Att slå en kulturell kil.

Har sista dagarna börjat anamma lite av ett nytt perspektiv på mitt prinsessande. Ingen dramatisk förändring eller så, snarare känns det hela lite mindre dramatiskt. Ska träffa psykolog imorgon och vi ska diskutera sådant hät. Har lite en känsla av att psykologbesöken hjälper till med den här avdramatiseringen.

Vet att jag är försatt i en bubbla. Bubblan har syftet att göra mig magiskt bättre än andra. Tror inte själv på metoden men den verkar ha en väldig traditionell bakgrund. Den kommer att upprätthållas ett par år till eller så. Verkar som att traditionerna säger att en ogift prinsessa under trettio inta direkt kan betraktas som vuxen vilket som. Fritt fram att forma på utan prinsessans medgivande, mer eller mindre, med andra ord.

Kan inte säga att jag sympatiserar med idén. Å andra sidan ser jag väl inte så mycket till alternativa inställningar heller. Ogillar hur jag behandlas ändå, på flera punkter.

Så, säg att jag erkänner att det finns en poäng med att undanhålla min pengahög och mina prinsesstitlar från mig. Kanske delvis just för att jag kommer gasta ”traditionsvandal!” efter folk annars. Prinsesstitlarna är förtås mina ändå, det är trots allt på grund av dessa jag ska utsättas för traditionen — detta är ett sätt att respektera prinsesstitlarna.

Det finns ändå saker jag ogillar. Hålls isolerad från mina japanska släktingar här i Sverige. Vet att jag är svensk, som en direkt konsekvens av mina medmänniskors inkompetens och slarv. Och jag ogillar det skarpt. Försöker finna strategier för att dämpa skadan. Som vanligt med mig applicerar jag succesivt allt aggresivare metoder också. Ska försöka ge mig på en lista av sådana metoder jag praktiserar idag tänkte jag.

Andrafiering. En fascinerande om något excentrisk metod att skala av oönskade kulturdrag. Väsentligen går det ut på att förhålla mig till det svenska snarare än att se det svenska som mitt. Betrakta det utifrån, som ämne att nörda sig i, snarare än som något att vara. Med denna strategi kan jag existera i svenska sammanhang utan att låta kulturen smitta av sig, eller till och med glida ifrån kulturen just för att jag ser den som frånskild jaget. Kan formellt identifiera mig som svensk ändå, men då som ett erkännande av ett problem.

Förakt. Ungefär som andrafiering, men starkare. Väljer jag att förakta svenska kulturdrag så kommer jag också distansera mig från dem. Vilket i sammanhanget är det önskvärda. Att tillbakaskala de problem mitt lilla hov utsatt mig för. Reparera de skador de orsakat på min person. Hyser som exempel ett svepande förakt mot kristenheten.

Filterbubbla. Vad gäller mediakonsumtionen försöker jag att undvika det svenska. Det här verkar ha en ganska stor effekt på hur jag är och vad jag har för världsbild. Hjälper att till att se det svenska utifrån. Men skyddar också från svenska perspektiv på utrikiska förhållanden.

Isolering. Särskilt från sammanhang där oönskade kulturdrag reproduceras. Så som festsammanhang och arbetsmarknad. Väsentligen alla sammanhang som svenskar söker sig till för att ha kul, liksom alla sammanhang svenskar lägger mycket tid på.

När jag säger att jag försöker förhålla mig till japansk kultur på samma sätt som de flesta svenskar förhåller sig till amerikansk så menar jag det. Jag är väldigt fascinerad av hur bra svenskar är på att låta sig amerikaniseras, men utan för den sakens skull parasitera eller efterapa.

Min förhoppning, för att inte säga plan, har varit att mitt lilla hov ska plocka upp sin besinning och omlokalisera mig till en japansk kontext. Då vill jag i möjligaste mån ha skrapat bort det svenska så att nya idéer lättare kan fastna. Kanske till och med skrapat fram lite av de idéer som min biologiska pappa och mitt lilla hov genom åren planterat i mig. Samtidigt som jag också redan vant mitt sinne med att ha det japanska närvarande.

Att jag är fast där jag är just nu kanske inte gör sådär jättemycket egentligen. Har det mesta av mitt liv kvar vilket som. Dessutom, det tar en väldig tid att avlära sig saker. Så mina svenska ovanor om fortfarande parasiterar på mig kommer behöva flera år innan jag är av med.

Och så som en sista kommentar — att det finns en enorm kulturell klyfta mellan mig och svenskar i gemen är något jag betraktar som ett lyckande. Ett viktigt skäl till att jag inte ger mig in i diskussioner är att jag inte vill synkronisera mina idéer med andras. Tar andras tankemönster som exempel på huir jag inte ska göra.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: