Om att känna mig otillräcklig

Igår besökte jag liksom alla andra lördagar mina föräldrar och det har varit ett par saker för mig att tänka på. Det första jag hörde när jag kom innanför dörren var mamma pratandes med min storebror. Pratade om när hon var tjugofyra och precis börjat jobba som dagmamma, och diskuterade hur mycket mer energi hon hade då än nu som femtioåring.

Kom att känna sådär som jag känner när människor pratar arbetande i normaliserande ton i min närhet. Tänkte som jag faktiskt gjort ett par gånger förut, att mitt motstånd mot arbetsprat kanske mest har att göra med att jag känner att jag inte skulle klara sådant. Har inte den energin. Alltså att det är jobbigt att höra människor moralisera om att arbetande är jättviktigt och något man ska lägga merparten av sin tid och energi på just för att jag inte klarar sådant. Att det får mig att känna mig otillräcklig. Ger mig intrycket att människor kritiserar mig eller rent av ser ned på mig över saker utanför min kontroll.

Den har känslan interagerar dock förstås med min besvikelse på mitt lilla hov. I och med att jag har bilden av att de har tagit ifrån mig allt som någonsin varit viktigt för mig blir associationen till dem uppenbar. Är det inte som en direkt konsekvens av deras trams som jag mår som jag gör? Är det inte deras fel att jag inte har den ork och energi andra i min ålder har? Känslorna bubblar upp och jag känner mig än mer liten och förbisedd.

Senare när vi satt och åt började mina föräldrar prata om vad de gjrot för insatser för oss som barn. Först klagade de på deras misslyckade uppfostran och min initiala känsloreaktion var återigen den att jag kritiserades. Arbetsförmedlingens jakt på min lillebror var på tal så den uppenabra kopplingen igen var att det var arbetsmoralismen som slog till igen. Ganska snart insåg jag dock att de var djupt självkritiska.

Har kritiserat mitt lilla hov för vad de utsatt mig för här på bloggen många gånger. Men de har aldrig kommunicerat med mig direkt. Mina föräldrar har ofta fått vara deras slagträ. Så det är klart att de kan tycka sig ha skäl att vara självkritiska i det att de i princip lyckats traumatisera mig på några mer eller mindre farliga främlingars kommando.

Är själv inte besviken på mina föräldrar. Helt övertygad om att de gjorde sitt bästa efter förutsättnignarna. Att de manipulerades till att göra mig illa ska nog snarare tolkas som att de typerna som kommit enda från Japan för att tillse att deras prinsessa fick allt som prinsessor ska ha inte direkt hade den kapacitet uppdraget krävde.

Det var ris till maten igen. Första gången på flera månader. Och det var kokat så att det fick en glans. Snarare än matt, som ris kokt på vårt vanliga svenska vis är. Den blanka varianten är något jag starkt associerar till den japanska riskokningstraditionen. Diskuterade detta för bara något inlägg sedan, vet förstås inte om jag inspirerade dem till att prova denna teknik genom mitt inlägg eller om de gissningar jag kom med då stämmde någorlunda.

Pratade som vanligt också länge med min lillebror. Som vanligt. Bland annat kom vi att prata om att mänsklig evolution numera främst sker genom sexuell selektion. Ett något spekulativt men också tämligen okontroversiellt perspektiv. Han kom att hävda att människor numera ”avlas” för att bli långa. Människoavel har vi nog druttat in på förut, men i det här fallet skulle jag kalla det för en ganska stor vidgning av begreppet. Funderat på, förstås, om ordvalet har att göra med en önskan att slipa ned mina känslor kring min prinsessbakgrund. Knappast omöjligt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: