Hur var det nu med pengatramset, och styrka …

Har lyckats titta igenom halva sista delserien av Shana idag. Länge sedan jag sträckkollade på anime såhär. Kom att tänka på att jag inte sett denna och att jag utvecklat en lite speciell relation till karaktärer med långt rött hår. Min speciella relation med känslodrivna tsunderefilurer hade jag förstås redan sedant tidigare, men verkar också blivit starkare allteftersom jag kommit lära känna mig själv bättre.

Tänker också som vanligt på mitt lilla hov. Känner ibland att jag inte tänker på något annat. Inte riktigt sant, men de är indirekt en stor del av mitt liv. Något jag ständigt måste relatera till. Mig betraktar de som en lat vekling. Jag vet. Och jag betraktar dem som kräk och tjuvar. Självfallet är lathet från början till slut ett hopfantiserat fenomen, en myt som priviligierade tror på för att kunna få känna sig bättre än andra. Och veklinggrejjen handlar bara om att de bestämt sig för att jag som prinsessa har ett ansvar att vara bättre, starkare, än andra.

Som vi alla förhoppningsvis kan komma överrens om är de bästa besluten jag kan ta de beslut som skapar flest framtida möjligheter. De mest konstruktiva prioriteringarna jag kan göra är de som öppnar flest dörrar. För mig, som har alla mina mina styrkor instängda bakom skallbenet mitt, stämmer detta bättre än för många andra.

För att förstå mina beslut så måste mitt lilla hov klara att se mig för den jag är. Vifta bort sina dimridåer och dagdrömmar. Sluta intala sig myter om arbetande som vägen till ett bättre liv, eller om papperslappar med siffror på som något med annat än flyktigt värde. Pengar har jag sett uppstå och försvinna i hissnande kvantiteter, fram och tillbaka som vore dessa ingenting. Varor och tjänster har alltid flödat, löskopplat från monetära transaktioner. Är tillräckligt av en ung söt tjej, är tillräckligt smart, har rätt intresseområden, och så vidare, för att det monetära aldrig ska te sig riktigt relevant för mig. Mina priviligieger sitter inte i siffrade lappar och jag vet att så vida jag har mat på bordet och tak över huvudet kan de heller inte ge mig något som spelar någon roll i det stora hela.

Tror mitt lilla hov verkligen att jag pluggar japanska och läser blandade intressanta saker på nätet om dagarna av lathet? Tycker de verkligen att min tid skulle vara till större nytta i en arbetsköpares händer? Varför i så fall? Vad ser de som inte jag ser? Pengar är värdelösa, men tid och kunskap är det inte. Och även om jag nu skulle beblanda mig med arbetsmarknaden så skulle pengarna därifrån aldrig kunna mäta sig med de jättesummor som susar förbi lite sådär i allmänhet ibland, om jag ens kämpade stenhårt med att skrapa ihop löneintäckter över många sekel.

Skulle prinsessor vara bättre än andra? Eller var det bara starkare än andra? Var det någon rest från en konfliktfylld historia där militära krafter vann? Får känslan av det. Och visst, kan väl få vara. Alla mina styrkor sitter även i sådana perspektiv inanför skallbenet mitt. Men vad som i så fall motiverar mitt lilla hov att arbetshetsa förstår jag alls inte. Trams rakt igenom. Varför vill de inkludera mig i någon armé av pengasuktande zombier? Är perspektivet att jag ska vara bättre än andra kanske de bara ska delge mig den där jättehögen med pengar så att zombierna kan springa mina ärenden. Eller?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: