Ett visst packe kräk

Kan inte sova. Brukar vakna en liten vända tidigt på morgonen och sedan ta och somna om. Inte märkligt så. Men den där biten med att somna om verkar fungera dåligt idag. Började tänka på mitt lilla hov igen, så jag känner mig lite illa till mods av det skälet också. Allt det där de tagit ifrån mig. Så överväldigande. Tämligen konsekvent genom hela mitt liv, så fort jag intresserat mig för något, så fort jag försökt något, har de varit där och förstört för mig. Det gör mig så ledsen, och det gör att jag inte vågar försöka längre.

De där kräken har tagit ifrån mig min japanska bakgrund och min japanska familj. De har tagit ifrån mig mitt arv. De har tagit ifrån mig mina minnen av biologiska pappa. När jag intresserat mig för killar har de tagit dem ifrån mig. När jag försökte studera förstörde de för mig. De har spridit hemska rykten om mig. Och det värsta av allt är att de inte ens försöker ställa saker till rätta efter sig. Jag har upfunnit saker, gjort stordåd, gjort världen till en bättre plats; men jag får ingen ära och beröm, inga pengar för det, för allt sådant har mitt lilla hov tagit ifrån mig. De försöker till och med ta ifrån mig mina minnen av att jag någonsin gjort något alls.

Nu har jag börjat gråta också. Kommer inte få sova klart alltså. Sådant här är inte nyttigt att tänka för mycket på.

Mina krav på dem är väldigt enkelt. Att de slutar göra mig illa. Att de slutar ta ifrån mig allt jag bryr mig om. Men inget förändras. Vet att de har kontakt med mig, och försöker påverka mig, genom nästan alla jag känner. Som en konsekvens känns det som ett slag i ansiktet varje gång någon pratar om att jag ska söka jobb, varje gång någon ens nämner fenomenet, om så bara instämmer i mitt raljerande. Det känns som ett slag i ansiktet varje gång någon pratar om min dåliga ekonomi. Varje gång det pratas om att jag behöver få pengar från försäkringskassan. Varje gång någon pratar om Japan men försöker låtsas att jag inte har med stället att göra.

Klarar inte att säga ifrån. Blir distraherad och det känns skitjobbigt varje gång något sådant där händer. Men är rädd att de ska göra det värre. Att de ska säga att jag har fel. Att de ska fortsätta försöka banka in den där fantasivärlden mitt lilla hov byggt upp i mig. Att de ska ta chansen att göra mig än mer illa.

Så diskussionerna om att jag behöver flytta för att spara pengar. Kan mina läsare gissa hur det känns i sammanhanget? Tror ni det är något jag ser fram emot? Gråter av att tänka på det.

Varje dag, varje minut, de inte tar kontakt med mig och ger tillbaka pengarna är ett svek, en kränkning. De fördjupar mina negativa känslor genom att inte lägga av med att göra mig illa. Och de har inte visat minsta antydan till att de skulle vara intresserade av att sluta med det där.

När de för dryga året skickade helikopter efter mig blev jag helt förstörd. Insåg väl i och för sig att de antagligen ville ta kontakt med mig och reda ut lite skit. Men att de skulle göra festligheter av sitt eget svineri. Att de skulle visa upp hur mycket pengar de stulit av mig. De skulle efter all skit de gjort sitta och festa för mina pengar, och ville att jag skulle se på. De kräken. Inte ett försök till att be om ursäkt, inte ett försök att ge mig upprättelse. Nej, i stället skulle det firas.

Jag har som absolut minimikrav att de instruerar alla de där människorna jag känner, alla de där som nu har intrsuktioner på att vara sviniga mot mig, att sluta göra mig illa. Inget mer arbetstrams. Inget mer trams om att jag inte har med Japan att göra. Inte mer att de ska låtsas att de inte ser att jag har japanska drag. Inget mer om att jag skulle vara fattig. Inget mer försäkringskassan. Inget mer om att skicka mig till psykiatrin för att få läkarintyg för min aspergers som antagligen är en feldiagnos vilket som. Inget mer om att jag behöver flytta. Inget mer om att min kräksjuka nog är ‘matförgiftning’. Var det något mer? Antagligen något jag inte tänkt på nu.

Smäller ganska hårt i mitt tangentbord just nu. Verkar som att jag är svinförbannad och fingrarna liksom inte vill vara försiktiga.

Sedan om det nu är så att mitt lilla hov förväntar sig att jag ska ta upp prinsessandet med de jag känner. Hur förväntar de sig att jag ska klara det när de människorna som finns i min närhet är instruerade att ljuga skallen av asig så fort de pratar med mig? Ska jag ta upp personliga saker med människor som systematiskt gör mig illa? Ska jag stå upp för mig själv mot ett packe organiserade kräk som inte vill något hellre än att ta ifrån mig allt som någonsin varit viktigt för mig? Försöker mitt bästa men det är inte lätt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: