En ny frågeställning kring arbetshetsandet.

Funderat och läst mer sedan förra inlägget. Frågat mig väldigt starkt hur jag ska tolka arbetshetsandet. Grejjen är den, mitt lilla hov har verkligen gjort allt de kan för att ge mig negativa associationer till arbetande. När jag tänker efter har jag svårt att se det annorlunda. Men det förbryllar mig om de samtidigt vill romantisera arbetande. Likaså verkar de inte ha någon generalplan att göra världen till en arbetsfri plats, de säger sig trots allt vilja forma världen efter mina nycker.

Det är trots allt så att om jag reagerar negativt på prat om arbetande en gång är det sannolikt att jag gör så nästa gång. Reagerar jag mer negativt den andra gången är det rimligt att anta att jag kommer reagera än mer dramatisk den tredje. Önskar de ett annat resultat är det rimliga, eller kanske snarare det enda tänkbara, att helt byta strategi. Och associerar jag arbetande med att kräkigt beteende är det troligt att jag försöker hålla avstånd till fenomenet.

Verkar som att jag kommit att sky tanken på att syssla med arbetande av exakt samma skäl som får andra att söka sig till arbetsmarknaden. Sökandet efter frihet att bestämma över sig själv och sitt eget liv, sökandet efter agens, att få hålla livet sitt i sina egna händer. Skillnaden mellan mig och andra är att jag kommit att associera arbetande med att människor försöker kontrollera mig. Detta just på grund av arbetshetsandet.

Som jag konstaterat förut, vet inte om jag nämnt det på bloggen dock, så är intelligens närmast liktydigt med sökandet efter framtida möjligheter. Upplever man att arbetande skapar möjligheter söker man sig till det, upplever man att det kapar möjligheter söker man sig därifrån. Därmed blir det närmast en självklar att jag, under mina förutsättningar, gör vad jag kan för att hålla avståndet från arbetandet. Mitt lilla hov har skapat, och systematiskt förstärkt, mina negativa känslor kring arbetande.

Det här vberkar också vara den väntade reaktionen. Särskilt vid autism är det vanligt att man motsätter sig auktoriteter och mitt lilla hov är väl medvetna om att jag är ett mycket tydligt exempel på detta. Det är också vanligt att repetetion av störiga beteenden förstärker autistens negativa upplevelse av situationen.

Funderade ett tag på om de kunde ha läst på om det trams som kallas behaviorism och försökte applicera dessa metoder. Men de har inte på något sätt försökt belöna mig för att acceptera eller komma närmare arbetsmarknaden. Vilket utesluter saken.

Känner mig väldigt förbryllad kring det hela. Varför skulle de vilja odla en avsky mot arbetande i mig? Vet att de många gånger uttryckt en mycket djup arbetsromantik. Har hävdat att de kan få vem som helst att ställa upp på arbetande utom personer som motsätter sig saken på ideologisk bas. Om jag inte missminner mig var inställningen att de även kan få autister att ge sig på saken, även om det skulle krävas lite mer. Har jag fått dem att ge upp denna inställning? Men varför försöka få mig att utveckla ett succesivt djupare arbetsförakt? Räcker inte vad jag har? Anses det en brist i en prinsessa att beblanda sig med vanliga dödliga arbetare?

Sedan har vi det där med att om det var märkligt och autistfientligt att arbetshetsa, så är det fullkomligt bisarrt att arbetshetsa som någon för av tvärtompsykologi. Även om det är tydligt vad de gör. Effektivt är det onekligen. Men det hade väl finnas enklare sätt att få mig att hålla avståndet från arbetsmarknaden? Se till att jag får tillbaka mina pengar exempelvis. Eller är de rädda att jag ska använda dessa för något arbetsrelaterat? Känns också märkligt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: