En liten mardröm …

Vaknade av vad jag inte kan kalla annat än en mardröm. Var en dröm, men tänkte inte alls på den som en mardröm precis när jag vaknat. Barndomsdröm, absolut, men mardröm kallade jag den inte förrän en halvtimme eller så senare av att inte kunna somna. Och nu känner jag att jag vill skriva av mig lite så att jag kanske kan sova sedan.

Kastades tillbaka till tonåren, skulle gissa kring årskurs åtta. Den tiden i mitt liv var lite mardrömsartad i och för sig, men inga av de minnena for förbi. Var i vad som var mitt rum på den tiden och gick hastat igenom mina rutiner innan sovdags. Mamma försökte få lillebror i säng och ville inte det skulle höras av mig och min bror på nedervåningen, han hade inte lust att sova. I rutinerna ingick det att mata fiskarna, hade ett akvarium på rummet på den tiden. Detta är väsentligen vad jag kommer ihåg av drömmen.

När jag vaknade efter drömmen var jag tvungen att orientera mig. Försökte komma på åt vilka håll från sängen det finns väggar. Först ingen aning, sedan spåra baklänges, vem är jag nu? Var lever jag nu? Var står sängen? Hur ligger jag i den? Inte första gången jag behövt göra så när jag haft drömmar från barndomen, kan verkligen bli helt bortkastad från verkligheten.

Sedan kom rädslan. Bara rädsla i allmänhet. Ingen tydlig orsak. Drömmen triggade den förstås, men inte av något tydligt skäl. Var inget skrämmande i vad som faktiskt hände i drömmen. Får spåra det till att jag faktiskt inte mådde så bra i den åldern. Vet sedan tidigare att jag känner mig obekväm med att gå tillbaka till de miljöer jag lade mycket tid i den åldern.

Efter en halvtimmes sömnlöshet gick jag för att hämta mitt förstoringsglas. Lade mig i sängen igen och tryckte det mot bröstet. Som en unge med ett favoritgosedjur. Efter en kvarts gnagande till var jag på gränsen till att gråta. Förstoringsglaset hjälper ganska mycket, en chans att få känna att jag ändå är jag, känna mig lite tryggare, men verkar inte ha räckt. Så nu sitter jag och skriver av mig på bloggen också. Vädrar lite känslor. Räknar inte med att få sova så mycket mer idag ändå.

Att det var mitt lilla hov som förstörde mina tonår ser jag idag som en fullständig självklarhet. Och jag är övertygad att bara jag fick prata med dem, reda lite i det här, så skulle jag kunna få slippa bli tillbakakastad såhär. Känslan av osäkerhet, att jag inte förstod, och fortfarande inte förstår, vad som hände omkring mig, känner jag är en betydande bidragande orsak till att jag inte fungerar sådär jättebra ens idag. Mitt lilla hovs ovilja att hjälpa till är dock total, så jag lär väl få fortsätta vara såhär.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: