Stressad, sårad, och kränkt. Ganska mycket som vanligt alltså.

Mitt liv, är som vanligt, en jobbig röra. Verkar vara fast i det. Förstår inte varför. Men jag försöker. Försöker hålla ordning på mig. Har varit lite mer nu för mig än det brukar, behöver en stunds vila.

I fredags firade jag midsommar hos farmor och farfar. Farmor lyckades komma med en mindre konstruktiv kommentar om mina japanskastudier. Frågade om jag inte gett upp japanerna. Blir ledsen över sådant där trams. Precis sådent jag försöker försvara mig mot. Menar, jag vet att mina släktingar, även farmor, är medvetna om min relation till Japan.

I lördags åkte jag iväg med halva släkten till ett ställe utanför Örebro och tittade på djur. Var mest för att träffa en släkting som bor långt bort. Var ute hela dagen och lyckades bli lite röd av solljuset. Första gången i mitt liv jag erfarit att bli röd av solen.

Igår höll jag på att missa min diatermitid. Glömde bort den. Blev lite mycket för mig med så många tillställningar på så kort tid. Och som vanligt när jag blir lite stressad börjar jag glömma saker.

Idag dök det upp i brevlådan en lapp från hyresvärden om att de vill in i lägenheten för att installera elutrustning till den nya balkongen de ska sätta upp. Jag vill inte ha balkongen alls. Betala massa pengar för att grannarna ska stå och röka därute, rök som går rätt in i ventilationen. Får jag chansen flyttar jag nog för att slippa skiten.

Det där med balkongbyggandet blir dessutom ett extra stressmoment. Något jag inte känner mig bekväm med. De bränner av min energi, energi jag mycket hellre disponerat själv. Håller på att väcka mig tidigt om morgnarna med sitt oväsen, och så nu, som sagt, begär saker av mig.

Onsdag förra veckan träffade jag min psykolog, som jag har numera. Vi kom bland annat att diskutera det där trollet som mitt lilla hov blandat ihop mig med. Hon konstaterade att jag måste känt mig väldigt kränkt över hopblandningen. Det var inte ett ord jag har använt i sammanhanget, men det är ett rimligt begrepp, ‘kränkt’.

Vi pratade också om prinsessandet, och jag sade som jag skrivit på bloggen förut att jag tänker göra allt som står i min makt för att försvara prinsessandet. Hon frågade vad jag menade med det. Alltså, inte så att hon inte förstod vad jag sade, utan hon ville motivera mig att reflektera över vad jag faktiskt vill ha ut av att försvara prinsessandet. Tagit på mig reflekterandet som läxa. Så det blir nog lite mer diskussion om nästa gång vi träffas.

Känner mig alltid lite sårad när jag får prinsessandet ifrågasatt. Påminns om tramset att mitt lilla hov ville ta ifrån mig prinsesstitlarna om de inte lyckades gifta mig med en viss prinsessa från en annan klan. Den klanen tycker sig ha upphört, och de lovade att upphöra om de inte lyckades med det där giftermålstramset. I och med att den där prinsessan tydligen kärat ned sig i trollet ifråga över chatten så associerar jag tramset med att ta ifrån mig prinsessandet till den kränkningen sammanblandandet mellan mig och trollet innebar. Hade jag inte blandats ihop med trollet hade mina prinsesstitlar aldrig varit i fara. Det är väl kanske däri kränkningen sitter.

Förstår inte varför jag ska behöva stå ut med att bli sårad och kränkt mer eller mindre regelbundet. Med tanke på vad mitt lilla hov har för kontakter så kan det inte vara något vidare svårt för dem att bara se till att lägga ned tramset. Har en stark blid av att de är mer eller mindre direkt ansvariga för alla dessa kränkningar.

Som vanligt förstår jag inte alls vad mitt lilla hov håller på med i och för sig. Det gör jag ju aldrig. Menar, de skulle enkelt kunna se till att jag blev psykiskt stabil och fick må bra. Är trots allt inte så svårt. Bara att ge tillbaka pengahögen och göra klart att jag får ha kvar mina prinsesstitlar. De tar de snabbt och enkelt bort orosmomenten i mitt liv och min psykiska hälsa kommer komma ikapp på ett par månader. De måste förstås ocskå våga prata med mig och sluta konspirera.

Psykisk hälsa fungerar trots allt så. Förbättring av förutsättningarna föregår förbättring av hälsan. Alltid. Några månader mellan, väldigt sällan mer. Tyvärr lever vi i ett samhälle där man bestraffas för psykisk ohälsa vilket skapar den negativa spiral som gör att vissa aldrig kommer ur skiten. Mitt lilla hov kan trivialt bryta spiralen i mitt fall, men väljer att inte göra det i någon bisarr form av idealisering av idén att svagheter ska straffas bort.

Det där arbetshetsandet. Om det är en oerhörd kränkning att bli hopblandad med trollet så bleknar det i jämförelse med arbetshetsandet. De rånar mig på mina pengar och mina titlar och sedan ska de straffa mig för att de är kräk mot mig. Bara att jag tänker på det här får mig att börja gråta. Kan inte göra något mer än att skriva arga blogginlägg. Arbetsvägran är förtsås en självklarhet, annat skulle vara att spela kräkerierna i händerna.

Måste tänka på annat nu så att jag får lugna mig lite. Får försöka ta det här med min psykolog nästa gång vi träffas. Min strategi att hantera saken, att distrahera mig och tänka på annat, är kanske inte jättekonstruktiv men tyvärr har jag ingen bättre.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: