Lite mer om pratande och ögontittande

Fick tämligen nyligen ett besök på ett inlägg där jag diskuterar idén att ansluta mig till en av sådan där sajt som låter en träna på att prata främmande språk. Har haft funderingar på att plugga japanska så. Det är den punkten där jag ligger som mest efter på vad gället japanskan idag. Både läs- och hörfröståelse har jag fått till tämligen bra. Känner lite ändå att jag vill vänta med att prioritera pratandet ett tag till.

Besökte mormor idag. Hon försökte få mig att engagera mig i ögontittande igen. Känner verkligen ett absolut avgrundsdjupt förakt mot denna ovana. Mina medmänniskors försök att underminera prinsessandet som institution sådär.

Har fått bilden att mitt lilla hov lyckats utveckla en radikalt progressiv syn på vad prinsessande kan och bör innebära. Samtidigt som de har en begränsad respekt för människors rätt till egen agens, istället försöker de trycka ned sina hyperindividualistiska ideal i halsen på mig. Det pikanta i sammanhanget är att jag känner precis tvärtom, har en förhållandevis konservativ syn på prinsessande. Däremot motsätter jag mig med kraft alla försök att överpröva enskildas livsbeslut.

Mitt lilla hov har inte sällan kommit att skryta om hur mycket de underminerat prinsessandet som institution. Viss frustration kring det har jag kännt. Samtidigt har jag mycket stor respekt för de prinsessor som valt att bryta med traditioner de själva inte upplevt som konstruktiva. Inte för att de valt att bryta med traditioner, utan just för att de är människor och således har full självbestämmanderätt.

När mina medmänniskor försöker få mig att syssla med ögontittande, eller arbetande för den delen, tolkar jag det som en del av en större problematik. Som ett försök från deras sida att underminera prinsessandet. Denn fullständiga upprivning av deras föreställningar om mig som skedde efter operationen våren -14 när jag diskuterad tankar på att skaffa pojkvän känner jag också jag kan förstå inom ramen för den här problematiken.

Väsentligen verkar problemet i fråga vara att de tolkar min respekt för mina medmänniskors sjävlbestämmanderätt som ett idealiserande av ett hyperindividualistiskt ideal. Det vill säga att de valt att inte tolka det som respekt för en medmänniska, utan som en omfamning och idealisring av beslutet att bryta med traditioner och konservatism i sig. Och då blir det förstås också så att de tillskriver mig åsikter och attityder jag rent faktiskt inte har.

Såg också att i det inlägg jag länkade till ovan skrev jag något som skulle kunna misstolkas som att jag är oki med ögontittande. För säkerhets skull vill jag förtydliga lite. Menade att det inte är att problem att slå upp en videokonferans hemma, men det innebär alltså inte jag skulle titta på ögonen på videon. Faktiskt skulle jag sannolikt sätta fönstret med videon så att ögonen hamnade ovanför skärmkanten. Ögontittande är jag fortfarande verkligen, verkligen inte oki med, förställde mig bara att det redan var ganska fastslaget och något alla inblandade var införstådda med.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: