Pratande om att vara en jag?

I lördags tog min lillebror upp diskussionen om arbetande. Var egentligen många saker han tog upp under dagen som varit intressanta att reflektera över. En av de tidigare sakerna han tog upp var om hur psykologiska ärr formar människor. Irriterade sig på någon filur på Youtube som tyckte det var något som satte en person i negativt sken.

Själv har jag svårt för den där tanken att psykologiska ärr skulle vara vackra. Har sådana ärr själv trots allt. De har för- och nackdelar, det är klart. Men de är snarast rakt igenom opraktiska. Som många med denna typ av erfarenheter kan jag uppfatta människor som inte har en historia av psykiska motgångar som ganska glatta och ytliga. Samtidigt betraktar jag inte det som en objektiv observation, utan jag försöker hålla mig medveten om att jag alltid kommer känna mer samhörighet och förståelse med människor jag har en chans att förstå mig på.

Människor som aldrig upplevt psykologiska motgångar är på många sätt fundamentalt främmande för mig. De har ett annat sätt att förstå och tolka tillvaron. Ett sätt jag har väldigt svårt att relatera till. Vägrar dock tvärt att betrakta det ena sättet som bättre än det andra.

Arbetandet togs upp senare. Vid frågeställningen om man skulle kunna hålla föreläsningar om sina livserfarenheter. Själv sade jag förstås att jag inte skulle kunna acceptera att få betalt för det, men annars skulle det antagligen vara okej. Skulle antagligen uppfatta hela grejjen med att få betalt för något jag gjort som ganska förnedrande. Så håller mig borta från det, inget arbetande för mig.

Skulle jag hålla föreläsningar om mig och mina erfarenheter känner jag att jag först måste kunna öppna upp om prinsessandet och allt det där. Skulle känna mig väldigt begränsad att behöva prata runt det och det skulle jag inte alls vara bekväm med. Däremot har jag inte den där opraktiska ovanan att bli nervös av att prata inför folk, så på det sättet skulle det antagligen vara en ganska enkel prestation.

Livet har alltid sina för- och nackdelar. Alla de där egenskaperna jag har. Alla har de för- och nackdelar. Gör förstås allt jag kan för att försvara mina prinsessprivilieger och skulle antagligen försvara mina söt- och smartprivilieger med samma frenesi om det behövdes. Andra egenskaper ger inte privilieger på samma sätt, som de där nämnda psykologiska ärren. Och skulle jag föreläsa om att vara jag kanske det är detta jag skulle behöva bygga det på. Denna tanke att det inte finns något ensidigt med att vara jag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: