Om rökare, grönsaker, och mitt passionerade arbetsvägrande.

Dags för nästa suriga inlägg tror jag. Vet inte hur mycket jag behöver ta i.

Har en granne som röker inne. I fönstret. Skiten går upp genom ventilationen. Funderat på att skriva arg lapp. Menar, har vanan inne, med min fina blogg. Surar jämt här, så varför inte medelst lapp också. Samtidigt har jag inte direkt höga tankar om grannarna i fråga och vill inte kommunicera med dem mer än nödvändigt. Nöjer mig med att smälla igen fönstret när de öpnnar för att röka tills vidare.

Inväntar matleverans från Årstiderna. De har skaffat en hemsk ovana att komma jättesent. Trivs inte alls med det. De har aldrig missat så de lär inte göra det nu heller, men ändå. Känner mig alltid orolig för att de ska ha övergivit mig när de inte dyker upp.

Tillbaka till surandet. Målet för det är förstås som vanligt mitt lilla hov. Träffade min lellebror igår. Han används som slagträ mot mig så jag använder honom som slagträ tillbaka. Bestämt mig för att försöka agera som att prinsessandet och min japanska bakgrund är det mest uppenbara och okontroversiella som finns. Jag vet ju om det och de jag känner vet ju om det. Så finns inga skäl att tramsa om det. På frågan om varför jag studerade japanska sade jag alltså att det är för att jag känner att jag har ett ansvar att göra det.

Nu kom grönsakerna.

Vet inte precis varför, men min lillebror blev väldigt fåordig när jag uttryckte att jag har ett ansvar för prinsessandet. Blir själv sådär när mina medmänniskor ifrågasätter prinsessandet och vet att det är ganska jobbigt, så jag pressade inte hårdare. Utgår från att han informerar mitt lilla hov om saken.

Funderar på om det är ‘ansvar’ som är det magiska nyckelordet, eller om det är just det att jag uttryckte mig som att prinsessandet var en självklarhet som ställde till det. Lillebror övertygade mig för något år sedan att titta på en rymdpiratanime, blev tydligt att det var på mitt hovs efterfrågan. Tre scener jag känner mig säker att de ville att jag skulle se. I den ena hade ett gäng gymnasietjejer hamnat i situation där de behövde navigera ett mindre lättkontrollerat piratrymdskepp och de var sådär allmänt otympliga, men lyckades få det att fungera. Den andra, samma gymnasietjejer, samma rymdskepp, nu agerandes rappt och vant, och viktagast, en kommentar om hur de av nödvändigheten att hantera situation utvecklat just detta flyt.

Mitt lilla hov vill väsentligen säga att jag är som de där gymnasietjejerna i den tidigare scenen. Vill hävda att jag är osäker, oansvarig, närmast apatisk. Håller inte med dem, men det är en annan sak. Brukar inte dela deras idéer om hurdan jag är. De vill också övertyga mig om att arbetandet är en bot på besväret. Har förstått länge nu att det är bakgrunden till arbetshetsandet. Min syn är fortfarande den att jag är prinsessa, och jag försöker göra mitt bästa att vara duktig och ansvarsfull prinsessa, vilket just nu innebär Japanstudier. Och att vägra låta mig bli distraherad av trams som kan leda mig bort från dessa studier med alla medel som står till buds.

Den tredje scenen de ville att jag skulle se var en när en prinsessa, som också var en av piraterna skeppet tillhörde. Frågade sin lillasyster, alltså också prinsessa, om vad hon ville göra med sitt liv. Alltså att prinsessandet är en sak, det är fina titlar och så, men det är inte en sysselsättning. Arbetande är något man gör utöver prinsessande, och som man ska syssla med som prinsessa. Detta är en bild av prinsessande mitt lilla hov ville övertyga mig att anamma. Mitt perspektiv är att Japanstudierna alla gånger har högre prioritet. Mitt liv är mitt och jag kommer inte acceptera att de försöker tvinga mig att leva deras ideal i stället.

Vet att vi befinner oss i en låsning. Två krafter som inte under några omständigheter kan tolerera att de behöver ge upp som försöker bekämpa varandra. Jag å min sida, tycker att Japanstudierna är den meningsfulla sysselsättningen jag har, och tänker göra allt som står i min makt för att klamra mig fast vid dessa. Och mitt lilla hov å sin, som tror att de kan magiskt förvandla mig till arbetsknarkare genom systematisk psykisk tortyr. Jag betraktar agens som en allmänmänsklig rättighet så jag anser mig ha klart skäl att betrakta deras trams som oerhört oetiskt och farligt, därför jag kallar dem kräk.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: