Min stolthet: Arbetsföraktet

Lät på min lillebror igår som att mina medmänniskor fortsätter försöka manipulera mig till arbetande. Skulle vilja be de inblandade att lägga ned tramset.

Att få mig att syssla med arbetande blir ungefär som deras gamla försök att få mina morföräldrar att äta vitlök. De uppfann en massa varianter av vitlök som skulle vara mindre intensiva, men varje variant vägrades. Det var inte vitlöken som var problemet, utan själva smakmässiga funktionen vitlöken har i rätten. Det gick inte att ersätta den med en motsvarighet. För var det något som tillnärmelsevis var en motsvarighet så hade det just de kvaliteter i vitlöken som vägrades.

Detsamma gäller mig och arbetande. De kvaliteter av arbetande mitt lilla hov önskar ha mig acceptera är exakt samma kvaliteter jag vägrar. Pengarna och titlarna tillbaka först, det är inte en förhandlingsfråga.

Placerar mig medvetet längre ifrån arbetsmarknaden varje gång jag hör något tal alls om arbetande. De kommentarer min lillebror kom med kan jag på sätt och vis uppskatta ändå. Praktiskt att få veta i förväg vad jag ska se upp med.

Mina skäl till att medvetet bli en allt mer högljudd arbetsmotsåndare vid varje nämnande av arbetande handlar till stor del om att jag inte vill belöna tjat. Man ger inte godis till en hund som tigger, likaledes ger man inte lydnad till ett hov som tjatar. Det är väl lite av en uppfostringsfråga.

Det är självfallet också så att det är ett maktspel. Men det är en fråga om makt över mitt liv. Så ur mitt perspektiv är det en fråga om agens. Detta är en fråga där jag inte kan ge med mig en millimeter, just för att mitt lilla hov försöker vara en alltomfattande kraft i mitt liv. Alltså pricipiellt olikt att till exempel vara beroende av en ersättlig arbetsköpare i det att jag inte kan kasta ut dem. Därav blir också agensfrågan central i min interaktion med dessa typer.

Personligen upplever jag arbetande, och arbetshets, som ganska förnedrande i sig. I mitt huvud har öknamnet ‘Arbetsförnedringen’ alltid varit en tautologi. Gissar på att detta är ett arv från min biologiska pappa, även om det förstås skulle kunna vara en kombination av autism, elitism, och motvallstendenser. Och min reaktion på att jag känner mig förnedrad är förstås att jag blir än mer motvalls. Varje gång jag hör människor prata om mitt liv i termer av arbetande kokar det lite intensivare i mig.

En av de saker jag upplevt mest bisarrt med mitt lilla hovs agerande är just att de försvårar för sig själva så här. De arbetshetsar på alla sätt de kan komma på trots att detta varit en central faktor för de låsta positioner vi har idag. Jag har i och för sig utnyttjat deras trams. Låtit det hela fortgå, valt att inte säga ifrån för intensivt. Just för att jag vet att jag på det sättet kommit att reagera allt mer dramatiskt på arbetshetsandet. Har trots allt lovat mig själv att göra allt som står i min makt för att hålla mig borta från arbetsmarknaden, så kan jag göra något som ytterliggare ökar min avsky och förakt för arbetande så är det mitt ansvar att ta den chansen.

Har också som målsättning att öppna dörrar. Maximera antalet distinkta vägar jag kan ta i livet. Och som situationen ser ut idag skulle arbetande direkt motverka detta syfte. Skulle bara vara ett meningslöst slöseri på tid som bättre kunnat ägnas åt studier. Pengar är inte den enda resurs som öppnar dörrar. Tid och kunskap är minst lika viktiga. Och kunskap kommer jag alltid ha nytta av. Eventuella pengar blir värdelösa den dag mitt lilla hov äntligen ger med sig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: