Regler var det, regler …

Träffade mormor igår. Kom att prata om Japan igen. Med mig omkring blir det så. Hon sade sig vara ointresserad av att flytta dit för att de har så mycket regler. Lite svårt att förstå vad hon menar faktiskt. Läser massor om Japan på nätet och det är uppenbart att när amerkinare åker dit blir det en del kulturkrockar. Särskilt bordsskick och tågetikett verkar väldigt främmande. Bordsskicket må vara annorlunda, men knappast fler eller mer avancerade regler än vi har här i Sverige, snarare tvärtom. Tågetiketten verkar vara ungefär densamma. Regeln jag själv skulle känna mig mest obekväm med är nog traditionen att ge små presenter vid alla möjliga tillfällen.

Funderat, som vanligt, på om hon syftade till regler kring prinsessandet när hon sade att det var mycket regler. Men det tycker jag är lite av en annan sak. Det vet jag det är mycket regler med, men är inte direkt något som jag ser som ett hinder. Dessutom, vägrar jag acceptera en av de reglerna så gör jag. De får väl se mig som konstig svensk om inte annat. Men har jag ett socialt sammanhang som förväntar sig saker av mig så har jag ju faktiskt ett socialt sammanhang att existera i. Och då är ett av de större hindren för varför jag skulle vilja flytta till Japan undanröjda. Att jag har medmänniskor som förväntar sig en viss social standard av mig är med andra ord inte nödvändigtvis något negativt.

Har som det ser ut idag inga som helst planer på att besöka Japan. Alls. Och skulle jag resa skulle jag nog först vilja ha ganska konkreta planer först. Skulle annars oroa mig för att jag skulle sitta uttråkad och stirra in i en hotellvägg i två veckor. Något jag känner jag klarar mig utan. Och flytta dit händer förstås inte, då behöver jag ett socialt nätverk på plats. Prinsessandet borde kunna ge mig det, likaså om jag lyckas få en japansk pojkvän, men ser knappast andra alternativ. Nu handlar mina Japanstudier mycket om att visa att jag bryr mig om sådant, i och för sig, och jag hoppas att jag lyckas; men lyckas jag inte så gör jag väl inte det.

Tänker förstås inte ge upp prinsessandet och mitt jagande efter japanska rötter bara fär att jag misslyckas med det här. Tvärtom, lär pusha hårdare ju mindre respons jag får. Och finner jag mig i en situation där jag inte har något annat val än att underkasta mig en arbetsköpare för att få mat på bordet och tak över huvudet tar jag livet av mig. Ingen fråga om saken. Och då kommer också frågan, vad är mest regeler egentligen, prinsessande eller arbetande? Vad är mest regeler av ett liv som prinsessa i Japan, och att lajva svensk autist? Alternativet till många och komplicerade regler är inte frihet från regler, utan andra mängder av komplicerade regler. Därmed är frågan snarare vilka regler jag skulle trivas bättre med.

Dessutom har jag egna regler, säg mitt val att inte äta däggdjurskött. Hade jag inte velat ha några regler utan föredragit ett yololiv av något slag hade jag förstås inte hållt på med detta heller. Fler prinsessregler kanske också gör att jag kan prioritera ned egna regler. Kanske känns de inte lika betydande då. Och det är ganska många jag har, som jag valt av olika skäl, så det är alls inte omöjligt att jag har regler att rucka på om min livssituation förändras.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: