En liten berättelse jag hörde en gång…

Funderar igen, lite löst, har inga jättestarka grunder i min bedömning av att vad jag ska till och skriva här behöver skrivas. Men det var en post på Twitter som kom att påminna mig om en gammal historia jag fick höra under min uppväxt. Tror att det var en historia mitt lilla hov ville skulle berättas för mig. Handlade om relationsbyggande, ett ämne de engagerade sig för att påverka mina attityder inom.

Historien handlade om ett par som just flyttat ihop, en kvinna som flyttat in hos sin gubbe. Hon gick husesyn och konstaterade ett en dörr var låst. Hon frågade gubben sin varför den var låst varpå hon fick svaret att han ville ha det rummet för sig själv, han behövde egentid och hade reserverat rummet åt sig själv. Svaret uppskattades inte, inga hinder skulle sättas för deras relation, egentid eller inte.

Sensmoralen av historien var alltså att man ska dela sitt liv, sin existens, sitt allt, med sin partner. En tanke och idé mitt lilla hov pressat hårt för i flera sammanhang. Denna historia ska ses som ett exempel, de har pressat på mig flera historier med liknande sensmoral.

Förra våren, där efter min operation, när jag tryckte ut en lång rad inlägg på min blogg som bland annat hanldade om relationsbyggande, kom jag med ett förslag. Tyckte jag kunde skaffa mig en pojkvän men ägna flera timmar om dagen åt egentid som han inte skulle få tillgång till. Det var ett förslag och ska tolkas som det. Visste där och då att det gick emot de ideal om att dela hela sitt liv som jag beskrivit här ovan. Passar inte mitt förslag så passar det inte, ingen människa kan leva upp till alla idéer jag uttryckt på bloggen. Finns andra sätt att stilla min oro för att jag inte ska ha tid och energi för mig själv och mina egna sysslor. Skulle knappast känna mig bekväm med att ha en pojkvän som hoppar på varenda grej jag uttrycker vilket som — så varför denna?

Skälet till att jag kom med den idén är för att jag är orolig för att jag ska bli utnyttjad på hemska vis (har vanan inne). Förstått att det funnits en tradition av att utnyttja prinsessor på ibland mindre lämpliga sätt och ville skapa en ventil så att jag hade chansen att sticka om jag inte blev väl behandlad. Har som det är fått beordra räddning av prinsessor som hamnat i kläm och vill inte själv hamna där. Detta är förstås inget jag skulle behöva oroa mig för om jag fick en pojkvän som jag tyckte mig kunna lita och som uttryckligen, principiellt, stod på min sida i dessa frågor.

Får väl bestämma mig för att påpeka för mitt lilla hov att jag är beredd att leva upp till det där idealet, under förutsättning att det inte används som förespegling för att göra mig illa. Får hoppas med att mina medmänniskor har överseende med att jag alltid är nervig kring idéer som kan göra mig sårbar för sådant.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: