Min jobbiga stresskänslighet.

Min betalning av japanskakursen skulle varit inne igår, blandade ihop datumet med det för boken som är lite senare. Så missade det med två dagar blir det, en dag för hanteringen av transaktionen också. Kände mig väldigt stressad och stissig av att ha missat att betala i tid. Har hänt mig förut att jag börjat gråta av att missa tåget när jag ska iväg, så inget nytt, vet att jag är överkänslig för den här typen av emotionell stress. Ångest är väl vad det ska kallas gissar jag. Lite oproportionerligt är det, men känner samtidigt att jag vill leva upp till de förväntningar som ställs på mig. Rimliga sådana, och jag tycker nog ändå att punklighet är en rimlig förväntning.

Ett av skälen till varför jag gav upp mina studier en gång var kanske just att jag blir så stressad av sådant här. Fick övertala mig själv att det inte spelar någon roll om mina studier inte går ihop, min emotionella hälsa måste få vara viktigare. Just det här problemet har jag aldrig riktigt försökt hantera i isolation. Har haft kontakt med vården en hel del och fått hjälp med väldigt mycket annat, har då också varit helt öppen med att jag är stresskänslig. Har fått baka ihop det under min aspergerdiagnos och det kanske får vara oki. Om någon månad ska jag träffa psykolog på habiliteringen och funderar lite på vad jag ska ta upp och då kanske jag kan försöka diskutera det här problemet i sig, oävet andra problem jag har eller haft.

Funderat på det där med regler, som jag skrev om i förra inlägget. Det fullständigt fascinerande i att uttrycka sig som att regler skulle vara ett problem i sig. Vet att jag själv får ångest av att bryta mot vad jag upplever som mina regler, och det där med att hålla tider är en sådan som jag är vädligt dålig på; inte det. Men ta sociala normer, eller för den delen grammatiska regler. Hur många regler följer jag inte i denna text i sig? Många är de. Men reglerna är minst lika mycket möjliggörande som begränsande, de talar om hur saker bör göras, vilka vanor som är konstruktiva, eller agerar som sociala markörer och byggstenar för en identitet.

Vad gäller mitt lilla hov känner jag att vi tyvärr fortfarande vadar i missförstånd om varandra. Och jag ser inte hur det ska kunna ändra sig så länge de vägrar att ens prata med mig. Verkar som att min kommentar om att jag känner mig sårad av att bli anklagad för att ha yoloidéer rörde upp saker, som att det var en nyhet från klar himmel. Får en känsla av att om de skulle försöka beskriva för mig hurdan jag är skulle jag inte känna igen mig alls. Kanske på enstaka punkter, men inte på ett mer holistiskt plan. Det är ju av det skälet jag misstänker att de inte vågar släppa det där trollet.

Ser att mitt sätt att uttrycka mig på bloggen verkar sprida sig lite. Är oki med det. Kanske inget fel att jag lägger märke till saker heller. Känner bara att det blir så uppenbart att mitt lilla hov sitter och läser vad jag skriver men ändå på något sätt misslyckas med att processera det. Som att de sitter på väldigt fundemantala missuppfattningar som de bara tvärt vägrar att peta i. Om det nu är missupfattningar alls och inte deras egna idelogiska beslut att himlen är grön med rosa fläckar förstås, men då har vi en del andra problem.

Klockan är redan halv två, får besök av boendestöd imorgon så jag måste verkligen ta mig i säng nu.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: