Ett sorgligt exempel på att bli tillskriven en önskan jag inte har

Har idag, och igår, fått besök på ett årsgammalt inlägg om hur jag upprörs över mina medmänniskors ovana att bestämma över mitt huvud hur jag tänker och känner. Diskuterar i det, mest faktiskt, om min relation till Japan och hur jag känner mina medmänniskor motarbetar mig i den. Samma ämne som jag diskuterade i förra inlägget.

När jag skrev förrra inlägget så tänkte jag på den gången jag skrev att föreställningen att Sverige skulle vara magiskt bättre än Japan är tämligen bisarr. Har inte sett något besök till inlägget i vilket jag skrev det faktiskt.

Har mer eller mindre lovat att kommentera när jag får besök på gamla inlägg. Nästan lagt ned den vanan, mest för att jag inte skriver så ofta längre. Men kanske ska göra så ändå. Och jo, jag menar absolut allvar med dessa inlägg. Det är helt riktigt att jag gör vad jag kan för att inte ta rot i Sverige. Och jag tänker fortsätta så.

Det är förstås så att mitt liv är lite satt på paus. Tycker inte om det, men det är ett faktum. Är av den absoluta åsikten att mitt lilla hov ska ta och plocka upp mig, ge tillbaka mig mina pengar och titlar, och flytta mig till en lokalitet där jag hör hemma. Tills dess håller jag mig förberedd att detta kan hända när som helst, och jag vill då inte ha något jag känner jag behöver ge upp. Vägrar av bland andra detta skäl att bygga mig ett liv i Sverige, och kommer så fortsätta göra.

Ingen som helst poäng med att försöka förhandla med mig i den här frågan. Bestämde mig för över ett decenium sedan. Och att ge upp är för mig fullständigt ointressant. I perioder har jag inte haft minnet av mitt beslut omedelbart tillgängligt men det är inget skäl att tumma på det. Där och då lät det inte som att det skulle vara något problem, men det har det uppenbart varit.

Kanske är det för att jag är så van vid att få mina livsbeslut godtyckligt överprövade jag är så motvalls och envis? Beslutet att jag ska leva och bo i Sverige är inte ett bestlut av mig taget, och jag kommer inte att acceptera det. Tvärtom betraktar jag det som ett svek, både mot mig och mina japanska släktingar. Och det är också ett typexempel på hur mina medmänniskor tillsrkiver mig känslor och åsikter jag inte har.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: