Anmäld till kurs igen

Har idag anmält mig till japanskakursen igen. Jättedyrt. Men tycker mig ha ett ansvar att studera så det är bara göra. Måste trots allt visa att jag bryr mig lite om sådant där. I handling, och med mina pengar. Skulle vara tråkigt om relevanta medmänniskor bestämde sig för att jag inte brydde mig.

Jag har inget som helst intresse av att leva ett normalt liv, tänker inte låtsas som att jag tänker ställa upp på sådant heller. Så det är bara att hålla ihop och sura på tills jag får mina titlar erkända och min pengahög tillbaka. Tills dess borde jag kanske egentligen vägra att så mycket som kliva ur sängen. Har inga som helst skäl att tolerera annat.

Försöker vara lite allmänt prinsessig och visa mig intresserad istället. Försöker leva ett liv med stillsamma samtal, te, och blommor. Det är vad jag behöver och mår bra av. I det stora hela går det ganska bra också. Klarar att upprätthålla mitt välmående rimligt. Vet inte hur mina japanska släktingar tar intressevisandet. Förhoppningsvis går det inte direkt illa.

För det mesta försöker jag vara pragmatisk i mina beslut kring hur jag lever. Är inte idealist på något sätt. Och jag väger i allra högsta grad in existensen av min hemliga pengahög och mitt lilla hov. Känner att jag vill påpeka att det inte är rimligt att se mitt liv som någon form av ideal. Jag gör det inte, jag sysslar inte med den typen av idealisering alls. Skulle aldrig klara att begränsa mig på det sätt hållande av ideal skulle innebära. Att få dagarna att hålla ihop, rent konkret, måste prioriteras högre än sådant abstrakt trams.

Känner att mina medmänniskor är allt annat än nöjda med mitt sätt att leva. Men jag förstår inte vad de är missnöjda med eller varför. Har kanske bara svårt att se skillnad mellan när mitt lilla hov försöker se om jag är intresserad av något och kritik av mina prioriteringar. Men kristendomhets eller arbetshets; kan det verkligen vara rimligt att se det som att de bara vill veta om jag är intresserad? Varför återkommer de med samma frågeställning gång på gång i så fall?

Kristendomen har jag blivit lovad att jag inte behöver beblanda mig väsentligen med. Det löftet hoppas jag de står för. Gällande arbetande förstår jag bara inte varför det är så viktigt för dem. Hade bilden av att de ville jag skulle prinsessa. Visst, förstår att man kan ha en mer progressiv syn på prinsessande, men arbetsvägrande kan väl i sammanhanget ändå inte möjligen vara kontroversiellt?! Blir tämligen absurt. Tror att jag fått mina attityder i sammanhanget erkända, kan bara inte släppa det där arbetstramset.

Mitt Japannörderi är numera välkänt bland alla jag känner och jag upplever det uppmuntras. Inte så att de försöker klappa min prinsessidentitet medhårs, men ändå. Att det aktivt uppmuntras känns bra i sig, i och med att det är viktigt för mig.

Får se vad som bli av mitt liv i framtiden. Händer nog som vanligt, nästan ingenting men ändå väldigt mycket. Har en sådan där förmåga att leva i långsam men stadig förändring. Anpassat lite efter takten neuronerna bygger om sina kretsar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: