Svampplock!

Igår, torsdag, var jag iväg med mina boendestöd och plockade svamp. Fick med mig två kantareller hem. Utöver det circa ett halvkilo vardera av blodriska och fjällig taggsvamp. Vi såg mycket sammetssopp och sandsopp också men de ratade vi på basis av att de var sopppar. Mitt huvud säger mig att det är ganska begränsat med smak i soppar och att de dessutom alltsomoftast är tämligen sönderätna av ohyra.

Blodriskorna blev det mycket rensande i och mindre än en tredjedel gick att äta. Stammarna var helt sönderätna på allihop. Lite tråkigt. Smaken var tämligen intensiv men inte jätteintressant. Tveksamt om jag tänker plocka igen om de ska vara så ätna som dessa var.

Taggsvampen lästa jag mycket varningar om på nätet om att smaken kan vara åt det speciella hållet och att det är många som inte uppskattar dem. Själv gillade jag dem. Enligt mitt sinne smakade de svamp, varken mer eller mindre, men väldigt mycket mer koncentrerad svampsmak än jag är van vid. Har lite förvällda bitar stående kvar i kylskåpet för närvarande. Det mesta av dem är uppätet. Dessa var det verkligen inte mycket ohyra i.

Skogen vi plockade i var tyvärr mycket torr. Den hade dessutom blivit massakerad av den svenska skogspolitiken. En mängd mindre kallhyggen och många färska stubbar i de mindre förstörda områderna. Sorgligt. Hade nog varit lättare att få tag på kantareller och andra favoriter om träden hade fått stå.

Blev lite påmind om en diskussion jag hade med någon speciallärare när jag gick på högstadiet när jag tänkte på hur jag fann att taggsvampen smakade ‘svamp’. Vi diskuterade vad som var arketypisk svampsmak i svensk respektive japansk kultur. Egentligen ingen vidare fascinerande diskussion. Men min idé om arketypisk svampsmak verkar dock av okänt skäl vara den av fjällig taggsvamp.

Fick igår ett besök på ett inlägg där jag retade mitt lilla hov för att stå på den mörka sidan. Lite kul att läsa. Skulle på ett liknande sätt kunna dra paralleller till Sagan om Ringen. De många raserna, som är skapta med den nordiska mytologins naturväsen som förlaga, slåss mot mörkrets makter i form av en enögd demigud. Ett alseende öga. Och så enögdingens osympatiska följarskara. Själv står jag förstås på vättarnas sida, mitt lilla hov har klart sviktat lite mer i sina övertygelser.

Jag har dock en lång historia av att umgås med människor vilkas övertygelser jag hyser väldigt begränsad respekt för. Mest för att jag varit intresserad av att få en bild av vad som driver människor. Har många gånger varit lärorikt även om jag ofta kommit att himla med ögonen, både inombords och mer märkbart. Den här vanan jag haft har visat sig väldigt förvirrande för mitt lilla hov. Hade inte tillgång till mina minnen av dem när jag gjorde dessa saker heller, så kunde inte direkt skriva dessa människor på näsan vad jag höll på med. Idag är jag inte längre lika sökande, har väl varit en mognadsfråga, men har börjat undvika sociala sammanhang och ett skäl till det är för att inte förvirra mina medmänniskor.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: