En vädjan om att bli lämnad ifred.

I och med att jag inte får mina medmänniskor på min sida. Inte alls. Känner jag att jag måste skriva av mig igen. Ska försöka med precis det jag brukar försöka med. Förklara mina känslor och varför jag tycker de kräkar sig.

De dränerar min mentala energi. Det är väsentligen så enkelt. Jag har öron och ögon på skaft det mesta av min tid. Jag stålsätter mig för nästa harrang lögner. Nästa av deras försök att ta ifrån mig min bakgrund och min identitet. Det tär på mig. Det tär på tid och energi, kanske på närminne också.

Även när jag bara sitter hemma vi datorn, själv. Hela tiden frågar jag mig vad av allt som händer mig, vad av allt som dyker upp på skärmen, mitt lilla hov kan varit inblandade i. Försöker förhålla mig till det, reflektera, analysera. Försöker förstå vad de tänker, läsa deras nästa drag. Vara förberedd.

Försöker att inte krypa ihop och gråta efter en dag av socialsering när mina medmänniskor ljugit för mig igen. När de låtsats att jag inte är halvjapansk prinsessa. När de viftar bort mina försök att få prata av mig om det. Det tär på mig.

Att mina medmänniskor under de här omständigheterna försöker tvinga mig till arbetande är så respektlöst att jag inte har ord för det. De gör allt för att ta ifrån mig allt. De pressar mig tills jag gråter, känslor jag oftast håller inom mig. Och sedan tror de att jag ska drömma om att dessutom, uppe på all den här pressen, ska arbeta och jaga drömmar. Förstår alls inte hur de resonerar. Kan jag bara få vara i fred?!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: