inte göra mig illa.

Fick idag en faktura från Halebop för ett abonnemang jag inte beställt. Var inne på Teliabutiken i förra veckan och fick av misstag fel kort överräckt till mig. Har ställt till mig en massa besvär efter det. Samtidigt kan jag inte känna mig upprörd. På Halebop kanske över att de är omöjliga att ha att göra med. Hon som gjorde misstaget var en halvjapanska på kring tjugo, tydligt ny på jobbet, så jag har kännt starkt att jag vill ha överseende med de besvär hon orsakat mig.

Har också fått reda på att Akelius, min hyresvärd, tydligen inte beställt bredband som ska vara gratis för alla hyresgäster. Förstås inte riktigt varför. Vi fick en lapp i lådan för några månader sedan som sade att det skulle komma från första januari. Finns tydligen ett avtal mellan relevanta parter om att alla hyresgäster i Stockholmsområdet ska ha gratis bredband till en hyreshöjning av hundra kronor. Surig över att det inte dykt upp men orkar ärligt inte bråka.

Det som är mest frustrerand med att behöva ha med sådana här saker att göra är att jag väldigt starkt känner att det inte finns några skäl till att jag ska behöva stå ut med det. Hade varit en annan sak om jag inte hade prinsessandet. Men nu har jag det, och då finns det inga skäl att jag ska behöva lajva normal. Känner väldigt starkt att jag tvingas leva ett liv som inte är mitt. Och det gör i sig att allt tar extra energi att ha att göra med, att jag känner att det inte är mitt liv jag försöker få att fungera; utan att det är ett meningslöst skådespel jag är tvingad att delta i.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: