När människor bestämmer över mitt huvud vad jag ska känna …

Har sedan tonåren blivit tjatad på om att jag ska närma mig Japan. På olika sätt. Tjatandet försvann nästan helt, förra våren. Ungefär samtidigt som jag började plugga japanska på riktigt, ungefär samtidigt som jag sade ifrån gällande ett visst troll. Vet inte vad som fick tjatandet att sluta. Är det så att mina japanska släktingar inte längre bryr sig om mig? Skulle de föredra om jag var ett nättroll? Eller är det så att de tycker jag kämpar på tillräckligt utan tjat? Är det kanske till och med så att de inte vill uppmuntra studierna för att de vet att jag är fullständigt motvalls?

Kom att tänka på det där igår. Motvallsheten. Har skrivit många gånger att prinsessandet jag sysslar med, liksom Japanstudierna, handlar om att bevisa mig. Bevisa att jag duger. Bevisa att jag bryr mig. Göra upp med det där trollet som tydligen tyckte den svenska kulturen var bästast genom att i handling visa att jag verkligen, verkligen, inte håller med. Påvisa att jag är besviken på mina medmänniskor över att de tillskrivit mig sådana åsikter.

När jag hörde att de bestämt dig för att jag skulle tycka Sverige var bättre än Japan blev jag ledsen. Kändes som att de stal en del av min identitet. Kunde som vanligt inte göra något, kunde inte säga ifrån. Har alltid funnit det skrämmade när min japanska sida kommit på tal. Har också funnit det skrämmande när medmänniskor till mig agerat som att de vetat allt om mig. När människor tillskrivit mig idéer jag inte har. När människor försökt bestämma över inte bara hur jag ska agera, utan också hur jag ska tänka och känna.

Var det så sent som julen 2011? Tror det. Var julfest hos mamma och pappa, messor med kusiner jag sällan träffar inbjudna. Tror jag fick höra att det var en del av ett projekt att etablera mig i svenska samhället. Mitt lilla hov hade bestämt det. De hade bestämt att jag inte brydde mig om Japan, så det var ingen vits att försöka längre. De hade bestämt att det var fritt fram att ta ifrån mig halva min identitet. Hade inte ens frågat mig vad jag ville.

Alltid, alltid, när de ville veta något om kring hur jag kände om saker kom de med ledande frågor jag itne enkelt kunde säga ifrån. Inte sällan rena påståenden. Du är sådan här, du är sådan där. Eller, Du ville inte vara prins, eller hur? Det tolkades in trams i mina svar och mina icke-svar. Aldrig tog de reda på vad jag kände. Aldrig såg de min rädsla. Men de tog ifrån mig allt. Bit för bit bröt de ned mig.

Det var mina föräldrar som stod för pratandet. Nästan alltid. Blev språkrör för mitt lilla hov. Blev språkrör för de som tog ifrån mig allt.

Är idag rädd för att bry mig för mycket. Är rädd för att kämpa för hårt. För jag är rädd det kommer tas ifrån mig. Att jag igen kommer förlora allt. Att de människor som står mig närmast ska bestämma att det visst inte är viktigt för mig.

Varje gång mina närmaste låtsas som att jag inte har med Japan att göra är det vad jag känner. De tar ifrån mig min identitet. De tar ifrån mig allt som är viktigt för mig. Varje enda gång. Och de gör det ofta. Och jag kan inte säga ifrån. För de har, igen, bestämt över mitt huvud att vad som är viktigt för mig inte är det, bestämt åt mig vad jag jag tänker, känner, och tycker.

Ska försöka att inte gråta nu så att jag kan få sova.

Annonser

One response to “När människor bestämmer över mitt huvud vad jag ska känna …

  1. Pingback: Ett sorgligt exempel på att bli tillskriven en önskan jag inte har | En galen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: