Lite om mitt surande och känslor kring det

Sitter och funderar sådär i allmänhet igen. Bara på mest inget alls.

Tidigare i veckan, tror det var i tisdags eller så, bestämde jag mig för att gå och hälsa på mamma igen. Ville se om jag äntligen klarade att konfrontera henne gällande prinsessandet. Hade den förmiddagen läst en artickel om att man faktiskt inte behöver acceptera att folk kräkar sig. Vet att det kanske inte är riktigt så enkelt i mitt fall. Tänker inte säga upp kontakten med någon bara för att jag upplever att berövar mig min identitet. Men skulle vara att ge upp att inte ens försöka.

Måste alltid fortsätta kämpa, oävet allt. Det här är vad som är viktigt för mig.

Anammar mig succesivt alltmer japanska drag. Bara sådär. Började i sambande med att jag påbörjade min hormonbehandling. Gissar på att det kommer hålla på något år till eller så. Cellerna, då särskilt i ansiktet, håller på att bytas ut. Var väl tanken, men då kanske mer att jag skulle få ett mer kvinnligt utseende. Mina asiatiska drag blev en högst oväntad bonus. I och med att mina minnen började återkomma i samma vända så kom de kanske inte riktigt från klar himmel. Men ändå, förvånad blev jag. Hade det varit synligt från början hade jag antagligen fått behålla mina minnen av mitt japanska bakgrund, hade blivit påmind så pass regelbundet.

Ska inte grina för mycket över min bakgrund. Hade jag kunnat ändra i historien hade jag haft viktigare saker för mig, trots allt.

Kände igår när jag träffade min familj att atmosfären ändrats något. Samma människor, de hade inte förändrats väsentligen. En sådandär synkron förändring i atmosfär skulle kunna vara för att något hänt eller så. Skulle också kunna vara för att mitt lilla hov bytt ut någon personal. Har en känsla av att de fortfarande har möten, inklusive med mina familjemedlemmar, tämligen regelbundet. Varje gång jag lyckats skjuta ned något av mitt lilla hovs alla tramsprojekt så måste de rita om sina strategier lite innan de kan skjuta upp nästa tramseri för mig att ta ned. Fick känslan att det är en sådan cykel de processerat runt, dags för mig att försöka genomskåda denna omgång trams och sedan deklarera mitt absoluta ointresse av att delta, igen. Tröttsamt detta.

Hoppas som vanligt på att jag genomskådar dem rimligt snabbt så jag hinner skjuta ned tramset innan de bränt av allt för mycket av min hemliga pengahög på det. Den är min.

Tittade igenom schemat för min japanskakurs som börjar på tisdag. Såg väsentligen ut som att jag slipper lära mig något nytt. Och då hoppar jag ändå över en kurs. Repetetion är dock aldrig farligt, och formellt kursande är ett fantastiskt sätt att fylla luckor man inte visste man missat, och en perfekt chans att ställa frågor över funderingar. Hoppas också på att få bygga lite mod att prata och kanske träna lite flyt. Ska jag faktiskt använda språket konkret någon gång skulle jag ju ha nytta av det.

Får jag aldrig mitt prinsessande erkänt kommer jag antagligen heller aldrig ha mycket konkret nytta av mina japanskakunskaper. Antagligen inte heller mycket nytta av all nördinformation jag lärt mig on Japan. Det var ett av skälen till att jag inte ville studera japanska seriöst innan mina minnen återvände. Såg inte att jag skulle ha konkret nytta av att kunna språket. Inte på samma sätt jag skulle ha av ett programmeringsspråk jag kunde lägga min tid och energi på istället. Idag, med prinsessandet hägrande framför näsan, är japanskan betydligt högre prioriterad.

Vad jag retar mig mest på, vad jag surar mest över, är just det här meningslösa tramset i att vägra erkänna mitt prinsessande och bara ge mig tillbaka pengahögen. Förstår inte vad som hindrar det. Är inte intresserad av ett ‘normalt’ liv. Så säkerhetsaspekten torde inte vara värre än den är nu. Även om situationen skulle vara så att alla känner igen prinsessan är en trivial lösning att bara se till att jag inte går runt på gatorna utan synlig säkerhetspersonal omkring. Har jag inte behov av att lajva normal så ser jag inte varför det skulle vara ett problem. Dessutom, har jag pengahögen och ett välarrangerat liv där jag bokar in tider i fröväg ser jag inte ens hur ett konkret behov att patrullera gator skulle uppstå.

Frågat mig om de vill försöka skaffa pojkvän åt mig först. Kan vara lite rörigt att skaffa pojkvän om det är kännt att man har stor pengahög och prinsesstitlar. Riskerar bli så att alla som visar intresse är mer intresserade av pengar och titlar än av prinsessan själv. Respekterar det synsättet, men jag personligen är helt oki med att vi ger upp projektet att skaffa pojkvän. Jag ser inte något väsentligt problem med att leva ett asexuellt singelliv. Trivs som det är nu bra med det, och ser inte hur det skulle förändras. Har svårt att lita på människor som det är och på så vis skulle jag slippa släppa in någon såpass nära att jag riskerar nerva ur.

Sista potentiella oron som jag funderat på om de kan ha är det där med att de kan vara rädda att jag nervar ur bara av att höra att jag har japanska gener och lite fina titlar och sådär. Jag ser faktiskt inte hur det skulle hända. Börjar de jaga mig med helikoptrar eller skrämmer mig rent konkret på andra sätt är det klart jag reagerar illa. Är rädd för människor, och kommer fortsätta vara det, antagligen för alltid. Men min rädsla är skäl för dem att vara tydliga med sina avsikter, ta det lugnt, och så vidare, inte tvärtom.

Vill sluta det här blogginlägget med två speciella känsloreaktioner jag hunnit med veckan som varit. Den första relaterad till den där artickeln jag nämnde högre upp i inlägget. Jag grät när jag läste den, kändes som att den satta fingret på min relation till mitt lilla hov, jag grät och grät och grät. Det som triggade mig till att försöka göra något åt situationen också. Den andra var igårkväll när jag gick hem från lördagsfirandet. Kom väldigt plötsligt ett regn- och åskoväder när jag var på väg genom skogen. Har aldrig tidigare kommit så nära åskan som jag varit då. Vid ett närbeläget nedslag stängde jag ögone nvid blixten, när jag öppnade igen var det svart, elen hade gått. Var genomblöt från knäna och ned, paraplybärande som jag var. Det blev första gången jag erfarit att skratta av rädsla, en märklig känsla. Ändå en helt annan typ av rädsla än bli jagad med helikopter.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: