En del saker jag tänkt på sedan förra inlägget. Särskilt idag faktiskt. Har inte hänt sådär jättemycket i mitt liv men det brukar det ju inte göra. Men tankar har jag alltid. Inget nytt eller oväntat eller så under lördagsfirandet heller, så inget väsentligt att fundera över där.
Vad jag funderat på idag är en del över min relation till Sverige faktiskt. Kanske inte helt ovanligt att jag tänker på men kändes mer påtagligt. Har inte följt svenska nyheter särskilt nära på ganska länge. Men idag lyssnade jag en del på nyheter på radio och druttade lite ned i en värld jag inte besökt på ett tag. Följt internationella nyheter och så så jag har inte varit bortkopplad från verkligheten, har bara varit markerat ointresserad av lilla Sverige av olika skäl.
Mitt lilla hov är vid det här laget väl medveten om att jag personligen gör vad jag kan för att undvika att integreras i svenska samhället. Och inser antagligen också att ett viktigt skäl till varför jag vägrar är för att jag känner mig sviken och påtvingad en exil jag inte vill delta i av dem. Att backa från min bojott skulle vara att backa från mitt varande, skulle vara kännas som att jag gav upp prinsessandet, gav upp att vara jag.
Ett annat viktigt skäl till varför jag känner att jag inte kan bygga mig ett liv i Sverige är helt enkelt för att jag förutsätter att jag kommer att få igenom den omlokalisering till Japan jag kräver av dessa typer. Och jag har starka skäl att tro att jag i samband med det kommer att ge upp allt av mitt tidigare liv, hela min relation till Sverige, utan några som helst planer att titta tillbaka. Vet inte hur länge jag kommer upprätthålla det, men är förberedd på att en sådan total bojkott av landet jag vuxit upp i inte kommer hålla i längden.
Det är värt att komma ihåg att ett centralt skäl till varför jag känner jag vill komma bort från Sverige och den existens jag lever här är att jag är ganska förbittrad över komplotten att hålla mig isolerad här. Komplotten att frånhålla mig mina prinsesstitlar och min pengahög. Samtidigt har jag inga skäl att tro att de inte varit lika aktivt inblandande i denna komplott från den japanska sidan, varvid en ensidig bojkott av det svenska är meningslös.
Min bitterhet har också i omgångar triggat mina mördarneuroner. Ibland har jag kännt att jag vill leta upp och slå in skallen på hovrepresentanter som upprätthållit komplotten. Men har också funderat på att använda självmord som medel för hämnd. Vet att de tycker jag är viktig, och mitt liv är något jag har direkt tillgång till som jag vet är väldigt viktigt för dem. Hämnd mot isoleringspoltiken och sveken. Men detta är också en tanke som flyter upp när jag känner mig som mest övergiven.
Det har blivit så att jag genomlider komplotten ifråga och den bitterhet som vuxit mot mina medmänniskor. Inte för att jag vill det, verkligen inte, utan för att jag känner att det är det mest konstruktiva jag kan göra. Hålla på och gasta och bråka kan jag kanske göra här på bloggen, men att göra det i kontakt med mina närstående skulle bara ställa till det för mig. Däremot, som sagt, är jag beredd att ge upp dem alla det ögonblick jag har något annat sammanhang att existera i. Förbittringen gör att jag känner mig fri att överge dem.
En galen. 