Gurka #907

Märker när jag ska försöka skriva detta inlägg att WordPress inte fungerar för mig med Firefox längre. Har haft liknande problem med Twitter länge. Saker som iten fungerar som de ska. Antagligen hänger det bara på att Firefox plötsligt fått relativt få användare så Firefox-användare har nedprioriterats. Det är väldigt sorgligt. En period var det ett absolut krav att webplatser skulle följa standarderna så noga att de fungerade med alla webläsare. Verkar som att det numera räcker med att ha stöd för de två-tre största. Ett misslyckande för Firefox som existerar med den uttalade målsättningen att tvinga webutvecklarna att följa de standarder som finns.

Men detta var inte vad jag tänkte skriva om idag. Det bara blev så. Sitter jag här med bloggen fastnar jag snabbt i mitt mer raljanta läge. Det är trots allt vad jag har bloggen för. Och storföretag som får en massa inflytande och sedan brukar den på ett sätt som missgynnar mindre parter är förstås något som jag alltid haft svårt för. Inte för att WordPress är större än Mozilla, men ändå.

Har funderat i dagar på att skriva av mig något och många idéer har flugit igenom mitt huvud. Kommer nog inte ihåg de alla. Ska försöka plocka med så många som möjligt. Så inlägget är planerat att bli långt och rörigt.

På väg hem från japanskan i tisdags gick som vanligt igenom skogen. Fick se två kaniner hoppa över vägen. Små bruna, väldigt välkamoflerade, så av vild typ alltså. Visste inte vi hade vilda kaniner häromkring. Väldigt intressant. Såg lite senare två igelkottar engagerade i reproduktiva aktiviteter.

I onsdags träffade jag psykiater för att få mina papper till försäkringskassan uppdaterade. Fick ett fint papper att slå dem i huvudet med i hand. Så jag är nöjd så. Däremot hade jag hoppats på att få en chans att öppna upp mig om min bakgrund också. Blev under mötet dock snabbt klart att så inte skulle bli fallet. Däremot satt jag fast och fyrkantigt och sade att det var mycket med mitt liv som jag tycker är jobbigt att prata om. Fick räcka för den här gången. Kände att jag inte behövde låtsas bort att jag är jag i alla fall.

Träffade mormor senare den dagen. Vi pratade om mitt behov att fly från min lägenhet efter hyreshlöningen som lär komma efter balkongen monterats här hemma. Sade att jag skulle vilja flytta in i en lägenhet i stan. Mormor uttryckte viss förvåning över saken. Verkade som att hon trodde jag ville bo mitt ute i villamattan. Förstår inte det.

Vet att mitt lilla hov flera gånger historiskt byggt hus åt mig enskilt beläget. Har utgått från att det var en konsekvens av deras sammanblandning mellan mig och ett visst troll. Det var trots allt på grund av det där trollet de insisterade på att ha mig boende i Sverige. Varken Sverigeboende eller enskilt belägna lyxvillor är i mitt intresse, alls. Det är just den typen av grejjer jag upprepade gånger bett dem hålla sig väldigt långt borta från. Med tanke på den kvinnosyn som det getts uttryck för har jag starka misstankar att det var allt annat än goda avsikter bakom idén att bygga dessa hus avsides. Som en konsekvens finner jag det vara i mitt intresse att istället bo centralt och smått lyhört i större stad.

Blev av min lillebror varnad för att jag riskerar att bli kallad halvling om jag flyttar till Japan. Det intressanta i sammanhanget är jag verkligen inte har något emot det. Varför skulle jag? Idag får jag halva min existens och bakgrund fullständigt ignorerad av de som gör anspråk att vara mina närstående. Varför skulle jag vara obekväm med att slippa det tramset? Jag förstår det inte. Inte som att jag gör anspråk på att vara japan, faktiskt, det är bara en halv uppsättning utrikiska gener jag har. Jag är halvling, det är okej, det är fakta.

En annan grej som plötsligt slog mig är frågan om huruvida mitt lilla hov och mina japanska släktingar finner mig läskig. Vet inte riktigt varför de skulle det. Intelligent filur med fyrkantig moral? Eller bara per association med min biologiska familj? En kombination? En känsla av att de inte vet var de har mig? Kombinationen lite för perfekt vad gäller vissa saker, och samtidigt mitt krav på att få göra exakt vad jag vill exakt hela tiden? Men osäkerheten kan trollas bort om de bara vågar prata med mig. Det är inte jag som isolerar mig, det är mitt lilla hov. Jag må vara lite excentrisk, men är alls inte farlig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: