Efterfrågar mina medmänniskors stöd.

För så sent som några månader sedan diskuterade jag med min lillebror idén att flytta till en gräddhylla utanför Osaka. Vet att det var en sådan ort mitt lilla hov erbjöd ett hus till min familj i när jag var en kring elva, tolv. Kände att saker gick åt mitt håll, och kanske, kanske, skulle jag äntligen få igenom det här. Att mitt lilla hov åtminstone skulle bygga en plan för mig att flytta dit och sluta bygga hus på olika orter i Sverige för att flytta in mig i.

Det verkar inte ha blivit så. Har återigen, vilket jag reagerat kraftigt på, fått höra kommentarer om att jag kanske ska ge upp Japan. Känner att det varit så ganska länge. Försöker, försiktigt, men ändå, närma mig Japan. Det går åt mitt håll ett tag. Men så plötsligt slår det tillbaka något brutalt, och jag förstår bara inte varför.

När sådant här händer frågar jag mig om de verkligen avslutat kontakten med det där trollet. Eller om de fortfarande blandar ihop mig med någon som har helt andra livsmål och helt andra attityder. Frågar mig om de inte sitter i ett hörn och fantiserar ihop saker om mig. Får inte ihop det att de skulle tro något annat än att jag försöker sträcka ut handen till mina japanska släktingar. Att de skulle tro något annat än att det här är viktigt för mig.

Är förstås fortfarande rädd att de ska göra mig illa. Det är jag alltid. Och är likaså rädd att framstå som en stereotyp Japannörd. Mest för att stereotyperna är ganska destruktiva. Är rädd att bli ifrågasatt och motarbetad om jag säger till mina nära och de jag känner att Japan är viktigt för mig. Är rädd att bli förlöjligad och kritiserad för det.

Att stå upp för vad jag tycker och vill är också ganska ovant för mig. Har ofta fokuserat mer på vad som verkar vara väntat av mig att tycka och vilja. Att studera programmering var ett av mitt livs största misstag. Men var oerhört rädd för att försöka välja min egen väg. Datagrejjen verkade vara, om inte väntat av mig, åtminstone okontroversiell. Tror jag skrivit det förut, valde något stereotypt manligt för att undvika att bli avslöjd som trans.

I kommunikation med andra fokuserar jag aldrig på mig själv, utan på den jag pratar med. Jag speglar mina medkonversanters åsikter och idéer. På gott och ont. Vet att jag är charmig och omtyckt. Och det är ju delvis för att jag gör så. Därimot har jag själv sällan egna starka åsikter. Även om jag påskiner det ibland.

Den enda gången jag tagit ett större livsbeslut helt på basis av vad jag faktiskt ville var när jag bestämde mig för att flytta till Japan. När jag bestämde mig för att för alltid lämna Sverige bakom mig. Och det är också ett beslut som jag aldrig kunnat realisera. Ett beslut som jag kännt mig aktivt motarbetad för. Prinsessandet var mitt allt då, och är det fortfarande idag. Och jag tar väldigt illa upp när jag motarbetas eller osynliggjörs för det.

Det är för att jag är rädd att bli motarbetad jag inte kämpar mer frenetiskt för det här. Som jag inte är mer aktivt engagerad. Jag vill känna att jag har mitt lilla hovs, och mina närståendes, odelade stöd. Det är således de som har bollen nu. För odelat stöd har jag nog aldrig kännt därifrån, snarare har det alltid ryckts åt alla håll och jag har inte förstått vad som förväntas av mig eller vartåt jag kommer tillåtas dra.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: