Lite om mina regler.

Fick igår besök på ett inlägg här på bloggen, ett där jag beskrev hur jag började gråta när jag spelade Geoguessr varje gång en bild från Japan dök upp. Framgick inte i det inlägget, men för mig är det självklart att reaktionen kom för att jag känner mig övergiven. Inte så märklligt att jag associerar Japan till mina japanska släktingar ändå. Just i och med att bilderna var så vardagligt tråkiga blev det också väldigt verkligt, till skillnad från de mer turistriktade bilder och sådant som dyker upp på till exempel Twitter.

Tycker mig plötsligt ha skäl att misstänka att mitt lilla hov bestämt sig för att ge sig på mitt Regelverk. Vill att jag ska känna mig fri att göra vad jag vill och inte begränsa mig med en massa regler. Men de missförstår mitt Regelverk, vad det är och vad det står för.

Som mitt lilla hov förhoppningsvis lyckats ta till sig betraktar jag mig själv som universums bästaste prinsessa. Det är min självbild, den är absolut och orubblig. Och den har absolut ingenting med Regelverket att göra. Spelar ingen roll vad jag ställer till med, spelar ingen roll vad för regler jag följer och inte, min självbild står resolut.

Alla min regler har sina egna syften. Vissa, som den om att inte äta rött kött, är tråkiga och ganska självförklarande. Har ganska god koll på kensekvenserna av att bryta mot rött-köttregeln. Lite onödigt lidande för ett kretur, lite tråkig mat att äta, kanske inte ger uttryck för de värden jag tycker mig stå för. Men prinsessandet kvarstår orubbligen. Haft funderingar på att ordna mig en Japanresa och planerar under den tillfälligt makulera regeln.

Andra regler, som den om att inte arbeta för pengar, är jag mer direkt orolig för konsekvenserna om jag skulle bryta mot. Och nu diskuterar jag inte främst aktivitetsersättningen. Känner mig som sagt övergiven, vill inte visa mitt lilla hov och mina japanska släktingar att de kan springa ifrån mig och känna sig trygga med att mitt liv fungerar ändå. Är dessutom rädd för andra människor, sociala sammanhang där det ställs krav på mig, nya miljöer jag inte trivialt kan ta mig ur. Dessa rädslor har väligt mycket att göra med att jag är rädd att mitt lilla hov igen ska ta chansen att göra mig illa.

För att repetera och förtydliga. Regeln om att inte arbeta för pengar har jag för att skydda mig själv. Att inte utsätta mig för situationer jag finner skrämmande, att inte lämna öppningar genom vilka jag kan bli utnyttjad. Hade jag faktiskt velat arbeta, hade jag sett karriärande som ett livsmål, hade jag säkert kunna finna en lösning på dessa rädslor. Som det ser ut vill jag inte det, och har därför heller inte en chans att motivera mig till det, varför skulle jag utsätta mig för dessa risker för något jag vilket som inte vill ha med att göra?

Prinsessandet står resolut vilket som. Oavsett jag tramsar med i arbetshetsandet eller om jag vågar stå upp för mig själv och vad jag tror på.

Min regel om att inte dricka alkohol, och helst inte umgås med människor som gör heller, kokar ned till samma grundskäl som arbetsvägrandet. Är rädd att bli utnyttjad av diverse okända kräk och mitt lilla hov i synnerhet. Rädd att jag eller människor i min omgivning ska tappa omdömmet, i fallet mitt lilla hov tappa det lilla de ändå har. Kan fortsätta med andra regler, som den om att inte skaffa partner, vad kan den tänkas handla om?

Mina krav att jag ska ha mina titlar erkännda, min pengahög tillbaka, och insyn i mitt lilla hovs verksamhet innan jag ens så mycket som tänker på att ta betalt för arbetande. Innan jag är beredd att ge på substanser som påverkar omdömmet, innan jag låter någon komma för nära, torde med detta inlägg få sin förklaring. Att jag skulle ”festa och ha kul”, eller syssla med andra typer av ålderstypiskt beteende är helt och fullt uteslutet så länge hotet att bli utnyttjad av detta packe kräk hänger över mig.

Men universums bästasta prinsessa är jag oavsett. Oavsett ålderstypiskt beteende, oavsett festande, oavsett abetande, oavsett precis allt, det har inte med regelrna att göra. Reglerna har jag för att förhålla mig till en jobbig situation. Reglerna har jag för att kunna sätta en gräns, kunna säga till mitt lilla hov att nu har ni gått för långt. Reglerna har jag för att kunna vara konsekvent med vad jag förväntar mig av mina medmänniskor.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: