Ett förstoringsglas, och en komplex institution jag kämpar med

Tänker nu sura ihop lite till. Bara för att jag känner att det behövs.

Upplever att mina medmänniskor försöker trissa upp arbetshetsandet igen. Som jag skrivit förut upplever jag detta som en aktiv och medveten attack på mig. De försöker få mig att leva ett ”normalt” liv, föreställer sig att det är det bästa för mig. Det minner mig om den gången mamma ville ta mitt förstoringsglas från mig med motiveringen att det var ”trasigt”. Var en ungefär tjugo år sedan. Det var redan då det enda minnet jag hade av min biologiska pappa, och det var just för att det var en present av honom mamma ville stjäla det. Vad hon ville ta från mig var inte ett föremål, utan min bakgrund, min identitet; hon ville att jag skulle vara ”normal”, inte skulle relatera till min biologiska pappa.

Även om jag kände mig ordentligt rädd när mamma stod hångandes över mina axlar medan jag skruvade ihop förstoringsglaset skulle jag inte påstå att jag blev traumatiserad av händelsen. Efter det gömde jag det i en låda och vågade inte röra det på många år för att jag var rädd att mamma skulle dyka upp och försöka ta det ifrån mig igen.

Numera är det inte mamma som står i spetsen i försöken att ta ifrån mig mina minnen och min bakgrund. Det är en komplex organisation jag inte har mycket insyn i. Målet är dock detsamma. Jag ska inte få vara jag. Mina minnen ska berövas mig. Jag ska bli ”normal”. Det är samma organisation som tog ifrån mig det arv jag fick av min biologiska pappas familj. Det är samma organisation som traumatiserade mig och fick mig att förtränga min minnen. Det är en organisation som mer eller mindre systematiskt tagit ifrån mig allt. Allt jag någonsin brytt mig om eller kämpat för.

Förstår att vissa inom denna organisation vill att jag ska ”gå vidare”. Som inte kan med att de inte kan habilitera de som traumatiserats av min biologiska pappas familj. Dessa människor som tänker och känner så, är skock förbannade vidriga kräk. Inte så att jag inte förstår varifrån deras känslor kommer. Men de är för det första respektlösa, och för det andra eogistiska, när de vill känna sig godhjärtade på min bekostnad.

Inte för att förminska vad min biologiska pappa med familj gjort mot andra, men jag vill understryka att de aldrig gjort mig illa. Så jag behöver heller inte rehabiliteras från vad de gjort mig. Vad jag möjligen behöver rehabiliteras från är emotionella ärr från alla försök att hjälpa. Vet inte hur hårt jag tog att få höra att halva min släkt blivit avrättad, tror inte jag tog det lätt. Men jag vet, med säkerhet, att hopblandningen mellan mig och trollet (och att bli anklagad och attackerad för saker jag inte varit iblandad i), liksom kidnappningshistorierna, slog hårt mot mig. Så jag är fortfarande idag väldigt vaksam mot försök att ”hjälpa”, liksom försök att anordna saker som ska vara ”kul”.

Får avsluta med att påminna mina medmännsikor, mitt lilla hov, och allt vad jag kallat er, att för mig är ni fortfarande samma institution som en gång tog ifrån mig och avrättade halva min släkt. Samma institution som kidnappar unga tjejer för sitt eget höga nöjes skull. Samma institution som traumatiserade mig och tog ifrån mina minnen. En intitution som berövade mig ett miljardarv, lovade mig prinsesstitlar, men ändå isolerade mig. Jag kan inte särskilja er individuellt, bara se er på ett institutionellt plan, och vad jag ser är inte en institution som kämpar för mitt bästa.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: