Reflektioner om hur jag förändrats

Har fått en del besök på bloggen igen, som liksom lite fått mig att inse hur mycket jag öfrändrats bara senaste åren. Fantastiskt egentligen. Bara det att jag för någon vecka sedan funderade en del på det där att jag springer runt helnaken här hemma i lägenheten. Frågade mig varför jag inte gjort det tidigare sommrar. Lyckades finna svaret. Förra året var det lite för kallt för det, och -14, mitt kaosår, var jag inte färdig med operationerna. Iår är alltså första året jag rimligen kan springa naken. Fascinerande.

Idag har jag fått besök på ett inlägg där jag oroade mig en del för min hälsa under höst- och vintermånaderna. Kommer väl ihåg alla problem jag haft med sådan skit. Inklusive näsblod jag varit nära att svimma av. Läskigt. -12, året jag skrev det inlägget blev sista året jag hade sådana besvär. Våren -13 bytte de fönster i lägenheten och lägenheten har sedan dess klarat hålla luftfuktigheten tillräcklig året runt.

Har sista månaderna fått ett utökat antal besök på ett inlägg där jag skriver om att jag brända av halva min pengahög åt ett visst välgärande håll. Bestämt mig för att jag inte vill länka inlägget för att inte driva trafik. Vet att mitt lilla hov inte är jättepigga på att det ska stå massa publikt om vad jag ställer till med så vill inte göra texten för lättillgänglig. Inlägget har lite märklig kommatering känner jag idag, även om stavningen är bra. Lite längre meningar än jag skulle skrivit idag.

Att jag inte har några direkta hälsoskäl för att inte vilja bo kvar ska inte tolkas som att jag inte vill bli omlokaliserad till Japan snarast. Men som jag skrivit förut, under förutsättningen att det är mitt lilla hov som sköter omlokaliseringen. Vet inte hur jättestort intresse jag har av landet i sig, däremot mitt prinsessiga uppdrag och mina japanska släktingar vill jag kunna utveckla en mer konstruktiv relation till.

Har idag inga problem alls med vinterdepressioner. D-vitaminerna verkar hjälpa. Sommaren tycker jag fortfarande mycket om förstås. Känner idag att jag trivs bäst med livet de tider jag får gå min japanskakurs. Är förstås lite orolig för framtiden ändå, vet inte hur det kommer gå med mina ansökan om aktivitetsersättning, och känner fortfarande att mina förhandlingar med mitt lilla hov går mycket sämre än jag skulle önska. Denna stress tär förstås. Osäkerheten, maktlöshetkänslan, att saker liksom bestäms över mitt huvud.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: