Bara än mer pladder i min vanliga stil …

Igår var det tisdag, vilket innebär att jag gick på min japanskakurs. Först diatermin, sedan några timmar inne i stan, och så japanskan. När jag satt där, under mina lediga timmar, i en park i stan, läste bok och tittade på förbipasserande, gick det förbi en kvinna med lägre hår än jag. Det är inte ofta jag ser, och hennes var säkert decimetern längre än mitt. Intressant att se på någon annan. På mig känns det verkligen som att håret bara är en del av att vara jag, inte jättedramatiskt att det är långt. När någon annan med hårlängd i samma storleksordning går förbi så ger det ett intryck av att det är väldigt långt. Så jag gissar på att även mitt hår skapar ett sådant intryck. Jättelångt.

Känner att mitt lilla hov vill mig något. Har svårt att tolka vad bara. Förstår inte varför de inte bara kan säga vad det är. Kanske lika bra det. Är trots allt ganska motvals när deras idéer kommer på tal. Arbetshetsandet tror jag inte de gett upp än. Det förstår jag inte heller. Vet att de visade mig något videoklipp när jag var yngre för att kunna skryta om sin förmåga att pressa folk till att beblanda sig med arbetsmarknaden. Förstår inte varför de håller på med sådant alls. Lät inte som att det varit särskilt kontroveriellt att vilja avstå från arbetande heller, utan att det på något magiskt vänster just blivit det. Förstår inte. Hela det här arbetsidealet är en tämligen bisarr konstruktion i mitt huvud. Det blir inte mindre märkligt av att det hetsas om det hela tiden, särskilt inte i och med att ingen verkar kunna motivera det.

Det är trots allt en ganska samtida trend. Synen på arbetandet som livets mening. Känns som lite av en fluga. Verkar ha varit omkring ungefär lika länge som mitt lilla hov gjort anspråk på att sprida mina idéer. Något som gör att jag misstänker koppling till något fascistiskt troll vilket direkt utgör ytterliggare ett skäl att aktivt arbetsvägra till varje pris. Och jag menar, vantrivs jag med tanken på arbete kanske det är rimligt att mitt lilla hov sätter mig i en social situation där sådana känslor är ganska normaliserade. Man lär tänka ungefär som de människor man umgås mest med, så hamnar jag i ett sådant sammanhang lär jag känna mig mindre illa till mods över mitt eget känsloliv.

Kan se att jag ställt till det en hel del för mitt lilla hov. Efter att vi lyckades reda ut trollproblematiken har det succesivt blivit allt klarare för dem att jag åsikts- och känslomässigt väsentligen är raka motsatsen till vad de fått för sig. Delvis beror det förstås på min ovana att himla med ögonen utan att säga något när jag hör idéer jag inte håller med om, och delvis beror det på att jag är motvals i största allmänhet. Vad gäller arbetshetsandet får jag också en känsla att de försökt ta vara på de faktum att jag gärna kallar mig feminist och progressiv och gjort någon idéhistorisk analys utifrån det. Och inom den vänster dessa begrepp gärna associeras med förekommer också idén om att arbetande är lösningen på all världens problem.

Själv är jag, som jag uttryckt många gånger förut, inte idealist. Det innebär att det är tämligen självklart för mig att byta åsikter efter min egen livssituation. Är jag prinsessa så är jag prinsessa. Är jag autist så är jag autist. Politik är ett verktyg som jag kan använda för att försvara mina intressen, eller till och med göra världen till en bättre plats. Men ideal är inget jag tror på, alls.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: