Tankar kring konversationsövningar, och lite annat.

Idag träffade jag mitt boendestöd och han kom att fråga mig om jag inte ska försöka ta kontakt med någon japan över nätet för konversationsträning. Finns många sajter som låter människor koppla upp med varandra för sådana övningar. Sade att jag som vanligt känner mig väldigt obekväm med idén att ta kontakt med okända människor digitalt. Han tyckte jag kunde skippa videokonferans och köra bara ljud, men det är inte ögonkontaktgrejjen jag är obekväm med, utan att jag har så svårt att lita på okända människor. Det är lättare om jag träffar människorna i köttrymden.

Annars har jag fudnerat av och till på att ta kontakt med någon för just detta. Och det är just det att jag är så obekväm som sätter stopp. Kanske kommer att bli av, men det kommer behöva vara ett ganska välavvägt beslut. Skulle kräva ganska mycket ställtid och jag ska försöka synkronisera mina försök så att jag inte samtidigt sysslar med andra projekt att modifiera aspekter av mitt liv och mina vanor.

Habitica har jag integrerat väl nu, började med det redan i december så. Just nu håller jag på att försöka introducera mer regelbundna och systematiska japanskastudier, dock inte just konversationsövningar. Har också lyckats dra igång ett projekt att läsa mer böcker. Läst ut ringentriologin idag så får se hur det fortsätter. Kanske skulle kunna prova introducera digitaliserade konversationsövningar efter att japanskakursen är slut. Måste se hur det synkroniserar med mitt bråkande med psyk och försäkringskassan också.

Har förstås också, som så ofta, en misstanke om att mitt lilla hov är inblandat och vill övertala mig om att påbörja koversationsövningarna. Vet inte riktigt om jag vill ge dem det. Ger jag dem ett lillfinger tar de åtminstone hela armen, antagligen tuggar dem i sig mig hel. De gjorde ett liknande projekt inför det där helikopterprojektet, till och med min läkare på könskorrigeringen talade om Östasiatiska och det var månader innan de satte tramset i verket. Svårt att inte dra paralleller när jag hör försiktiga pikar om detta.

När jag ändå talar om mitt lilla hov. De har uttryckt förut att det skulle vara oki för mina japanska släktingar inte har någon direkt kontakt med mig om de kan ha digital kontakt med mig. Det skulle alltså kunna vara så att de försöker sätta upp så jag ska få prata med någon släkting eller så. Och visst, vill inte dessa släktingar träffa mig i köttrymden så får jag väl ge dem det. Men annars uppskattar jag inte att mitt lilla hov använder detta som ursäkt för att slippa omlokalisera mig till Japan.

En viktig förhoppning jag har med mitt aktiva undvikande av det absolut mesta i livet är att det ska övertyga mitt lilla hov att sluta dansa som katten kring het gröt. Vill se att de sätter fart och tydligt uttrycker vad de önskar av mig istället. Såvida de inte behagar göra så har jag inte mycket annat val än att vägra allt som rör sig.

För att ramla in på något lite annat vill jag nog också kommentera det att min kompis jag träffade i fredags kom att nämna antroposofin. Han läser till läkare och tog ut svängarna att kritisera denna smått fantastiska pseudovetenskap. Kommit att tänka på att min biologiska pappas familj lär ha haft kopplingar åt det hållet. Känner mig ganska blandad själv. Vet förstås rent intellektuellt att det hela väsentligen är meningslöst trams, men å andra sidan vet jag att skulle jag hoppa på sådana idéer i någon form av familjelojalitet skulle jag göra precis rätt människor besvikna. Tycker inte om när folk börjar förvänta sig att jag ska ta avstånd från mina medmänniskor och deras trosssystem, oavsett hur fantastiska dessa trossystem är.

Helt orelaterat igen. Har sett att en hel del människor sista tiden uttryckt ett skarpt ogillande av rika människor. Främst tänker jag på kommentarer om hur rikedommar verkar få människor att bli korkade. Det är förstås inte sant och jag har svårt att förstå kopplingen. Mer eller mindre genomtänkta beslut fattas av alla möjliga grupper i samhället. Gissar på att de flesta sådana kommentarer triggats av den artickelserie om rikas vardagsliv SvD kört en period. Och den kan jag förstå människor retar sig på. Klart inte det taktfullaste att skryta om hur besutten man är i riksmedia. Men är det inte snarare skytsamheten än pengarna som sticker i ögonen? För mig är det i vart fall det. Däremot unnar jag alla de privilegier de lyckats skaffa sig; vi har alla våra unika förutsättningar i livet och tråkigt hade det varit annars. Vissa har taktfullhet, andra pengar.

Annonser

One response to “Tankar kring konversationsövningar, och lite annat.

  1. Pingback: Lite mer om pratande och ögontittande | En galen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: