Ett rörigt långdraget inlägg om lilla jag. Massor av bråkande igen.

Har egentligen bestämt mig för att det är bättre att avvakta än att skriva mer. Verkar som att saker går lite mer åt mitt håll just nu. Är förstås fortfarande inte nöjd, på inget sätt, men känner inte att någon försöker göra mig illa nu. Mitt skäl till att skriva nu är mest för att jag känner mig ensam och uttråkad. Underlättar att distrahera mig lite med något, vädra bort den analkande rastlösheten.

Kan tycka att mitt lilla hov borde klarat att observera de personlighetsförändringar jag haft, och som fortfarande pågår, och räkna ut vad det faktiskt innebär. Eller, för att uttrycka mig annorlunda, de faktorer som gjort att jag isolerat mig och varit rädd för människor håller på att släppa, och gör det ganska fort nu.

När de tryckte igenom helikopterprojektet måste de bestämt sig för att det var oki. Att jag kunde ta det. Vet inte vad de baserade det på och det spelar kanske heller ingen större roll. Vad jag funderar på är vad som förändrats så dramatiskt sedan dess att de inte kan peta på mig ens med pinne längre. De försökte den sommaren med någon sportbilsgrej, så jag vet att de inte gav upp där och då. Det är någon annan stans felet ligger. Känns som att jag sitter inför ett omöjligt pussel, men jag måste lösa det, annars kommer jag hållas isolerad för resten av livet.

Har tolkat situationen som att de försöker stödja mig i någon form av exponeringsterapi. Känner att det är något mer det handlar om. Något annat skäl till projekt isolation. Fick i förmiddags en känsla av att de haft möte igen och jag lyckats pressa genom någon sorts genombrott, därför jag ville avvakta och se vartåt det bär nu. Det har varit lite trafik på bloggen hela månaden, och idag känner jag att det är sparsamt med trafik i mitt Twitterflöde. Det kan båda gott, behöver inte göra det, kan vara upptakten till en fullständig katastrof.

Kan vara så, att som med helikopterprojektet, att de vill dra igång någon jättegrej, trots att jag uttryckligen undanbett dem om det. Att det är planerande och intern byråkrati som gjort att de inte ställt om sedan senaste gången de försökte arbetshetsa (ett trams jag verkar slippa för närvarande). Men jag önskar, som jag skrivit förut, att de beblandar mig i planerna och låter mig avsätta tid och energi för eventuella projekt.

Hade många skäl att bli sur över helikopterprojektet. Ett av dem var att jag hade samlat mig för att besöka museet, men det projektet misslyckades (satt ett ungdomsgäng därinne, blev rädd). Satt utanför och samlade mig en vända innan jag bestämde mig för att gå hem. Och jag fick helikoptrar efter mig. Kan fortfarande bli rädd för grupperingar av unga män, men om de provat helikopterprojektet sist jag besökt museet hade jag varit betydligt bättre rustad. Projekt museibesök hade lyckats och jag hade tagit det lugnt därinne en period. Hade nog inte blivit glad på dem om de dykt upp, men det är ett fenomen jag vet att de känner till och det är helt i linje med den personlighet de vet att jag har.

Tycker om idén med överraskningsfirande sådär. I praktiken är det dock tämligen hemskt. Har en idé i huvudet om vad som håller på att hända, och när den bryts upp så fungerar inte saker för mig. Hade jag kunnat gå samlad, ha energi uppbyggd, och så vidare för en överraskningstillställning hade det förstås varit bäst. Nu blir det lite samma som när en hantverkare vill ta sig in i min lägenhet utan att ha bokat tid ordentligt. Det blir ett inklampande på mitt privata utrymme. Med festande inte i meningen den fysiska rymd vilken jag reserverat åt mig själv, utan min tid och energi.

Måste säga att det inte bara är överraskningsfirande jag blir sur över. Har väldigt låg tolerans för uppmärksamhetstjuvar generellt. Även saker som anonser och annat som helt enkelt inte känns meningsfullt att lägga tid på. Avföljde Economist på Twitter för en vända sedan för att de är notoriska på att tweeta länkar till samma artickel om och om igen. Känns så frustrerande att behöva lägga min tid och energi att sålla bort alla meningslösa kopior när jag redan bdemömt och sorterat en artickel som antingen läsvärd eller mindre så. Rent uppmärksamhetstjuveri. Har följt dem igen, kommer med intressant ibland, och för närvarande marknadsför de sig i varje fall inte med kamerastirrarbilder.

Tog nu fram mitt förstoringsglas igen. Började le. Bara att se det gör att jag känner lite mer att jag faktiskt är på riktigt. Det gör mig glad att känna att vad jag kämpar för är sant, och min japanska bakgrund finns där. Delvis av de har skälen jag tror att det skulle vara ganska odramatiskt om mitt lilla hov lyckades ta kontakt med mig, skulle i första hand känna mig lättad och glad. Skälet till att jag plockade fram är också det, för att påminna mig om att enda skälet till mina personlighetsförändringar, enda skälet till varför jag blir bättre, enda skälet till varför jag långsamt kommer närmare att få mina medmänniskor att erkänna sanningen, är för att jag aktivt kämpar för det. För att det här är vad jag prioriterar över allt annat.

Kommer ihåg en gång när jag var yngre, en av mina hemliga släktingar hade blivit traumatiserad och hon kom att fortsätta leva med människor som varit inblandade i traumatiseringen. Ifrågasatte saken, hade det inte varit rimligare om fått hamna i en annan miljö, utan påminnelser av vad som hänt? Vet idag att jag hade fel, blir idag behandlad ungefär så som jag föreslog och ser konsekvenserna av det. Och jag får inte ut något av att bli isolerad från vad som är viktigt för mig. De sade att jag hade fel och det var bättre om min släkting fick vara i en miljö hon kände, även om det kunde innebära att hon kontinuerligt skulle påminnas om jobbiga minnen. Håller med, så tillvida vi med att känna miljön menar att den också var viktig för henne, att det var viktiga människor, viktiga vanor, viktigt allt, som var strikt kopplat till den miljön.

Är själv i en situation idag där jag både hålls i en miljö jag är van i, och hålls borta från miljöer, saker, och människor som kan påminna mig om mina minnen. Trivs inte alls med det. För det är inte det att jag är van vid miljön som är det centrala. Frågan är det där om vad som är viktigt för mig. Jag har förstoringsglaset, jag har min mamma och min lillebror liksom andra släktingar. Kan inte kalla mig isolerad från allt som är viktigt för mig. Men många saker jag bryr mig djupt om hålls jag isolerad från. Saker jag under min uppväxt kunde räkna med att få höra om ibland. Idag är allt det borta och jag känner mig hemskt isolerad till följd av det. Oroar mig för de människor jag inte hört något om på flera år nu. Vet inte vad som hänt med dem de här åren. Det gnager i mig. Just för att jag vet att de tyckte jag var viktig känner jag att de är viktiga för mig också.

Nu är klockan midnatt, var sisådär en och en lav timme sedan jag började på detta inlägg. Fungerade som distraktion sådär som jag ville. Hoppas någon medmänniska till mig kan lära sig något om mig av det. Ska försöka sova nu, har skrivit av mig och är ordentligt trött, så det ska fungera.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: