En önskan om reparation

Fick idag, tekniskt igår nu, klockan är fem över midnatt, besök på två gamla inlägg. Läste dem nu och känner att jag inte har mycket att tillägga. Vill skriva lite ändå.

Träffade min familj igår, som vanligt på lördagar, och pratade en del med min lillebror. Ämnena råkade delvis sammanfalla med inehållet i de där inläggen. Första jag vill kommentera var att han nämnde något om att den äldre generationen alltid baktalat den yngres arbetsval. Pratade något om det antika Egypten och någon tidig pappersarbetare som fick höra klagomål om att det inte var ett riktigt jobb att hålla på att skriva och läsa.

Själv sysslar jag inte med arbetande. Skulle aldrig göra. Men kommentaren fick mig att fundera på min relation till mitt lilla hov. Man skulle med viss anstrgäning kunna betrakta vad jag ägnar mig åt som en form av arbetande ändå, även om det inte är något som genererar inkomster. Bråkandet om prinsesserierna åsido så matar jag faktiskt också mitt lilla hov med idéer som de sedan använder för att reformera världen. Åtminstone om man ska välja tro på dem. Det är en högrisksyssla, sällan jag får något alls för det men får jag avkastning blir den desto större — och vilket fall är det ett bidrag till världen jag existerar i. Har hittills inte fått något alls i monetär väg. Skulle vilja ha min pengahög tillbaka men i övrigt har pengar aldrig varit något som engagerat mig.

En annan sak som lillebror tog upp var Israels ockupation av delar av Palestina och den där bojkotten av Israel som jag fortfarande betraktar som trams. Vad gäller konflikten i sig tycker jag mig inte vara insatt och det är verkligen inget som engagerar mig. Mina ställningstaganden är huvudsakligen instrumentella och har med min relation till mitt lilla hov att göra. Ändå en konflikt där jag inte har någon personlig relation till någon sida så jag känner att jag inte vill starka åsikter utan lämnar hellre debattutrymmet till de inblandade.

Det var de två sakerna. Tänker dock också säga att jag tycker ha fått det bekräftat att jag har människor som stödjer mig i beslutet att bli skitförbannad och kasta ut mitt lilla hov efter helikopterprojektet. Ett erkännande av att min reaktion var rimlig och proportionerlig.

Annars, som sagt, de där två inläggen var riktigt trevliga. Känner mig fortfarande oerhört sur och ledsen på att min japanska bakgrund tagits ifrån mig. Oerhört besviken på mina medmänniskor som fortfarande inte gjort några seriösa försök att reparera skadan. Kan verkligen inte se att min kamp för att försöka reparera skadan och få min trasade identitet reparerad skulle vara oproportionerlig. Tvärtom, finns det något som är viktigt är det vår förmåga att minnas vilka vi är och prioritera vad som är viktigt för oss. Och således måste jag söka min japanska bakgrund och vara oskiljbar från prinsessandet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: