Inlägg #780

Besökte mormor idag, och det första hon sade när jag dök upp var att hon undrat om jag tänkt komma idag. Brukar gå dit på torsdagar, mest för att jag inte brukar ha så mycket annat på torsdagar. Så väldigt osannolikt att det skulle ha att göra med att jag kände mig tjatad på. Mina medmänniskor som frågar mig om jag varit där eller tänker gå dit snart vet att mormor uppskattar när jag kommer på besök och vill bara påminna lite om saken. Däremot börjar jag bli lite väntat besök.

Vad gäller prinsessandet och att jag känner att jag behöver bråka om det. Vill egentligen inte bråka, tycker mycket illa om bråkande. Men nu har jag mitt lilla hov och de verkar benhårt inställda på att det är vad jag ska göra. Precis som om de inte inser att de faktiskt ställer till det för mig när de försöker få mig att bråka med mina närstående. Vet inte, men de kanske har en bild av att lite bråkande hör till när det gäller kontakt med familjen. Det är ett vanligt synsätt men jag försöker alltid mitt bästa att undvika sådant.

Tänker raljera lite om arbetande här igen. Tror att någon vill ha in mig på en spelutvecklingsbana. Spelutveckling är en sådan där kreativ aktivitet som verkligen kräver lite av den som ska syssla med det. Har inget emot kreativa sysslor i sig, tycker mycket om att sätta mig och improvisera på pianot. Och tycker mycket om att lägga lite fritid på att skapa världar och utveckla spel. Men, och detta är ett i sammanhanget enormt men, jag kommer inte, och jag menar verkligen inte, börja researcha och bygga upp en seriös spelvärld, programmera, spela spelmusik, et cetera om inte ett antal saker först ordnas. Och med det menar jag att så länge jag har viktigare saker för mig så finns det inte en chans att jag klarar det.

Vet att mitt lilla hov tycker arbetande är det viktigaste i hela universum och sådär. Och kan inte förstå vad annars jag har att göra vilket som. Så det där med spelutvecklande inte bara inkluderar mina intressen, utan inkluderar i princip samtliga av dem. Dessutom så är det arbetande, potentiellt välbetalt, och allt annat vackert de vill jag ska jaga efter oavsett jag faktiskt är intresserad eller inte. Har dessutom flera gånger uttryckt intresse av saken. Allt verkar passa. Men när de sedan faktiskt vill pressa mig till att komma till skott, försöka pressa mig att söka jobb i IT-branschen, så vägrar jag och blir ledsen och förbannad.

Som det är nu har mitt lilla hov de bestämda uppfattning att jag har en överdramatiserad bild av vad arbetande skulle innebära. Det till stor del för att jag informerat dem om att jag har det. Så de har börjat försöka inspirera mer specifikt kring spelutvecklande. Skulle jag försöka göra en mer seriös grej av det är deras uppfattning att det skulle behöva bli arbetande av det, och det är vad de vill, seriositet och arbetande. För ett par dagar sedan såg jag en videosnutt från en spelmotor där allt ser ut att ske i en impressionistisk målnig, en konstruktion jag pratat med min lillebror om i omgångar under flera år. De visste, säkert, att jag skulle tycka det var helcoolt och således viktigt att jag skulle få koll på att det faktiskt skapas sådant. För det är sådant de vill att jag ska ägna mina dagar åt.

Nu vidare till de där viktigare sakerna och varför jag bara inte ställer upp på allt det här, trots att det uppenbart är en dröm för mig. Vad som är viktigare för mig kokar helt och hållet ned till mitt lilla hov och min relation till Japan. Det första, som torde vara uppenbart, så länge jag är sönderstressad, oroar mig för ekonomin, känner att jag tvingas bråka med både försäkringskassan, min familj, och inte minst mitt lilla hov själva, finns det inte en chans att jag skulle kunna koncentrera mig på en kreativ syssla någon längre period. Det kan inte bli något seriöst projekt om jag inte kan få slippa hela den bördan. Får jag tillbaka min pengahög först så kanske det är möjligt, men även det är ganska spekulativt.

Andra hindret är att jag prioriterar att studera Japan och japanska betydligt högre än spelresearch. Vill ägna de krafter jag har åt det istället. Vill få tag på min japanska släktingar och så vidare så snart som möjligt, att då distrahera mig med något mindre viktigt därimellan är jag inte intresserad av. Och sedan, exakt vad för miljö har de egentligen tänkt sig att jag ska syssla med spelutvecklande i? Är det typ ett svenskt spelföretag? Något projekt över nätet? Är det något ‘delta i sammhället’-trams? Har de ens reflekterat över att jag fortfarande är genuint svinförbannad över att de tagit ifrån mig min plats i det japanska sammhället? Har de ens reflekterat över att byggandet av en karriär i Sverige väsentligen skulla vara att ge upp den platsen permanent? Jag vill inte få en massa meriter kopplade specifikt till den svenska industrin av samma skäl som jag inte ville bli känd under manligt namn. Inte för att jag har något emot Sverige, men för att jag inte vill göra mig mer beroende av stället än nödvändigt.

Förstår inte riktigt vad som händer. Kan vara så att mitt lilla hov missförstått min relation till Sverige, men det torde inte vara någon större grej. Så länge de inte tror att jag har några patriotiska moderslandskänslor eller så torde de inte vara helt katastrofalt ute. Det är en håla, mitt uppväxtland, ett vackert ställe, och ett ställe där mina mest närstående lever; egentligen inte mycket mer än så. Det är också det land som gjorde mig till slagträ i ett något diplomatiskt projekt på slutet av nittiotalet. Har lika komplicerade och blandade känslor för Sverige som jag har för Japan, men alls inte lika starka. Ett Sverige som liksom Japan omvartannat lyckats göra mig besviken och sårad, och omvartannat bidragit med mycket viktigt för mig. Men att stället skulle vara viktigare för mig än det land som gett mig prinsesstitlar och miljardarv, som faktiskt, åtminstone ibland, faktiskt visat att de tycker jag är väldigt viktig för dem, så är det absolut inte.

Vill inte kalla mig japan, utan kallar mig svensk. Egentligen inte så mycket av en identitetsfråga som att jag inte vill trampa någon på tårna. Hur skulle jag kunna kalla mig japan när jag aldrig ens varit där? Inte ens talar språket? Inte vuxit upp där? Har förstås en del erfarenhet av japansk kultur för att mitt lilla hov noga sett till att jag har det ändå, men ändå. Däremot är enda skälet till att jag inte är japan, och enda skälet till att jag tvingas se mig som i första hand svensk, att mitt lilla hov inte klarat av sitt uppdrag. Att de väsentligen svikit mig. Och det sveket fortsätter varje dag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: