Funderingar kring min autism och mitt arbetsvägrande.

Fortsätter fundera. Såsom alltid. Och alltid i termer av mitt lilla hov och mitt prinsessandet. Just nu mest konkret därför att jag ska träffa psyokolog på onsdag och det skulle vara bra om jag kunde öppna upp lite gällande ämnet. Mycket jag inte förstår, och mycket av det skulle hon kunna hjälpa mig med. Kan hoppas på det men vågar knappast tro. Har ingen gång tidigare lyckats öppna upp och det är inte som att jag inte försökt. Ändå trevligt att jag satt upp det som målsättning.

Träffade igår, söndag, mormor. Hon bläddrade i tidningen och bara råkade få en jobbanons framför ansiktet som hon bara råkade högläsa från. Säger hon att det bara råkade bli så vill jag faktiskt tro på det. Särskilt vill jag inte tro att hon är så respektlös att hon arbetshetsar trots mitt väldigt uttalade motstånd mot sådant. Däremot, rent rationellt måste jag nog ändå acceptera att det nog var en ganska medveten pik hon försökte prestera. Höjde rösten mot henne, och det känns faktiskt som en rimlig och proportionerlig reaktion. Förstås ofrånkomligen så att jag funderar i dagar på om min reaktion var rimlig, är alltid ängslig och orolig att jag ska framstå mig som kräkig.

Frågar mig också hur mitt lilla hov motiverar arbetshetsandet. Vet att de är inblandade i det. Och verkar som att de inte vill ge upp det. Det förbryllar mig. Ett utslag av arbetsromantisering är det klart. Frågan är i vilken utsträckning jag kan tolka det som funkofobi. Att det skulle vara något med autismen som gör att de inte behöver respektera mig. Att de föreställer sig att det är autismen, snarare än prinsessan, som talar när jag tar avstånd från arbetande. Inte orimligt, men ett sådant perspektiv förutsätter att de tolkar autismen som i sig sjuklig, snarare än som ett markerat personlighetsdrag som i sig är varken bra eller dåligt.

För att uttrycka saken annorlunda. Hade jag varit obekväm med att springa på fester för att jag är introvert hade de respekterat det, snarare än att försöka få mig att ställa upp mot min vilja. Om jag istället är obekväm med det för att jag är agorafob skulle de troligen vilja söka ett sätt att lindra torgskräcken. Med andra ord, agorafobin är i sig sjuklig och problematisk. Introversen är varken bra eller dålig i sig, utan ett personlighetsdrag. Att betrakta autismen som en sjukdom skulle jag betrakta som funkofobt, utan det är närmare att vara ett många gånger handikappande personlighetsdrag. Precis som introvers kan vara handikappande om man vill festa kan autism vara handikappande om man ska ge sig på arbetande.

Om mitt lilla hov då frågar sig om det inte är min autism som gör att jag arbetsvägrar så innebär det att de vill förvägra mig en del av vem och vad jag är. Har samma skäl att försvara min autism som jag har för att försvara mitt prinsessande. Detta är vad jag är. Det är något som kommer med för och nackdelar. Och som ett ganska extremt drag kommer det också med ganska extrema för- och nackdelar. Ifrågasätter de min autism ifrågasätter de mitt varande, min existens, min agens, min rätt att var jag.

Nu är jag en väldig massa mer eller mindre extrema och ovanliga egenskaper hopsamlade till en klump. En av dessa är min autism. En annan mitt prinsessande. Och det finns en mängd andra termer jag kan tituleras med. Mitt behov av att känna att jag är lite av en unik typ gör att jag starkt uppskattar det här. Uppskattar att för- och nackdelarna med att vara jag är markerat olika de som de flesta andra upplever. Hade förstås varit mycket enklare att ha mer normala egenskaper, och på så vis också kunna ta mer normala livsbeslut. Men jag uppskattar att tvingas till att ta excentriska livsbeslut på basis av mina egna höggradigt unika förutsättningar.

När mitt lilla hov ger sig på att mer eller mindre försöka träna bort min autism blir jag väldigt upprörd. Därför att de attackerar mig. Jag är min autism, lika mycket som jag är prinsessa. Att ge sig på min autism är att ge sig på mig. Om det är min autism som arbetsvägrar är det i sig ett skäl att respektera mitt val. Är det istället min agorafobi kanske det är ett skäl att försöka behandla agorafobin.

Vet att jag ibland, eller ofta, säger att jag inte helt tror på autismdiagnosen. Har betraktat det som att kombinationen hög intellektuell kapacitet, rester från mina barndomstrauman, och några av mina mer prinsessiga kropsspråksdrag i sig skulle kunna beskriva varför jag är som jag är. Känner mig kanske lite mer tveksom kring denna alternativa förklaring just nu ändå. Men vilket som , oavsett diagnosen är riktig och rimlig så har jag ju de egenskaper den är satt att förklara; och jag har all anledning att försvara dessa mina drag.

Har också en känsla att mitt lilla hov ser ned på mig. Som jag skrivit det förut får jag hela tiden en känsla av att de tillskriver mig egenskaper jag inte har. Att så envist tillskriva någon egenskaper hen inte har brukar enligt min erfarenhet bero på ett ogillande av dessa egenskaper. Verkar som att många har lätt att ursäkta sitt förakt för sina medmänniskor just genom att tillskriva de egenskaper de inte har. Sedan sätter ett ‘confirmation bias’ in. Så även om de negativa egenskaperna man tillskriver sina medmänniskor inte existerar utanför ens eget huvud fortsätter man tillskriva dessa medmänniskor dessa egenskaper. Vet att jag brukar göra detta misstag med mitt lilla hov, och har alla skäl att tro att de gör samma sak tillbaka.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: