Mer om arbetshetsande, med lite feminism i idag.

Det verkar som att magiska metoder ska användas för att motargumentera mot mitt stolta arbetsvägrande. Fick ett besök på ett inlägg från sista december -12 där jag diskuterade möjligheten att bli med jobb. Det där var i samband med upptrappningen inför operationen och hade en längre tid haft planer på att dra igång en ny fas därefter.

Bestämde mig för att prioritera japanskastudierna högre, av en rad skäl. Har både ett ansvar att studera om jag ska vara prinsessa, och det i känns allmänhet betydligt värdigare än arbetande. Kom undan försäkringskassan relativt lindrigt också, slapp mycket byråkrati som följd av mitt beslut. Frigjorde inte lika mycket emotionell energi i och med operationen som jag hoppats, kanske för att mitt lilla hov bestämde sig för att växla upp kräkeriet i den vevan också.

Spräckte många av mina tvivel på prinsessandets vara efter operationen, och senare när jag möttes av helikopterprojektet. Detta gav också vatten på min kvarn och övertygade mig om att arbetshetsandet inte handlade om vilja att hjälpa mig, utan var just bara kräkerier. Det här gjorde att jag kände att jag absolut inte under några omständigheter kunde backa en millimeter gällande arbetsvägrandet, en position jag håller än idag. Skulle jag backa skulle jag indirekt visa att denna dyp av dumheter är ursäktliga. Håller jag inte ut tills de gett med sig för mina krav visar jag att det är oki att ignorera mig.

Blev informerad om som yngre att mitt lilla hov ansåg sig ha förmågan att övertala vem som helst till arbetande, förutom de som på ideologisk basis anser att de inte ska behöva syssla med sådant. Och med dessa som ideoliskt arbetsvägrare verkar de ha menat traditionalistiska kvinnor som inte anser att arbetande är en del av deras roll. Sjäv anser jag att prinsessande är mitt ansvar vilket bland annat innebär att jag kan anamma ganska tradionalistiska idéer, men har inte bilden av att det kan plockas ihop riktigt sådär enkelt i mitt fall.

Betraktar mig som feminist, och i och med att jag valt att titulera mig så verkar mitt lilla hov blivit konfunderat över att de inte kan övertala mig att bli med jobb. De verkar vilja placera feminister på motsatt ände av den ideologiska skalan. Dessutom når de inte riktigt fram när de försöker ta reda på vad jag faktiskt tycker, uttrycker mig vagt och ospecifikt.

För de flesta är inte en ideologisk övertygelse ändpunkten av ett långdraget rationellt tänkande. Istället väger man sina egna intressen och känslor och söker en ideologi som stödjer ens egen position. En ideologisk arbetsvägrare torde alltså i regel vara någon som liksom jag känner att arbetande är ovärdigt. Traditionalismen är ett rationellt sätt att förklara känslan. Hårklyverier detta, men kan ändå förklara kombinationen arbetvägrande och feminism. Sedan jag upptäckte för sju år sedan att rationalitet som fenomen är en myt vilket som har jag helt gett upp ambitionen att syssla med sådant, och tycker mig ha ett frikort från att förklara mig.

Dessutom, feminism handlar inte om att tvinga alla kvinnor att leva fyrkantigt reglerade liv under ett litet hov som godtyckligt bestämmer vad som är bäst för dem. Skälet till att arbetande för kvinnor alls förespråkas inom feminismen är av samma skäl som jag förespråkar basinkomst. Det ska vara lättare att stå på egna ben, ingen ska tvingas vara ekonomiskt, socialt, och emotionellt beroende av ett kräk till man, eller någon annan heller för den delen. Arbetandet är medlet, inte målet. Ett system med basinkomst tillåter alltså även logiskt en kombination av traditionalism och feminism till och med på samhällsnivå.

Själv skulle jag aldrig förespråka traditionalism på samhällsnivå. Tvärtom, jag förespråkar diversitet på samhällsnivå. Som en konsekvens har jag inga skäl att lyfta retoriska vapen mot traditionalism så länge den inte prackas på andra eller används som ursäkt för att göra andra illa. Tvärtom skulle jag finna det sorgligt om gamla traditioner skulle behöva försvinna på basis av att ingen vill anpassa dem till ett modernt samhälle. Basinkomst är kan även här göra att man inte blir strikt beroende av de traditionella struktererna utan kan gå ifrån skulle så önskas.

Betraktar mig i det stora hela inte som traditionalist. Får jag tillbaka min pengahög är min plan att prova mig fram och se över om jag kan trappa upp aktiviteter andra än direkt prinsessrelaterade sådana. Motsätter mig inte i sig att sådana aktiviteter kan vara inkomstbringande. Men då vill jag känna att det är ett val jag gör, inte att det är för att någon försöker detaljreglera mitt liv medelst manipulation och trackasserier.

Kan avslöja, som avslutning, att varje gång jag läser något om att ”skapa jobb” eller ”arbetsmoral” så kokar det i mig. Varje gång jag läser arbetsromantiserande, oavsett form, ”drömjobb”, ”älskar sitt jobb” etc. Varje gång jag läser om hur det är önskvärt att på samhällsnivå pressa medborgarna till arbetande. Det kokar. Det gjorde det inte innan mitt lilla hovs arbetshetserier, så jag vet att det är de som fått mig att känna så. Att jag kan finna en logiskt sammanhängande förklaring till varför det är rimligt att känna som jag gör ser jag som en bonus, det är känslan som är vad som får mig att prioritera som jag gör.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: