Medel att förändra

Träffade min barndomsvän som snart är läkare i fredags och vi kom att prata om psykiatri. Det är vad han läser nu. Pratade en del om vanföreställningar och sådant. Känns så väldigt främmande. Har annars läst en del om psykologi på nätet, brukar jag tycka är intressantare. Också när jag läser om det känns de problem som människor har främmande, även om jag kan sätta mig in i dem på ett annat sätt. Brukar få känna att jag är väldigt rationell och agerar väldigt genomtänkt — men så har jag mycket tid åt att tänka och är dessutom ganska bra på det.

Igår var det lördagsfirande, så som varje lördag. Ska inte säga det hände särskilt mycket som stack ut från det vanliga. Pappa och lillebror kom i bråk av att pappa pajjat en kabel i flytten och vägrade be om ursäkt för det. Framstod väldigt som han utvecklat ett behov av att känna sig ofelbar när har gick i försvar. Men han har väl kanske alltid haft ett behov att ha rätt och känna sig bättre än andra. Mig vågar han dock inte bråka med längre — förvånade lite att han höjde rösten i min närhet ens.

Har läst en massa bok sista tiden, fick tag på ett par böcker, en lånad och en i present över jul. Snart klart med Ringentriologin och kan fortsätta med dessa andra. Känner att jag har lite press på mig med så mycket böcker att läsa så kommit igång att läsa bok även när jag sitter hemma vid datorn, inte bara på tåget alltså.

Det här med att jag känner mig väldigt rationell med fötterna på jorden och så gör ju också att jag känner mig mer trygg i min prinsessidentitet än jag gjort. Vet att vanföreställningar brukar vara av det mer godtyckliga slaget, och vet att min extrema självkritik relaterat till mina analyser kring prinsessandet är väldigt otypiskt sådant. Så jag kan känna mig trygg i att jag är prinsessa. Symtomen passar bäst på PTSD fortfarande, läskigt nog i och för sig. Men att jag känner mig tryggare i mig själv gör förstås också att jag mer troligt vågar berätta om mina besvär.

Igår sade mamma också något om att i och med att min japanska bara är en kväll i veckan så skulle jag faktiskt kunna ha tid med något annat också. Förstår inte rikgt vad hon menade med det. Försöker mitt bästa att inte belasta mig för mycket för att jag inte vet om jag skulle klara det. Tid finns alltid med mig, jag är mest rädd för att det ska bli mer än jag orkar med så att jag slutar med andra saker jag vill prioritera. Har ett ganska enormt återhämtningsbehov.

Tror starkt på att jag kan ändra min hjärna och mitt liv medelst succesiva och små förändringar. Därför jag tror mycket på att mina japanskastudier faktiskt kan hjälpa mig att komma vidare. Måste förstås få mina medmänniskors stöd och hjälp om jag ska reda ut prinsessandet och få tillbaka vad som är mitt och så. Men språkstudierna är klart ett steg åt rätt håll.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: