Upplever mig övergiven, på väg in i bråk med försäkringskassan

Är fortfarande rädd att jag är övergiven. Så länge jag känner så kommer mitt liv fortsätta vara stagnant. Mitt lilla hov, mina medmänniskor, verkar ha bestämt sig för att det inte är någon vits att försöka.

Efter helikopterprojektet och projekt sportbil förra sommaren satte de sig att klura på vad de kunde göra. Det verkar som att de bestämde sig för att ta ifrån mig mina prinsesstitlar, ta ifrån mig min pengahög, min japanska bakgrund och mina japanska släktingar. Vet inte varför, men de bestämde sig väl för att det var för krångligt att ha med mig att göra. De bestämde sig för att med de medel som krävs etablera mig i svenska samhället, därav arbetshetsandet och allt sådant där. Tror inte de föreställer sig att det är vad jag vill.

Tror att de föreställer sig att det skulle vara för tungt för mig att möta mina barndomsdemoner, därför vill de ändra i mitt liv så lite som möjligt samtidigt som de i möjligaste mån vill få mig att stå på egna ben. Så även om arbetande hade varit realtistiskt så skulle jag inte få tillbaka pengahögen av det, skulle inte vara en väg att få kontakt med mina japanska släktingar, få min existens erkänd. Tvärtom, bedömmer jag att bästa sättet att få tillbaka pengahögen, få kontakt med mina japanska släktingar, och så vidare, är att på alla sätt jag bara kan vägra acceptera detta trams.

Risken att de vill avleda mig från allt som någonsin varit viktigt för mig är överhängande. Och de vill göra så inte av elakhet, utan av missriktad omtanke. Det är just för att det är missriktad omtanke det är så skämmande, finns inget sätt jag kan vrida deras idéer ur händerna på dem, för de agerar medvetet och engagerat med en djup övertygelse att vad de gör är viktigt och konstruktivt. De monterar ned mitt liv, förstör allt som är viktigt för mig, skrämmer skiten ur mig, försöker tvinga mig att leva deras idé och projekt.

Jag bryr mig inte. Inte om deras projekt. Vill att det ska misslyckas. En hög rykande aska. Allt det där de försökt tvinga på mig. Allt vad de brytt sig om och kämpat för. Borta. För alltid, borta. Skulle vara en sådan befrielse för mig. Om jag bara slapp dem.

Imorgon kan bli den sista rimligt fungerande dagen i mitt liv. I övermorgon, tisdag, besöker jag försäkringskassan. De kommer att pressa mig allt de bara kan vad gäller arbetande, för det är vad de gör. Jag kommer gråta, jag kommer skrika, jag kommer krypa ihop till en boll. Handläggaren kommer inte alls förstå vad som händer. Kan se hela scenriot framför mig. Jag kommer igen upprepa att får jag avslag så avsultar jag mitt liv. Orkar inte kämpa mer. Får skriva här på bloggen sedan hur det gått, om det går bra kommer jag att få sova sedan, den där stackars handläggaren däremot kommer inte ha den möjligheten.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: