Det där packet kräk. Sur igen.

Sitter som vanligt vid datorn. Får fortfarande inte saker att fungera som jag vill, vissa bitar mer frustrerande än andra. Bytte till en instabil skrivbordsmiljö så egentligen ingenting märkligt eller så, när jag bytte till KDE4 fick jag sitta med ett illa fungerande system i ett halvår. Kan vara frustrerande men väsentligen är det mest bara en mängd mindre irritationsmoment.

Har en bild av att vad jag skriver här faktiskt läses av mitt lilla hov. De är förstås ett packe spån som inte fattar vad jag vill få fram så jag behöver ändå se till att hamna i samma rum som dem så att jag kan skälla ut dem. Visade mitt förstoringsglas för min lillebror i fredags som en del av mina försök att avdramatisera saker för mig själv. Och jag tänker på hur väldigt enkelt mina medmänniskor skulle kunna hjälpa mig med det här avdramatiserandet om de bara ville. Men de ska låtsas som ingenting och det gör mig så enormt frustrerad. Skicka mig det där SMS:et med erkännandet att jag är prinsessa och prinsessandet betyder något och saker ska ganska snart gå över.

Har en känsla av att de håller på att tramsa runt med något igen, men jag är fullständigt utelämnad för deras nycker. Det är enormt jobbigt för mig.

Nu börjar jag gråta igen. Blir sådär ledsen av samma skäl som alltid. Bara det här att jag ska behöva stå ut med att ha detta packe svin i mitt liv. Orkar inte. Försöker att inte tänka för mycket. Vet hur jag reagerar, försöker så hårt att fokusera på att ta mig ur den här skiten. De försöker inte ens hjälpa utan gör det bara svårare för mig.

Vet inte riktigt vilka människor jag kan konfrontera vad gäller det här heller. Vet att jag måste, har inget annat val, är min enda väg vidare. Funderat på om det skulle gå att storma japanska ambassaden eller något sådant, men tror inte det, vill inte sätta någon som inte är inblandad i kläm. Inte av omtanke för andra utan för att jag inte vill få skjuts till psykakuten.

Tog upp ämnet min japanska pappa med ett boendestöd och det rann av som ingenting. Igen samma ovilja av mig att bråka för att jag är rädd att bråkandet ska vändas tillbaka mot mig.

Min mamma vet jag har viss koll. Så får försöka ta det med henne, skulla kunna ge mig på mormor, vet inte om hon vet i och för sig men tror det, de hade möten hemma hos henne när jag var yngre. Måste lyckas med det här.

Förstår inte varför de inte ens försöker vara behjälpliga. De gör det så mycket svårare för mig än det skulle behöva vara.

Mormor var med på lördagsfirandet i fredags. Utan förklaring. Vet inte, kanske förväntade de sig att jag skulle ta upp prinsessandet? Kanske var det bara något de missade att tala om för mig? Förstår inte vad som händer. Inte mer än att jag fått en skåck kräk efter mig som gör mig illa och vägrar ändra sina ovanor när jag surar loss.

Min förhoppning är att jag ska ha bråkat innan jag ska träffa psykitater nästnästa vecka. Kanske kan jag ha lite extra skit att bränna av på försäkringskassan om jag bråkat först. Med mycket tur skulle jag helt kunna bli av med försäkringskassan.

En del av mina medmänniskor, antagligen flertalet väldigt närstående, kommer jag nog helt säga upp kontakten med efter jag fått tag på min pengahög och fått reda på alla sätt de gjort mig illa på genom åren. Vissa kräkerier är helt enkelt oförlåtliga. Och jag vet att närstående till mig har gjort sig, och aktivt gör sig, skyldiga till hemskheter idag.

De är för försiktiga. De oroar sig för mycket. Och gör mig illa genom det. Det är den bild jag har just nu. De tror inget händer av att de håller status quo, de ser inte hur det bryter ned mig, de ser inte mina känslor.

Misstänker nu också att de igen fått för sig att det är fritt fram att bränna av min hemliga pengahög på något tramsprojekt jag inte bett om. För att de fantiserat ihop att jag vill det. Känns ibland som att de fortfarande sitter och kontrolleras av det där trollet eller så. Deras idéer och tankar om mig är fullständigt bisarra.

Inte för att jag vet avd de tycker och tänker om mig. De vägrar ju ens prata med mig. Jag känner dem lika lite som de känner mig. Men de vill så jättegärna låtsas att de vet allt om mig ändå. Sedan ska jag bestraffas för att jag blir ledsen på dem.

Fattar inte vad som händer. Inte alls. Inte för att jag är dum eller så, utan för att de medvetet undanhåller saker för mig. Med andra ord, för att de är ett packe vidriga kräk.

Jag vet att jag har en japansk pappa. Hur kan man vara så vidrig att man låtsas som att det inte är så? Går bortom mitt förstånd. De vet ju att jag bryr mig, de vet att jag gör allt jag kan för att få min bakgrund erkännd. Ändå gör de vad de kan för att låtsas som ingenting. Saknar ord för svinerierna.

Får tycka mig vara färdig med det här inlägget nu, har inte ångat av mig färdigt. Men jag kan väl fortsätta vara sur någon annan gång.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: