Om mina japanskastuider, och att vara jag.

Även de tider jag inte skriver jättemycket här på bloggen tänker jag en del på de saker jag brukar skriva här om. Knappast något som äter upp all min energi eller så, men lite varje dag blir det nog ändå.

Pratade med mitt personliga ombud om mina japanskastuider i veckan. Han kommenterade, efter jag sagt att jag inte tycker mig vara något bra på japanska efter drygt två års studier att jag ställer höga krav på mig själv. Har väl som mål att bli ungefär lika bra på japanska som jag är på engelska. Alltså inklusive att kunna läsa akademiska texter obehindrat och så. Men kan också ha ett fokus på att förstå snarare än att uttrycka mig. Engelska kan jag väl kanske i och för sig prata flytande utan någon jättestark brytning, men mycket talspråkligheter, särskilt av den mer lokala typen, har jag inte koll på.

Så då är frågan om jag, som mitt personliga ombud kommenterade, har som målsättning att låta som en modersmålstalare. Känner att det kanske inte skulle göra jättemycket om det hördes att jag hade svenskt ursprung för den som vet vad som ska lyssnas efter. Men funderar också på mitt lilla hov och vad de skulle ha för önskemål. Har hört kommentarer vid andra tillfällen som lyft fram tanken att jag kanske ska lära mig japanska flytande. Skrev om det på bloggen till och med. Tyvärr är det så att så länge jag lever i Sverige kan jag bara studera in hör- och läsförståelse; kommer aldrig kunna pladdra obehindrat om jag inte hamnar i en kontext där den förmågan är konkret användbar i vardagen.

När jag träffade mitt boendestöd igår tog hon upp min långhårighet. Jag undvek medvetet att prata prinsessande. Men vi kom väl på sätt och vis snuddande nära den där undersökningen som sattes fart på i mitt namn, den om att mäta prinsessors hårlängder. Började låta mitt hår bli långt för att se hur långt det kunde bli, för att se i vilken utsträckning det var sant att jag hade prinsessgener. Med min nuvarande hårlängd är väl det egentligen inte helt avgjort. Behöver inga bevis för prinsessandet på det sättet längre heller. Däremot har jag kommit att tycka mycket om mitt långa hår, och tänker göra vad jag kan för att se till att det får fortsätta växa.

Tittade på en anime idag som satte mig i tårar. Lade märke till att en tår druttade ned på axeln min. Intressant. Som yngre ramlade tårarna mina direkt från ögonvrån, följde näsan och hamnade i munnen. Alltid retat mig på det. För ett par år sedan så hade de flyttat bana och lämnade ögonen någon stans i mitten av ögats underkant innan de sedan fortrsatte ned mot munnen. Nu lämnade alltså tåren ögat längst ut, rann en bit längs kinden, och sedan droppade ned på axeln. Måste varit hormonerna mina som ädrat på banan. Måste säga att jag är väldigt nöjd med det här.

Skrev om jag minns rätt för något inlägg sedan att mina medmänniskor verkade missnöjda med att jag inte hade några intentioner att stanna i Sverige alls om jag skulle få tillbaka mina prinsesstitlar och min pengahög. ‘Missnöjda’ verkar ha varit fel begrepp. Snarare verkar mina intentioner att lämna landet som permanent bostadsort ha förvånat och framtvingat något av en omställning i mitt lilla hovs arbete. Ser inte hur jag skulle lösa min situation utan att permanent flytta till Japan bara. Om/när jag får tillbaka titlarna och pengahögen det vill säga.

Flytta fram och tillbaka känner jag nog att det inte är något för mig. Dessutom skulle det störa mina språk- och kulturstudier på ett tråkigt sätt. Behöver en permanent trygg plats att leva på. Och jag känner jag vill lära känna mina japanska släktingar och det kulturella sammanhang som en gång valt att titulera mig prinsessa. Skulle förstås komma tillbaka till Sverige på besök efter förmåga och behov liksom upprätthålla kontakten med mina svenska släktingar även efter en sådan flytt. Har svårt att se att jag skulle känna att jag lämnat min svenska sida bakom mig bara för en sådan här grej heller.

Avskyr att riva upp mitt lilla hovs arbete. Vet att de kämpar mycket för mig och jag vill inte känna att jag förstör deras insatser. Men det är delvis också just därför jag blir så väldigt upprörd när jag märker att de bränt av massa tid, energi, och resurser på något som det aldrig kommer bli något av. De förstör liksom för sig själva genom att bränna av det på dessa projekt som aldrig kan leda någon stans, men jag känner mig ändå alltid skyldig när jag säger ifrån. Vet inte hur mycket tid och energi de bränt av på att se till att jag ska kunna leva som prinsessa i Sverige nu, kanske bäst att jag aldrig får veta. Kände mig väldigt uppriven där efter helikopterprojektet och ett skäl till det var just att jag insåg att en väldig massa resurser och omtanke gått i sjön.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: