Mer om krånglet med psykbyte.

Har bestämt mig för att jag har skäl att skriva ett nytt inlägg igen. När jag kände jag skulle iväg till japanskan idag kände jag att jag inte riktigt hade lust. Ovanligt, brukar tycka om att gå dit och det blev ju bra när jag väl var där. Förra gången kom jag rent av sent till japanskan efter att ha fastnat hemma och dagdrömma. Det här att jag börjar bli slarvig med tiden brukar vara ett omedelbart symtom på stress och oro, så jag kopplar det klart till att jag håller på att krångla med att få kontakt med psyk. Att det inte går så vidare fort och enkelt för mig gör mig stressad.

Är förstås alltid så när jag ska krångla fram ett nytt läkarintyg om att jag får leva ett tag till. Har sedan länge bestämt att jag tar livet av mig om jag någon gång inte för förnyad aktivitetsersättning. Så det är själva otryggheten i att inte veta som stressar, snarare än något annat.

Pratade med mitt personliga ombud i förra veckan om det här med att byta psyk, och krånglade en del med det hela. Har alltid pratat från utgångspunkten att jag ska besöka för att få ett läkarintyg så att jag kan fortsätta med aktivitetsersättningen. Han sade något om att jag kanske kan få mina besvär behandlade på vilket jag svarade att jag inte är intresserad. Är inte intresserad av att må dålgt, inte intresserad av att få det behandlat; japanskan är viktig för mig psykerierna är det inte.

Besökte vårdcentralen igår och bad dem skicka en remiss, informerade att det borde gå bra att skicka till vilket ställe som helst som är tillgängligt från pendeln. Så nu har jag förhoppningsvis lyckats dumpa ansvaret på dem. Ett ställe i Vasastan, gärna privat, skulle jag nog känna mig mest trygg och nöjd med faktiskt. De brukar ha skrytigare lokaler och vara mer lösningsfokuserade, har den bilden i alla fall, något jag trivs ganska bra med.

Inser att det här med att dumpa ansvaret att välja på vårdcentralen snarare än att hänga över varje steg i processen skapar mer utrymme för mitt lilla hov att påverka och placera mig någonstans. Har bestämt att jag ändå är oki med det. Hade förstås föredragit om de pratade med mig om sina önskemål och inte bara arrangerade grejjer. Men det får vara, en läkare har trots allt betydligt bättre chanser att hjälpa mig om hen vet lite mer om min bakgrund — saker jag inte enkelt kan tala om. Frågan är då förstås också i vilken utsträckning jag faktiskt vill ha hjälp.

Är rädd att om jag ska hålla på och springa till psyk, att även om det kanske kan avhjälpa lite av mina problem så kan det ta energi från saker som jag känner jag faktiskt vill prioritera. Gör det att det blir än svårare att orka med att plugga så mycket jag vill skulle det ju vara tråkigt. Samtidigt vet jag inte hur hjälpt jag kan bli av psyk, ser dem i stor utsträckning som en del av samma byråkratiska komplex som försäkringskassan. En institution jag upplever aktivit försöker erodera mina livsmöjligheter och stressa ihjäl mig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: